Berlin Episode I

Så blev det äntligen dags! Söndag morgon och avresa till Berlin. Jag hade blivit lovad av mannen att få skjuts till kontoret, därifrån skulle taxin avgå 8.00. Vi hade tänkt oss att det bara var att hoppa in i bilen och svänga in till stan och droppa mig, MEN, så blev inte fallet... Dottern tvärvägrade helt plötsligt att vara hemma och basa över sina småbrorsor, och det fanns inte tid till att ta någon större fight eller diskussion, så det var bara att glatt packa in tre sömndruckna spöken i bilen (fast först skulle det förstås diskuteras in i minsta detalj vilka kläder som passar bäst när man ska med på det viktiga uppdraget att sitta stilla i bilen i ca 20 minuter, mellabarnet bytte plagg två gånger inför den spännande uppgiften...). Innan vi kunde påbörja trippen in till stan kom även mannen på att det var ytterst viktigt att börja vattna bort fågelbajs från bilen... Behöver jag tala om att jag var sist på plats av alla resenärer??

Härligt! Alla var på plats, taxibilarna i tid, solen sken och alla var på bra humör :) "Vilken rolig och givande resa vi ska ha" tycktes de allra flesta tänka, nu var det bara att tuta och köra! Och det gjorde vi, hela 100 meter upp på E4:n, då fick den stora taxin punktering!! Som tur var gick det att skaka fram en annan bil ganska snabbt och färden kunde fortsätta, med en försening på ca 20 minuter, men vi hade ganska gott om tid, så det var bara glada miner i alla fall! Resten av nerresan gick toppen (förutom att jag och L hamnade vid helt fel gate och fick en liten motionsrunda innan vi gick på planet, som toksista passagerarna 10 minuter innan planet skulle vara i luften, men det är klart, både jag och L är ju kända för att vara så avslappnade, oplanerade och spontana, så det var inte så anmärkningsvärt att det hände just oss ;)).

Väl framme på flygplatsen i Berlin var planen att hämta våra incheckade väskor och sedan kasta oss på flygbussen som skulle stanna utanför hotellet, sådär lite resvant och enkelt, men OJ, så vi misstog oss! När allt incheckat bagage från SAS-planet kommit (nästan bara vårt sällskaps väskor förstås, ingen checkar in sitt bagage på korta reguljärflygningar, incheckning verkar vara för loosers...), kunde vi bara räkna antalet väskor till 11, synd för vi checkade in 12 stycken. P:s väska saknades!! Himla tråkigt eftersom han säkert hade sina joggingskor där och tänkte hänga på Berlin Marathon som gick av stapeln samma dag, säkert... Efter lite ifyllnad av superenkla, tyska "förlorad-väska-dokument" och ca 40 minuter senare var det så dags att lite käckt sätta sig på den smidiga bussen. Vi hittade faktiskt hållplatsen nästan på en gång! Att förstå sig på rutter och biljettsystem var dock inte det enklaste, men efter en hel del hjälp av den tyska tomten som luktade som att han fått lite för mycket starkt att dricka, var vi äntligen på väg!

Det är ganska skoj att åka buss utomlands, tycker jag, man hinner se mycket på kort tid. Vi hade bra koll på vilken hållplats vi skulle till, M höll koll på varje stopp, det kändes tryggt, ända tills till och med jag förstod den tyska frasen för "ändhållplats"... ehh..?? Det var ju flera hållplatser kvar till vårt hotell, var sjutton hamnde vi nu? In the middle of nowhere in Berlin?! Vi hoppade på (betänk att vi var 12 vuxna människor med 11 rullväskor samt handbagage, så helt smidiga var vi kanske inte) bussen framför som skulle ta oss tillbaka samma väg vi kom, men bara en liten bit, vårt mål blev nu järnvägsstationen, eller Hauptbahnhof som det heter i Berlin! Vi tänkte att vi skulle ta tunnelbanan därifrån till hotellet, en superbra tanke kan man tycka, om det nu hade varit så att tunnelbanan, eller U-bahn som det heter i Berlin (ja, jag vill gärna glänsa med alla viktig tyska glosor jag lärt mig), verkligen gick från Hauptbahnhof... Efter väldigt mycket letande, på en väldigt stor station, med väldigt mycket folk (faktiskt sanslöst mycket folk eftersom Berlin-maran avslutades i samma veva som vi anlände till stan... aha! det förklarade nog även busstoppet!), med väldigt många väskor, och med en väldigt hungrig och blodsockerlåg Maria, listade vi ut att vi måste ta oss vidare med S-bahn, en sorts pendeltåg. Och se på tusan, vi gick av på rätt ställe och hittade så småningom även fram till hotellet :)

Någon filosoferade i efterhand lite kring tanken att vi faktiskt spenderat längre tid inne på Hauptbahnhof än på flygplanet, och det stämmer nog. Jag började nästan känna mig som Tom Hanks i den där filmen när han blir fast på en flygplats och får bosätta sig där, fast bara nästan...

Efter att ha inackorderat oss på rummen, samt haft välkomst/kontorsmöte var det fria aktiviteter en stund. Jag, L och M tyckte det skulle vara gott med ett glas vin, men det visade sig att det mesta var stängt eftersom det var söndag kväll. Till slut hittade vi ett litet hål i väggen där de sålde kebab, öl och vin (!?). Det fanns en flaska vitt vin i kylen, så den tog vi, den hette något italienskt, så det blir nog bra tänkte vi... När vi kom upp på rummet insåg vi att vi köpt någon skum, turkisk vinsort, men varför inte prova något nytt? Fast först ett besök på hotellets spa :)

Glada i hågen tog vi hissen ner till spa-avdelningen, bytte om och satte oss i bastun. Härligt med lite bastuvärme i det annars regniga, gråa och kalla Berlin, tänkte vi, ända tills vi upptäckte de tre andra, mindre trevliga besökarna på spa:t, eller så var det kanske det att de upptäckte oss som gjorde att det inte kändes lika mysigt längre, usch och fy för sliskiga farbröder i Speedos :( Droppen blev när en fjärde gubbe kom och in i spa:t, lät handduken falla till golvet i ångbastun, utan att ha något under handduken... Det turkiska, vita vinet lockade plötsligt mer än någonsin! Vårt efterlängtade spabesök var över på 10 minuter! Den här dagen blev inte saker som vi tänkt oss...

Dagen och kvällen avslutades med ett storstilat besök på en mysig restaurang. Min middag innefattade såväl en prisbelönt Wienerschnitzel, som inhemskt vitt vin, Apfel Strudel och cigarr! En fantastisk avslutning på en händelserik första dag i Berlin!







Kanske världens största Wienerschnitzel

Packa min kappsäck

Jag är faktiskt världssämst på att packa, åtminstone till mig själv. Att packa till barnen har jag av någon anledning fått in snitsen på, men till dem är det även befogat att packa lite extra eftersom de har en tendens att göra av med fler klädbyten per dag än jag. Jag borde egentligen vara i toppen worldwide avseende packningskonsten med tanke på att jag vuxit med skilda föräldrar, vilket innebär en hel del packande. Jag har också haft turen att få resa en hel del, både på skid-, storstads- och solsemestrar, jag packade mitt första handbagage när jag var 3,5 år. Så varför verkar det då vara stört omöjligt för mig att få in någon form av packningsrutin?

