Smöret nedåt

Idag har det varit en sån där dag när smöret på mackan hamnar nedåt, mot golvet, när man tappar den, varje gång (och då menar jag inte bara bildligt,,,). Dagen börjde dessutom på tok för tidigt när mellanbarnet kom och lade sig i min säng för att han drömde mardrömmar. Jag påbörjade då min nattvandring till hans säng istället, jag kan verkligen inte sova med barn i sängen! Halvvägs till pojkrummet hejdade jag mig och tänkte att "nää, nu får det vara nog, jag måste lära mig att sova med barnen, så här kan jag inte hålla på, föräldrar har sovit med barn i alla tider, det måste ju gå på nåt sätt", men nej, det går faktiskt inte... När grabbarna väl lämnat sängen på morgonen tyckte jag att jag förtjänade att snooza lite, men det förstod inte mannen som kom och talade om att det var dags att gå upp!

Väl på benen hamnade jag direkt i hetluften; mannen och sonen hade kvällen innan bestämt att det var jeans som skulle gälla som klädsel idag (eftersom mjukisbyxor har avverkats på löpande band, då sonen in i det längsta vägrar att ha överdragsbyxor), men på morgonen kändes det tydligen inte alls som någon bra idé för lillkillen. Mannen höll på att få ett sammanbrott, eftersom morgonen inte följd det exakta mönster som han på något mystiskt vis verkar ha inprogrammerat i huvudet... Sonen hade redan fått sitt sammanbrott, så jag fick ägna lite tid åt att medla, så att alla skulle komma i tid till skola och jobb. Dusch av supersurasunkmamman fanns det sedan verkligen inte tid till, men sådan lyx får ibland stå tillbaka... Efter turk-dusch, tre bytta blöjor och sanerande efter frukostinfernot kom jag och minstingen till slut iväg.

Väl på jobbet lyckades jag överstiga den budgeterade tiden på det specifika uppdraget med 100 %, bra jobbat Maria!! Nej, inte bra...

När det sedan var dags för hämtning av barn var jag givetvis sen, jag fick ringa till dagis och skämmas. Tänkte att jag måste skynda på storbarnen en aning, men det blev svårt eftersom tjejerna helt plötsligt var i en helt annan byggnad som jag inte ens hittade in i... Jag kände att den där mindfullnes-idén jag haft när jag ska hämta barnen, precis idag var som bortblåst! Nåja, efter lite letande hittade jag tjejerna, bra, på väg mot dagis! På dagis möttes vi av en minsting som inte luktade så gott, en ny blöja behövdes, men det kände jag inte förrän jag packade in honom i bilen, doften som spred sig i bilen var inte att leka med... Minstingen var inte heller att leka med när vi kom hem, han blev vansinnig av den usla idén att gå in på en gång, när jag väl fått honom innanför dörrarna, rusade han in genom halva huset... har jag glömt att nämna att han var toksandig efterom jag lyfte honom ur sandlådan direkt in i huset?

Väl hemma ringde L8 och hade förhoppningar om att Ladies Night äntligen kunde bli något för henne, nu när hunken är skadad. De hade tydligen sagt på radion att turnén var i fara!! L8 hade en idé om att Thomas Di Leva borde vara Martins självklara ersättare, vojne vojne, hur ska detta gå?

När mannen kom hem hade vi lite meningsskiljaktigheter eftersom jag gärna skulle välkomna RUT i mitt hem och få lite hjälp med städningen. Mannen kom med argumentet att jag nog är för petig och ändå inte skulle bli nöjd... Jag kontrade med att i sådana fall kan vi köra samma städuppdelning som vi gjort det senaste halvåret, fast tvärtom; jag dammsuger fyra gånger på ett halvår, och han gör resten... Bifölls icke! Vi ringer nog en städfirma inom den närmaste framtiden :)

Nu har jag precis städat badrummen, det gick ungefär som resten av dagen, självklart tappade jag skurtrasan i toaletten...

Det är sådana här dagar, fyllda med minimala i-landsproblem, som jag ska försöka tänka att jag ska vara tacksam över att jag har en liten go´bit att få byta blöjor på, jag har storbarn även om jag ibland måste leta efter dem eller ha dem i min säng på natten, jag har ett jobb att gå till, jag har ett hus att städa, vi har en ekonomi som åtminstone gör det möjligt att över huvud taget diskutera RUT-tjänster, jag har en man att dela allt detta med. Så varför i hela friden tänker man inte så och känner ren och skär tacksamhet, för det vore väl det naturliga?

Jag vet inte varför, vissa dagar hamnar smöret nedåt, det bara är så... men imorgon är en ny dag och då tänker jag minsann inte tappa en enda macka!