Redan ett par veckor innan jag ska iväg börjar packningsproceduren, i alla fall i huvudet. Jag börjar tänka igenom vad jag kan tänkas behöva vid olika tänkbara scenarion på resan. Jag börjar scanna av vad det kan tänkas vara för väder på resmålet (fast det gör jag förstås inte förrän tio dagar före avresa, innan dess finns det inte några prognoser), både på smhi.se, yr.no och om jag hittar någon motsvarande sida för landet jag ska till, om jag ska utomlands, är det ett extremt plus (ex eltiempo.es, om jag ska till Spanien)!! Att undersöka vädret så långt i förväg brukar dock bara förvirra mig ännu mer, för så fort jag har något som ev skulle kunna likna ett packningsbeslut inne i huvudet, ändras väderprognosen, och så får jag börja om från början, men jag kan ändå inte låta bli att kolla vädret!

Eftersom jag skjuter på den praktiska packningen tills det verkligen inte finns någon återvändo, ser jag alltid till att ha tvättat ALLA mina kläder, och strukit det mesta för att jag ska kunna välja vad jag vill när det slutligen är dags. Detta tillvägagångssätt har jag också kommit på har sina brister, för valmöjligheterna blir så oändligt mycket större...

I morgon bitti (ja, på mannens födelsedag) åker jag till Berlin. Idag har alltså packningsångesten nått sin absoluta höjdpunkt! Maken tog alla tre barnen och åkte till både IKEA och Ica för att jag skulle få packa ifred. Det är en stor bedrift att dra iväg med alla tre barn och uträtta ärenden i allmänhet, och i synnerhet att åka till IKEA en lönelördag. Med tanke på min otroligt långa förberedelsetid borde det bara ha varit att slänga ner det jag tänkt ut, eller hur?? Men icke! Som ett himla packnings-UFO har jag stått och stirrat in i klädkammaren, garderoben och byrån, jag har slitit av mig alla kläder, provat klänningar, byxor, tights, skjortor, letat hela strumpbyxor, en onoppig bikini. Vad jag än sätter på mig så känns det som att jag är för plufsig, för blek, har för smala vader, för tjocka lår, gäddhäng, ja, u name it! Fast alla svarta och mörkgrå kläder matchar åtminstone ringarna under mina ögon ;)

I våras var jag åtminstone klok nog att köpa en väska som är modellen större än en kabinväska, den har även denna gång blivit min räddning! Hittills har jag packat ner fyra klänningar, ett par tights, ett par leggings, fyra par strumpbyxor (de kan ju faktiskt gå sönder), tre linnen, två skjortor/blusar, en (bra Maria!!) bikini, en tunika, ett par jeans, två koftor, ett par stövlar, ett par tygskor, en lång tröja, ett (toppen, jag är på god väg!) nattlinne, en sjal, en poncho/sjal, och så har jag lagt fram ett par leggings, en tunika och en kofta att åka i :)

Jag ska vara borta i tre dygn...

Berlin

På söndag bär det av till Berlin! :) Jag ska erkänna att jag aldrig varit så dåligt påläst om ett resmål som jag är denna gång. Jag har lyckats hålla mig ifrån att läsa tyska i skolan (däremot hann jag med både franska och spanska, och nu längtar jag tills jag blir stor för då har jag tänkt läsa italienska), och har i princip aldrig besökt Tyskland, förutom en liten avstickare till Kiel, men det räknas knappt.

Vad vet jag om Berlin? Inte mycket... Självklart känner jag till att muren stod där, Brandenburger tor, att det finns ett stort varuhus som heter Ka De We, men sedan börjar kunskaperna avta... Jag har även förstått att det är en stad som kan ses lite som huvudstad för olika fetischer, men det är inget jag planerar att utforska närmare.

Finns det någon som har lite tips om vad man inte bör missa när man är i Berlin så är jag ytterst tacksam! Annars misstänker jag att det finns både mat, öl, vin och shopping ;)

Var är Bohemian Raspberry?

Idag hängde jag och minstingen på låset på Konsum Eken när de öppnade, vårt mission: att hitta Ben & Jerry´s Bohemian Raspberry! På vårt Ica Kvantum har jag givit upp hoppet helt, jag har inte sett smaken där sedan i somras... och jag letar nog faktiskt varje gång jag handlar! Vi fick dock inte napp på Konsum heller :( Däremot hade de OLW:s Vilda Western-chips, som är slut på Ica, så nu bunkrade jag med två påsar på en gång :) Sedan bar det iväg till Ica Maxi, en fredag... bara för att leta efter den rätta glassmaken (storhandling klarade vi av igår), är det någon som förstår hur mycket jag saknar min kära glass??! På Maxi gick vi dock tokbet, där fanns det inte ett spår av glassen, inte ens en bild eller en streckkod!! Jag började verkligen misströsta, men blev lite gladare när jag skulle betala på flaskaffären och blev ombedd att visa legitimation :)

(Undrar vad som är knepigast egentligen; att man blir uppriktigt glad över att någon kan tro att man är så många år yngre än vad man är, eller när man med ett stort leende svarar kassörskan när hon tackar för visad legitimation "nejmen tack, tack, det är verkligen jag som ska tacka!"... Fast idag var killen framför mig i kön ännu mer konstig som högt och tydligt talade om för kassörskan att hon nu räddat även min helg, oj så skoj vi young-looking kommer att ha hela helgen ;) Nej, jag upplevde det inte som att han stötte på mig, det var nog mer att han ville att så många som möjligt skulle få höra att han fick visa leg, skulle inte förvåna mig ett dugg om han var typ 22 år...)

Efter lite research på B & J´s hemsida har jag inte lyckats lista ut vart min favorit tagit vägen, den finns åtminstone inte på "Flavour Graveyard" än så länge, men det skulle kunna vara så att det bara var en limited edition, eftersom den skapade för att samla in pengar till aids enl glasskoll.se: "Bohemian Raspberry förbättrar världen inte bara genom den fantastiska smaken - för varje såld förpackning doneras dessutom pengar till stiftelsen Mercury Phoenix Trust, som grundades för att hedra den avlidne Queen-sångaren, och vars syfte är att bekämpa Aids över hela världen."

När jag kört upp bilen på garageuppfarten hemma kom T & S efter och tipsade om att B & J´s även säljs på Statoil :) Härligt med människor som tar mitt glassberoende på så stort allvar att de åker hem till mig och tipsar, I like! En tur till Statoil it is!

Smöret nedåt

Idag har det varit en sån där dag när smöret på mackan hamnar nedåt, mot golvet, när man tappar den, varje gång (och då menar jag inte bara bildligt,,,). Dagen börjde dessutom på tok för tidigt när mellanbarnet kom och lade sig i min säng för att han drömde mardrömmar. Jag påbörjade då min nattvandring till hans säng istället, jag kan verkligen inte sova med barn i sängen! Halvvägs till pojkrummet hejdade jag mig och tänkte att "nää, nu får det vara nog, jag måste lära mig att sova med barnen, så här kan jag inte hålla på, föräldrar har sovit med barn i alla tider, det måste ju gå på nåt sätt", men nej, det går faktiskt inte... När grabbarna väl lämnat sängen på morgonen tyckte jag att jag förtjänade att snooza lite, men det förstod inte mannen som kom och talade om att det var dags att gå upp!

Väl på benen hamnade jag direkt i hetluften; mannen och sonen hade kvällen innan bestämt att det var jeans som skulle gälla som klädsel idag (eftersom mjukisbyxor har avverkats på löpande band, då sonen in i det längsta vägrar att ha överdragsbyxor), men på morgonen kändes det tydligen inte alls som någon bra idé för lillkillen. Mannen höll på att få ett sammanbrott, eftersom morgonen inte följd det exakta mönster som han på något mystiskt vis verkar ha inprogrammerat i huvudet... Sonen hade redan fått sitt sammanbrott, så jag fick ägna lite tid åt att medla, så att alla skulle komma i tid till skola och jobb. Dusch av supersurasunkmamman fanns det sedan verkligen inte tid till, men sådan lyx får ibland stå tillbaka... Efter turk-dusch, tre bytta blöjor och sanerande efter frukostinfernot kom jag och minstingen till slut iväg.

Väl på jobbet lyckades jag överstiga den budgeterade tiden på det specifika uppdraget med 100 %, bra jobbat Maria!! Nej, inte bra...

När det sedan var dags för hämtning av barn var jag givetvis sen, jag fick ringa till dagis och skämmas. Tänkte att jag måste skynda på storbarnen en aning, men det blev svårt eftersom tjejerna helt plötsligt var i en helt annan byggnad som jag inte ens hittade in i... Jag kände att den där mindfullnes-idén jag haft när jag ska hämta barnen, precis idag var som bortblåst! Nåja, efter lite letande hittade jag tjejerna, bra, på väg mot dagis! På dagis möttes vi av en minsting som inte luktade så gott, en ny blöja behövdes, men det kände jag inte förrän jag packade in honom i bilen, doften som spred sig i bilen var inte att leka med... Minstingen var inte heller att leka med när vi kom hem, han blev vansinnig av den usla idén att gå in på en gång, när jag väl fått honom innanför dörrarna, rusade han in genom halva huset... har jag glömt att nämna att han var toksandig efterom jag lyfte honom ur sandlådan direkt in i huset?

Väl hemma ringde L8 och hade förhoppningar om att Ladies Night äntligen kunde bli något för henne, nu när hunken är skadad. De hade tydligen sagt på radion att turnén var i fara!! L8 hade en idé om att Thomas Di Leva borde vara Martins självklara ersättare, vojne vojne, hur ska detta gå?

När mannen kom hem hade vi lite meningsskiljaktigheter eftersom jag gärna skulle välkomna RUT i mitt hem och få lite hjälp med städningen. Mannen kom med argumentet att jag nog är för petig och ändå inte skulle bli nöjd... Jag kontrade med att i sådana fall kan vi köra samma städuppdelning som vi gjort det senaste halvåret, fast tvärtom; jag dammsuger fyra gånger på ett halvår, och han gör resten... Bifölls icke! Vi ringer nog en städfirma inom den närmaste framtiden :)

Nu har jag precis städat badrummen, det gick ungefär som resten av dagen, självklart tappade jag skurtrasan i toaletten...

Det är sådana här dagar, fyllda med minimala i-landsproblem, som jag ska försöka tänka att jag ska vara tacksam över att jag har en liten go´bit att få byta blöjor på, jag har storbarn även om jag ibland måste leta efter dem eller ha dem i min säng på natten, jag har ett jobb att gå till, jag har ett hus att städa, vi har en ekonomi som åtminstone gör det möjligt att över huvud taget diskutera RUT-tjänster, jag har en man att dela allt detta med. Så varför i hela friden tänker man inte så och känner ren och skär tacksamhet, för det vore väl det naturliga?

Jag vet inte varför, vissa dagar hamnar smöret nedåt, det bara är så... men imorgon är en ny dag och då tänker jag minsann inte tappa en enda macka!

Stoppa pressarna! Hunken är skadad!!

SD i riksdagen, och Martin Hunken Stenmarck har skadat hälsenan; den ena katastrofen efter den andra! Kommer det någonsin bli sig likt igen?! Jag har spytt så mycket galla över SD redan i den här bloggen, så jag ska skona just detta inlägg från fler upprörda känslor över deras helt overkliga åsikter.

Martin däremot, var det ett tag sedan jag nämnde... Det betyder inte att jag inte har tänkt på honom, för det har jag :) MEN, jag har faktiskt mest undrat över varför han inte svarat på det extremt generösa erbjudandet han fått från Mr Fabrikschef himself! Hur kan Martin och hans crew över huvud taget överväga att missa en sådan tillställning?! De har i och för sig inte tackat nej heller, så än finns det hopp! Nu kom det dock ännu ett orosmoment, tänk om Martin är så skadad att han inte kan vara med? För ärligt talat; vad är Ladies Night utan Martin?

Nä, nu ska jag försöka tänka positiva tankar; som att SD åker ut i nästa val och att Martins ben läker, medan jag kryper upp i soffan i min bättre begagnade Odd Molly-tunika som kom med posten idag, och knaprar lite tax free-Schweizernöt, för på söndag är det dags att fylla på tax free-förrådet igen!

Minstingens morgon

Minstingens morgon startade med applåder och spex...




...lite chillande framför kaminen...


...och avslutades i ett kladdinferno utan dess like!



God morgon!

En härlig lördag snart till ända!

Ännu en riktig familjelördag börjar lida mot sitt slut.

Dagen började med en mamma i huset som var på uruselt humör, vet inte varför egentligen... Inget kändes rätt helt enkelt! Ibland har man sådana dagar. Efter en sväng på stan med hela familjen, och ett besök på Mc Donald´s som avslutades med glass och chokladsås mjuknade jag dock något. Jag fick tillfälle att presentera dottern för Designforum, vilket blev en riktig hit, en lite större hit än jag hade väntat mig... Helt otroligt att en 9-åring kan vara så sjukt intresserad av form, design och udda prylar!!

Dessutom fanns det en liten minimarknad med marknadsstånd från olika länder som Frankrike, Italien och Spanien, längs Drottninggatan. Marknaden var väldigt uppskattad av både mor och dotter! Vi gick länge och kikade på alla delikatesser; franska och italienska ostar, italiensk choklad, crêpes och en massa annat gott! Vi köpte en strut med churros från Spanien innan vi anslöt till grabbarna som var på BR Leksaker (mannen var sådär halvnöjd med att ha missat allt gott vi kikat på...). Dottern konstaterade att hon tyckte att Sverigedemokraterna, som satt vid andra sidan övergångsstället från den internationella försäljningen, gott kunde hålla sig på sin sida, de förtjänade inte att få se eller smaka på de utländska delikatesserna som bjöds på andra sidan... Helt otroligt vad en 9-åring lyckas snappa upp!

Nu har kvällen avslutats med pasta och pecorino från Sardinien, yummie :) Eller avslutats och avslutats... nu spelas det blockflöjt vid köksbordet (ingen aning om det är man eller dotter som spelar), och allt lördagsgodis som köpts ska ätas upp! Jag smakade något skumt pop-godis från dottern, för första och sista gången, nu har jag någon form av minifyrverkeri i munnen! Fast i och för sig, det är väl inte fy skam att avsluta en dag som denna med ett fyrverkeri?!

Val 2010

Egentligen gillar jag politik, men nu börjar även jag tycka att det ska bli ganska skönt på måndag när allt detta är över!!

Till och med jag och maken satt och diskuterade de svenska truppernas vara eller icke vara i Afghanistan bland annat, över ett (eller kanske två...)glas vin i kväll. Borde vi inte ha något roligare att prata om? Jag kan inte säga att vi tycker lika om allt, varför diskussionerna ibland kan bli tidvis hetsiga, åtminstone från min sida...

Visst vore det toppen om alla var snälla mot varandra och hade exakt samma värderingar (som jag ;)), men tyvärr fungerar det nog inte så... Världen skulle i och för sig vara ganska tråkig om alla tyckte lika om allt, men visst vore det bra om alla inte tyckte så kopiöst olika också?

Ja, var ska detta sluta?

Jag kan bara hoppas att alla röstar rätt på söndag! = inte Sverigedemokraterna, för jag hoppas att mina barn ska slippa växa upp i deras värld! Jag börjar bli så less på deras halvdåligt maskerade främlingsfientlighet! Nu har de dessutom fått för sig att jazz bör förbjudas i Sverige (jo, jag är medveten om att det kanske inte är den tokviktigaste frågan i valet 2010, men den är helt klart en fingervisning om SD:s, enligt mig, snedvridna värderingar!), vad sjutton är det frågan om??! Vem tycker så här? På riktigt?

http://www.svenskbladet.se/politik/index.php?alias=sd_vill_ha_forbud_mot_jazz.html

Go´ kväll!

Mål

Att sätta upp personliga mål och en plan för att nå målen verkar vara något som ligger i tiden. Jag menar inte att det är oviktigt och att det är därför man inte fokuserat lika mycket på det tidigare, det har man säkert gjort, fast på andra sätt. Man har nog inte lika medvetet uttalat att "det här är målet, och så här ska jag göra för att nå ända fram", förrän i mer modern tid.

Jag kan ibland nästan känna mig lite stressad över alla mål som ska sättas upp överallt. Dock med undantag för mer yrkesrelaterade mål, där ser jag det mer som en lättnad att man sätter upp ett mål och stakar ut en väg för att nå målet. Jobbet känns som helt rätt forum för mig att sätta upp mål, medan jag på det privata planet kanske nästan undviker att nämna ordet "mål" i den bemärkelsen (däremot fungerar ordet mål utmärkt då jag använder det som i Max-mål, innebandymål och fotbollsmål :)), därmed inte sagt att jag inte har tusen mål i huvudet ändå...

Det är just det, att jag faktiskt sätter upp mål, men bara för mig själv, jag uttalar inte målet tydligt för andra. Det kan kanske verka konstigt, men det har bara känts bäst så, och äntligen har jag fått en förklaring till varför! En mer vetenskaplig förklaring! Jag har en bekant som är klok som en bok (han har redan hunnit skriva ett par stycken också :)), vi är även vänner på Facebook, där han lägger upp intressanta länkar som jag faktiskt brukar läsa. Och idag kom den: dagens sanning, att man faktiskt gynnar sin strävan mot målet genom att inte tala om för andra vilket mål man har! Forskare har funnit att man genom att berätta om sitt mål för andra genererar en positiv feedback, vilket lurar hjärnan att tro att man redan uppnått målet, strävan därefter minskar sedan radikalt. Följ gärna nedanstående länk för lite mer "kött på benen":

http://www.ted.com/talks/lang/eng/derek_sivers_keep_your_goals_to_yourself.html

Ett mål som jag haft ganska länge har varit att få mig själv att tycka att det är helt OK att springa (= skumpa, hasa, jogga), för ett tag sedan nådde jag det målet, underbart! Nästa mål blev att springa en mil. Jag har haft det i huvudet under en ganska lång tid, och i veckan kände jag att det var dags att försöka ordentligt. Jag mätte upp sträckan som skulle ta mig en mil till fots, och stack ut. Självklart utan att tala om för någon annan att jag tänkte springa en mil. Jag LYCKADES! När jag insåg att jag faktiskt skulle klara hela sträckan blev jag så himla glad! Oj, vad skoj det skulle bli att få komma hem och berätta att jag faktiskt hade sprungit en mil!! Jag trippade in lite lätt (...) på Salamandervägen och fick syn på minstingen i pyjamas inpackad i bilen, och en ganska upprörd make på garageuppfarten... Jag hann tänka massor, som "Vad har hänt? Vem har gjort sig illa? Är någon hastigt sjuk?" Innan jag insåg varför de var på väg... De skulle leta efter mig!! Den där lyckokänslan och stoltheten som infunnit sig den sista kilometern, blev lite naggad i kanten...

Slutsatser som kan dras av detta:

1. Det verkar dumt att hålla alldeles för hårt på att inte berätta om sina mål.

2. Jag bör nog storstäda min tid på milen en aning...


Ett annat mål som jag har, och som jag faktiskt kan berätta för alla, är att få minstingen att sluta klättra på allt! Just nu ligger alla köksstolar ner på golvet, och det känns lite sådär... "Hej, välkommen in! Jaha, vill du sitta på en stol? Jamen då får du först plocka upp en från golvet, och när du inte sitter på den måste du lägga den ner igen! Välkommen, välkommen!"

Beroende

I det senaste numret av tidningen mama finns en artikel om alkoholberoende. Artikeln radar upp några kriterier som ska vara uppfyllda för att man ska klassas vara i riskzonen för att ha ett beroende. När jag läste artikeln gick det upp ett ljus för mig; jag har blivit beroende... av Odd Molly!


Kriterier

Nr 1: Ökad toleransnivå
Ökad tolerans nivå över tid. Se tillbaka 10 år i tiden och jämför hur stor toleransen var då, stor skillnad = risk.

Här åker jag dit ordentligt! Jag har en betydligt högre toleransnivå idag avseende kläder (avseende alkohol är det nog tvärtom...). Jag köper nog kläder både oftare och för mer pengar än jag gjorde för 10 år sedan.

Nr 2: Lättväckt begär
Du ser/hör någon annan som har det du vill ha (i alkoholistens värld ex skrammel av flaskor), och tänker att du också måste handla.

Jo men visst, självklart ligger jag i riskzonen även här...

Nr 3: Merbegär
Du vill ha mer!

What can I say?

Nr 4: Återställarbehov
Återställare krävs för att du ska må bra.

Detta kriterium är kanske inte lika lätt att applicera... eller kanske, joo, jag var faktiskt och handlade på Myrorna idag, borde inte det kunna vara en typ av återställare? Upp på shopping-hästen igen, samtidigt som jag på något vis ändå inte skadar ekonomin lika mycket! Eller så är återställaren den där Odd Molly-tunikan som jag beställde på nätet och som jag förväntar se imorgon eller på måndag :)

Nr 5: Minnesluckor och blackouts
Om du får upprepade minnesluckor eller blackouts kan det vara förstadiet till hjärnskada.

Här kan jag ändå stolt påstå att jag ligger i lä, så långt har mitt beroende inte tagit mig ännu, så då är det nog lugnt, eller hur?

Kusinen från landet

Nu är jag hemma igen efter en fantastiskt trevlig helg i Stockholm!

Lördagen började så bra som den bara kunde; en lugn frukost med familjen efter en hyfsad sovmorgon, jag vaknade före barnen!! Tog tåget 10.06 mot Stockholm efter att ha köpt kaffe, macka och lite tantporr (Hänt Extra) som jag försjunkit mig så i när konduktören kom för att få se min biljett, att hon nästan hann knacka mig på axeln innan jag kunde slita mig från allt skvaller ;) Konduktören gnällde dock inte alls på mig, utan sa att hon tyckte att det var bra att jag var så koncentrerad på mitt mission att hålla mig uppdaterad om skvallret i kändisvärlden, det behövde jag säkert! Och nej, hon var inte ironisk! Däremot misstänker jag att den blonda, ca 35 år unga konduktören kanske var en lätt stressad småbarnsmamma själv, och kanske därför kände med sin radar att vi var av samma sort :)

Väl framme i den kungliga hufvudstaden hade jag en halvtimme till godo innan jag skulle träffa tjejerna, så jag tog en sväng på Sergels torg eftersom min gamla klasskompis skulle valtala där. Även om jag inte har samma politiska åsikter, vore det ju skoj att säga hej när jag ändå hade vägarna förbi. Väl framme stod han där och surrade som utlovat, men jag hade ingen lust att stå och lyssna på propagandan, utan tog en sväng inne på Kulturhuset istället. När jag kom ut hade han pratat klart, och försvunnit från sin talarplats...hmm.. var kunde han vara? Jag gick mot den aktuella valstugan, och där var han ju, så trevligt! Han stod med ryggen mot mig, så jag tänkte att jag smyger mig fram och överraskar honom sådär lite käckt bakifrån! Vilken toppenidé! Halvvägs in i stugan och ca en meter från kära Ardalan (sekunden ifrån att kasta mig över honom), inser jag att han står med en sådan där stor mikrofon som man bara ser i TV rakt under näsan! I sista stund får jag ljudlöst backa ut ur Socialdemokraternas valstuga på Sergels torg, snopet! Ännu mer snopen hade i och för sig både Ardalan och journalisten blivit om jag kastat mig runt halsen på den gamla SSU-ordföranden, mitt i intervjun...

Jaja, det var bara att knata vidare för att äntligen få träffa tjejerna! Det var ett kärt återseende som startade med en lunch för att hinna med en ordentlig snabbgenomgång om vad som hänt sedan sist, innan det blev dags för shoppingrunda! Vi hamnade ganska snart på Åhléns där tjejerna presenterade mig för Odd Molly, jag blev kär direkt! Konstigt det där; att man nästan kan få förelskelsekänslor för ett klädesplagg, skor eller ett helt klädmärke! Jag försökte förklara fenomenet för mannen, men han bara tittade på mig som om jag vore från en annan planet... Besöket hos Odd Molly slutade med att jag unnade mig att ta med mig en kofta hem (ja, jag betalade för den).

Hos Odd Molly


Det är så mysigt att vara i Stockholm, även det en stad som har en stor plats i mitt hjärta! Vi trodde ganska länge att vi skulle bosätta oss där, mannen har till och med avverkat två olika jobb i stan (först på Marabou och sedan Delicato), men saker förändrades när vi fick vår dotter, och till slut hamnade vi i Gävle istället. Nu uppskattar jag otroligt mycket att ha möjligheten att få åka ner och hälsa på goda vänner istället, men jag kan gärna erkänna att jag många gånger känner mig som kusinen från landet när jag rör mig i citykärnan, framför allt, från NK, förbi Biblioteksgatan och upp mot Stureplan. I lördags kände jag mig lite halvfel när jag, för att undvika ett utbrott av blodsockerfall, grävde fram en kexchoklad och tryckte i mig mitt framför näsan på alla tjusiga människor som satt och sippade på sitt vita vin på innebaren... De kvinnliga, tjusiga människorna är ofta iklädda någon glansig topp, vita pärlörhängen med en diameter på 2,5 cm, alldeles för mycket bus (brun utan sol)(ser de verkligen inte att de blir helt orangea i ansiktet??), och blont hår utan fnaskrand! Jag gled däremot fram i tights, Converse, vita pärlörhängen med en diameter på 7 mm, med en kexchoklad i handen, men faktiskt nästan helt utan fnaskrand för en gångs skull!


Hos Mia


Kvällen tillbringades hemma hos bästa Mia, med champagne, italiensk buffé och choklad!

Söndagsförmiddagen gick i ganska lugnt tempo, även den hemma hos Mia, med en supergod frukost med smoothies inkluderad :) Sedan begav vi oss till ett mysigt café som passande nog hette Como (om en månad reser jag till Como-sjön :)), innan det var dags för den avslutande shoppingen innan tåget skulle ta mig hem. Och se på tusan, hann jag inte med att shoppa ett par vantar och en mössa också, nu är jag ordentligt rustad när vintern kommer! (Inte lika rustad som Lena som nog tyckte att Håkan H gav henne ett tecken när det spelades "Kom igen Lena" precis i samma ögonblick som hon stod och velade om hon verkligen skulle köpa den där vinterjackan eller inte...)

När jag steg av tåget hemma i Gävle igen satt hela familjen och åt glass på perrongen, härligt!

Tack tjejer för en fantastisk helg!

Känsliga läsare varnas för detta inlägg

Ibland undrar jag om det bara är jag... Eller om det finns någon mer som gör likadant? Nu när jag ska iväg på tjejhelg har jag massor av viktigheter att ordna; som att måla naglarna, föna håret, raka benen (och då menar jag ingen slarvrakning, utan ordentligt, med äkta ÖoB-lödder) och hitta matchande underkläder. Allvarligt talat: när man ska iväg på tjejhelg??! Jag hade exakt samma procedur i juni sist det begav sig. Då protesterade maken något och undrade varför det var så viktigt med allt detta fixande (för att hitta matchande underkläder i min garderob är ett heltidsjobb...), det är ju inte direkt någon love-weekend på tu man hand jag ska iväg på.

Jag vet inte varför jag är så här knasig, men jag har ett par teorier:

1. Jag reste mycket tillsammans med min mormor och morfar när jag var liten. Första utlandsresan tillsammans med dem gick av stapeln när jag var tre år (det var nog ganska tidigt på den tiden), och sedan fick jag hänga på så länge det gick, ända till min älskade mormor blev en ängel när jag var 17 år. Hur som helst, min mormor var extremt noga med hygien och att allt och alla skulle vara rena och fräscha. Hon tyckte även att det var viktigt att alltid ha med sig/på sig sina bästa underkläder och vara i sitt bästa skick när man var på resande fot. Det här med underkläderna förklarade hon med att "tänk om man hamnar på sjukhus, och någon obehörig måste se vad man har på sig under, då vill man kunna visa sig från sin bästa sida även där", och ser man på, det sitter fast i mitt huvud än idag!

2. Det känns helt enkelt lite lyxigare och lite fräschare att inte dra iväg som Fru Lurventussben i sina noppiga, urtvättade bomullstrosor, as simple as that!

Twinrix, krupp och Italien

Idag har jag och minstingen varit på Elinda Vård och fått vår första dos Twinrix. Helt otroligt att jag inte fixat det tidigare med tanke på vårt resande som tydligen är lite över medel i frekvens... Snälla distriktsköterskan frågade om det var vår första utlandsresa, och log lite sådär i samförstånd... När jag svarade att det inte var det, inte ens för minstingen, att det faktiskt var hans tredje utlandsresa (ja helt utan vaccin mot Hepatit i kroppen, fick jag en lektion i att Hepatit A faktiskt inte ens är helt ovanlig i Sverige längre, hoppsansa! Sedan körde DSK även en reklam för drickvaccinet Ducoral och bad mig fundera över om vi inte behöver det också, inför att dos nr 2 av Twinrix ska injiceras.

Hm... ja, vad har jag egentligen att säga till mitt försvar? Hela familjen har under alla år åkt runt i världen helt ovaccinerade... (Mannen och storbarnen vaccinerades dock mot Hepatit A innan vi åkte till Thailand sist, och det vaccinet hänger kvar i 20 år till, så helt oansvariga har vi inte varit.) Undrar om det hänger ihop med min sprutskräck? Men nej, jag tror inte det... Det är snarare så att jag är uppvuxen med att man INTE vaccinerade sig för att åka på charter till Kanarieöarna eller grekiska övärlden på 80-talet, och sedan har det nog hängt i, även om både smittorisken och inställningen till att vaccinera sig nog ändrats markant sedan dess. Man packar ner lite medicinskt kol och Alvedon, som mormor och morfar gjorde, och hoppas på det bästa :)

Minstingen är verkligen toppen att ha med sig ut bland folk, han är så glad, och då blir alla som ser honom också glada :) Till och med idag när vi tog sprutan fortsatte han att vara glad! Till skillnad från mamman som var tvungen att lägga sig ner på britsen och faktiskt tyckte att sprutan gjorde riktigt ont :(

På väg hem från vaccinationen stannade jag på Max och köpte lunch, tänkte att jag skulle ta en sån där delifresh-kycklingburgare till mig själv, men så när jag satt där och väntade i drive in-kön såg jag att de hade luncherbjudande på en Frisco-meny. Hmm, ett luncherbjudande är ju inte mycket dyrare än en delifresh-kycklingburgare, och då får man ju både läsk och pommes också... och Frisco, den är väl riktigt god? Från att ha stått och vacklat mellan att inte ta något alls till mig själv, eller en mindre onyttig kycklingburgare, har jag nu tryckt i mig ett ett helt Frisco-mål, vad var det som hände?!

Storsonen är också hemma idag, feberdag nr 2. Krupphostan börjar dock ge med sig, så han är på bättringsvägen.

Igår kväll bokade jag och mannen hotellen i Italien! Det ska bli så mysigt att komma iväg, drygt en månad kvar, can´t wait to be there!

Dag 1 övernattar vi i Bergamo


Dag 2 övernattar vi i Bellagio


Nu är det dags att plocka fram väskan och börja packa inför tjejhelgen i Stockholm med Lunda-brudarna!

Tjing!

Hämtning på skola och dagis

Ibland kan det hända saker i ens närhet som gör att man blir extra påmind om vad som är viktigt i livet och att man mår bäst av att försöka prioritera det som känns bäst för en själv, alltså rätt inne i hjärtat. För mig är mina barn och mannen det viktigaste som finns, sedan är självklart resten av alla nära och kära otroligt viktiga, släkt som vänner! Jag tillhör även den skaran som mår bra av att ha ett jobb, ett jobb som jag trivs med!

Just nu känner jag att mycket av mitt fokus ligger på barnen, det gör det visserligen alltid, men nu försöker jag mer medvetet att tänka på att ta vara på alla stunder jag kan med barnen. Ofta läser man mycket om hur viktigt det är att skapa kvalitetstid, och det ligger nog mycket i det, men jag har börjat försöka ta vara på all den här andra vardagstiden också, kalla det kvantitetstid om ni vill, men med barnen kan nog all tid klassas som kvalitetstid!


Idag slog det mig, det näst intill otänkbara har skett; jag har börjat tycka att det är en absolut höjdpunkt under dagen att hämta barnen i skolan och på dagis! Denna stund har tidigare varit fylld av stress, svett, irriterad mamma (vilket ofta resulterat i irriterade och omedgörliga barn), glömda kläder och glömda barnkonstverk. För att undvika detta har jag nu börjat med en ny approach; jag följer snällt med in när mellanbarnet vill visa alla teckningar han gjort under dagen, hur långt han kommit i Trulleboken eller hur cool borg han byggt åt riddarna, sedan går vi tillsammans och hämtar dottern, det brukar inte vara några problem. Hon går snällt och klär på sig, ibland kan hon dock bli distraherad av någon kompis, eller som igår, av en nötväcka!! Hon började tjoa "mamma, mamma, kolla nötväckan!, eller är det verkligen en nötväcka?? jag måste titta lite närmare... JA, det är en nötväcka!!" Sedan började hon undervisa sin bror (och mamma, men det visste hon nog inte) om nötväckor; att det är den enda fågeln i Sverige som kan gå ner för en trädstam med huvudet först! Tänk vad barn snappar upp konstiga saker...

Sedan åker vi tillsammans till dagis för att hämta minstingen. Alla tre hoppar ur bilen (något jag vänligt men bestämt hade avböjt för något år sedan...)och går in tillsammans för att hämta solstrålen. Han blir så glad när han får se sina storasyskon, han tycker nog att det är toppen att vi kommer alla tre! Vi surrar lite med personalen, även storasyskonen för höra hur lillebror haft det under dagen på deras gamla dagis. När vi känner oss klara brukar de ta sin lillebror i hand och tillsammans hjälpas åt att låsa upp grinden och traska ut till bilen. Den synen värmer mitt mammahjärta!

En gång, för några år sedan, när jag kom stressad till en dagishämtning sa pappa A "jag förstår inte all den här stressen, varför ska man stressa härifrån (dagis)? vad är det man har så stressigt till? vad gör det egentligen om maten står på bordet tio minuter senare än man tänkt? Finns det något som är viktigare än barnen? Och nu är vi ju här med dem... så vad stressar vi till?" Eh... jaha, lite jobbig kommentar, tänkte jag... Jag ligger säkert en kvart efter i mitt tokviktiga schema med tokviktiga saker som jag har i mitt huvud, så jag har inte tid att fundera över sådana saker... så kände jag då... men det är klart att han har rätt! Det är bara det att det är så himla svårt att få till den känslan i kroppen i alla fall, men nu tror jag att jag är den på spåren, även om det tar tio minuter extra i hämtningstid per dag, men vad gör det när det är kvalitetstid?

Lundafeeling

Lund i mitt hjärta

Nu har jag äntligen bokat tågbiljetter till helgens trevligheter! Jag ska alldeles ensam få sitta på tåget (eller alldeles ensam är jag knappast, men jag kommer, förhoppningsvis, att få sitta i lugn och ro) till Stockholm och läsa en bra bok på lördag förmiddag, sedan ska jag få träffa mina allra bästa Lundavänner :) (Jo Henrik, du ryms också under den kategorin, men vi får ses en annan gång ;)). Ta en sväng på stan, fika lite, eller kanske alldeles för mycket? och sedan laga mat och dricka vin hemma hos Mia på kvällen, riktigt najs ska vi ha det! Det var länge sedan vi lyckades sammanstråla alla fyra; Mia, Lena, Alexandra och jag... så det ska bli så skoj att ses igen!

Tänk vad mycket saker vi hann med i Lund! Det känns nästan som att det var en annan tid; alla aktiviteter på Östgöta Nation (Tages brunch, lunchen, baket, diverse sillfrukostar), vi hade matlag varje tisdag och tittade på Ally Mc Beal, vi hade tentaångest ihop på Eden, jag och Alex dränkte våra sorger genom att dela på en kladdkaka (ja, jag mådde illa efteråt, men det var faktiskt Alex födelsedag, vi hade en massa tråkigt plugg att göra, det regnade och var mörkt), jag och Mia lyckades döda alla mina (och mannens) krukväxter en höst när vi bodde ihop, vi tyckte även att den bästa, och enda, tiden att tvätta kläder på var kl 6 på morgonen, vi åkte till Köpenhamn och köpte fem flaskor vin för 100 danska kronor, vi hade heldagar med håruppsättningar inför baler, vi har firat midsommar ihop, suttit och surrat sena kvällar om allt från att man tror att vissa killar ska sitta på piedestal (men det ska de sällan göra...), till att det är alldeles för dyrt med ost, men då kan man få ostbidrag av sin mamma!

Minnena från Lund är många, och tiden jag spenderade där var en av de roligaste i mitt liv. Dock har var sak sin tid, och nu ska det bli så skoj att få lite Lunda-feeling tillsammans med tjejerna igen!

Kalas och val

Jag börjar inse att frekvensen på inläggen i denna blogg inte kommer att vara lika hög nu när jag börjat jobba igen. Det kanske i och för sig är positivt, det betyder att jag får utlopp för mina tankar någon annanstans, tänk vad jag måste surra på jobbet... eller med alla dagisfröknar, eller all fritidspersonal :)

Igår var det äntligen dags för mellanbarnets officiella 6-årskalas, vad han har längtat! I år var det första gången som vi övergav saftochbullarhemma-konceptet, för att istället ta med kompisarna till leklandet Djungelcity. Det gick hur bra som helst (åtminstone för mig som var hemma med minstingen ;)), och födelsedagsbarnen var mycket nöjda. Kalaset samkördes med Eriks kompis Line, det skiljer bara 11 dagar i ålder på de tu. De har vuxit upp tillsammans på dagis sedan de var 1,5 år, och leker fortfarande en hel del, även om sonen nu börjat få lite mer grabbiga intressen. Line har gjort sina tappra försök med att uppfostra sonen så som hon vill ha honom, men de senaste två åren har han ändå gått sin egen innebandy-bionichle-Lego-StarWars-väg!


Nöjda födelsedagsbarn

Dottern börjar komma igång i skolan, idag kom de första läxorna i årskurs 3. Jag börjar inse att det tar längre och längre tid för mig att rätta läxorna åt henne, undrar om det beror på att läxorna är längre, eller på att jag börjar tycka att det blir lite klurigt :/ I skolan har de även börjat prata om valet, så dottern kom hem härom dagen och undrade om jag tänkte rösta på Sverigedemokraterna!! Visst ska man försöka vara neutral och låta barn bilda sin egen uppfattning, men här går min gräns!! Jag svarade henne att det kommer aldrig på fråga, jag mår illa bara jag ser deras flygblad i brevlådan, jag river alla deras papper och kastar direkt i pappersinsamlingen, egentligen borde jag börja elda upp dem (papperen alltså), för det känns till och med lite otäckt när de ligger sönderrivna i molekyler i pappersinsamlingen, de finns ändå kvar i mitt hus! Dottern log lite och sa att jag svarade ungefär som fröken i skolan gjort på samma fråga...

Dottern undrade även hur människor kan tycka illa om någon bara för att de kommer från ett annat land, och sa att det skulle vara jättetråkigt om det var så i världen, att man knappt skulle kunna åka till ett annat land, för att man inte skulle tycka om varandra för att man inte har samma hudfärg (när dottern var yngre undrade hon även om hon skulle kunna bli lika brun och fin som Kevin från El Salvador, om hon solade extra mycket...), inte pratar samma språk eller äter samma typ av mat. Hon kom även på att hon inte heller ville bo i Sverige om det var så att inga människor från andra länder fick komma hit, för då skulle vi vara tvungna att äta tråkig mat typ potatis och morötter varje dag, och ha svårare att få veta saker om andra länder. I love my girl!

De andra partierna verkar än så länge vara lite diffusa för vår kära 9-åring... Ärligt talat känns det även lite diffust för mig. Jag bestämde mig därför att göra ett partitest för att se var jag står någonstans, jag blev inte mycket klokare av det; 70 % vardera på två partier... å andra sidan kan jag konstatera att både min mage och mina åsikter blivit betydligt mjukare i takt med varje barn jag fått!

Minstingen gör succé på dagis, och är ett riktigt solsken hela dagarna, härligt! I morgon är det utflyktsdag för honom igen, hoppas att han inte stupar på näsan igen.


Chillar lite i soffan bland de rosa sidenkuddarna, efter en dag på dagis

Jag har gjort entré på min löparrunda igen efter den toklåndragna förkylningen, men ärligt talat undrar jag om det inte skulle gå snabbare om jag gick... Nåja, det är faktiskt ett helt år kvar till Tjejmilen 2011 :)

Härliga lördag!

Den här helgen är vi bara hemma, så skönt! Idag har vi tagit det lugnt på förmiddagen; jag har fixat kvällens efterrätt, en Marabou mjölkchoklad-pannacotta och mannen har plockat ut det döda getingboet ur garaget.

Sedan drog vi ner på stan hela familjen!! Eftersom vi känner oss lite som Familjen Annorlunda brukar vi i det närmaste undvika att åka ner på stan allihop tillsammans, men idag fick föräldrarna lördag-på-stan-feeling. Först hade vi tänkt få i oss lite lunch på Mc D, inte för att det är särskilt gott enligt mig, men för att alla barn och pappan äter och är nöjda! Dottern kom dock istället med den briljanta idén att gå till pop corn-restaurangen (O´Learys) istället, och jag var inte sen att bifalla hennes önskan :) Pop corn-restaurangen fick även klart godkänt av grabbarna i familjen!

Efter lunchen blev det ett sedvanligt besök på Karamellagret, och därefter en sväng till Ostaffären. Sedan vi bunkrat med godis ost och gladiolus (stor tantvarning, men jag kan inte motstå de där coola, höga blommorna!!), gick vi med hela vårt pick och pack till biblioteket. Döm av min förvåning när vi knappast var ensamma på stället, "vad gör alla människor på biblioteket en solig lördag?", tänkte jag först, men insåg sedan att var lite av the place to be, det fanns något för alla! Minstingen ritade, storasyster hjälpte till, hon hann även hitta ett par böcker till sig själv, mellanbarnet ritade också lite, samt lånade en bok och en klassikern "Fem myror är fler än fyra elefanter" på DVD. Jag och mannen frossade i Italien-reseguider! (Dottern trodde först att man kunde få låna en guide, alltså en mänsklig sådan, men såg ganska lättad ut när det istället gällde vanliga böcker...)

Dottern och jag hann sedan med en sväng in på Myrornas, det är alltid skoj att vara där tycker jag, lite som att vara på skattjakt, men man måste ha tid att leta! Resultatet idag blev en sjal, en klänning och en kjol till mig, dottern hittade ett par sidenpyjamasbyxor. Av någon anledning känns det extra bra att handla där, man kan hitta rena fynden ibland, samtidigt som man faktiskt ger ett bidrag till behövande, en win-win situation med andra ord, toppen!

Nu ska jag frossa i Italien-guider, och då menar jag i böcker, inget annat!

Ciao!

Längtan till Italien

Så var det gjort! Världens bästa man har besannat mina önskningar och bokat en resa för två till Italien :) :) Härligt! Om NY är staden i mitt hjärta, så är Italien landet i mitt hjärta, trots att jag knappt varit där... men jag känner liksom en connection på något vis. Jag älskar maten, vinet, språket, och jag kan väl inte direkt klaga på de italienska hunkarna heller. Tre hela dagar ska jag få uppleva norra Italien med mannen i mitt liv, lovely! Nu ska vi bara försöka komma överens (komma överens brukar i och för sig inte vara så svårt för oss, problemet ligger snarare i att vi är lika dåliga båda två på att fatta beslut, åtminstone privat, i jobbet hoppas jag att vi båda har utvecklat den förmågan lite bättre) om vad vi ska göra, ska vi köra lite countryside, stadsliv, eller både och? Besök på vingård? Shopping? Varför välja om man kan göra både och?!

Våra tre troll får stanna hemma. Farmor och farfar har lovat att komma hit och vara barnvakt! Det brukar vara en höjdare för barnen att få ha farmor och farfar här alldeles för sig själva! Eftersom vi bor så långt ifrån varandra är det inte så ofta som tillfälle ges. Jag tror nog att även farmor och farfar uppskattar att träffa barnen utan föräldrar...

Första veckan på jobbet är nu avklarad, jag och minstingen har vår hemmadag nu när det är fredag. I helgen ska jag vara hemma och ta det hyfsat lugnt så att jag en gång för alla blir av med det gräsligt långdragna viruset jag verkar ha dragit på mig. Igår hade jag första helt feberfria dagen på lääääänge, så nu finns det hopp!

Nu har vi avslutat upputsningen av barnens allrum, och äntligen fått upp lite bilder på familjen. Det har nästan varit pinsamt, att vi inte har några bilder på barnen på väggarna, varje anständig barnfamilj brukar väl ha någon bild på barnen uppsatt; en födesedagsbild från tidningen, en fotografbild från Stjärnstudio eller en "riktig" fotografbildserie, men inte vi... förrän nu! Till och med en bröllopsbild kom upp på väggen minsann! Det var bara drygt åtta år sedan vi gifte oss och nio år sedan vi fick vårt första barn, varför jäkta?


Foton på plats!


Nu ska jag fortsätta att drömma om och längta till Italien. Egentligen tror jag att minst hälften av längtan ligger i att få vara på tu man hand med mannen. Jag undrar om jag fortfarande kommer att känna att jag är så där förälskad i landet som jag var för tolv år sedan när vi var där sist... Om inte, så gör det inte så mycket, förälskelse kommer det att finnas i alla fall, för kärleken till mannen har bara vuxit sedan dess!

Back in business

Nu har jag avklarat den första, riktiga jobbdagen på några månader, och kan konstatera att det är lite som att cykla :) Man kommer ihåg hur man gör hyfsat bra bara man sätter igång! Idag har jag dessutom varit ute hos en kund som jag inte varit hos på några år, men när jag klev innanför dörrarna kändes det ändå som att det var igår jag var där (nästan åtminstone), härligt! Igår var jag inne på kontoret, hade lite datorvård och fixade med lite annat som behövdes efter att jag varit hemma ett tag, så himla skoj att träffa jobbarkompisarna igen :) Även om jag av någon outgrundlig anledning har blivit gubbarnas favorit-hackkycklig känns det skoj att vara tillbaka! OJ, vad de måste ha saknat mig, de har inte haft någon att reta på flera månader, hur har de stått ut?! Det har i och för sig varit lite semester och så, så de kanske har lyckats fokusera på annat, vad vet jag? Men nu är det dags igen, för alla vegetarian-skämt (trots att jag inte är vegetarian) och annat som de helt otroligt ologiskt hittar på! (För de som inte känner till jargongen vill jag bara tala om att det är med glimten i ögat och mycket kärlek ;))

Eftermiddagen/kvällen har spenderats på barnens skolgård, där det var värdegrundsfest idag. Skolan anordnar varje år en fest där alla barn och föräldrar skriver undan skolans värdegrunder, det brukar vara en riktigt trevlig tillställning med massor av happenings för barnen, så även i år. Varje familj har med sig eget fika, och i år var det första gången minstingen var med och fikade, hans otroligt avslappnade föräldrar missade dock att han tagit för sig av en bulle, inget fel med det, förutom att han är lite för liten för att förstå att man inte äter bullpapper... Jaja, han fick bara i sig hälften av pappret, och det är knappast giftigt.

So long!