Hämtning på skola och dagis

Ibland kan det hända saker i ens närhet som gör att man blir extra påmind om vad som är viktigt i livet och att man mår bäst av att försöka prioritera det som känns bäst för en själv, alltså rätt inne i hjärtat. För mig är mina barn och mannen det viktigaste som finns, sedan är självklart resten av alla nära och kära otroligt viktiga, släkt som vänner! Jag tillhör även den skaran som mår bra av att ha ett jobb, ett jobb som jag trivs med!

Just nu känner jag att mycket av mitt fokus ligger på barnen, det gör det visserligen alltid, men nu försöker jag mer medvetet att tänka på att ta vara på alla stunder jag kan med barnen. Ofta läser man mycket om hur viktigt det är att skapa kvalitetstid, och det ligger nog mycket i det, men jag har börjat försöka ta vara på all den här andra vardagstiden också, kalla det kvantitetstid om ni vill, men med barnen kan nog all tid klassas som kvalitetstid!


Idag slog det mig, det näst intill otänkbara har skett; jag har börjat tycka att det är en absolut höjdpunkt under dagen att hämta barnen i skolan och på dagis! Denna stund har tidigare varit fylld av stress, svett, irriterad mamma (vilket ofta resulterat i irriterade och omedgörliga barn), glömda kläder och glömda barnkonstverk. För att undvika detta har jag nu börjat med en ny approach; jag följer snällt med in när mellanbarnet vill visa alla teckningar han gjort under dagen, hur långt han kommit i Trulleboken eller hur cool borg han byggt åt riddarna, sedan går vi tillsammans och hämtar dottern, det brukar inte vara några problem. Hon går snällt och klär på sig, ibland kan hon dock bli distraherad av någon kompis, eller som igår, av en nötväcka!! Hon började tjoa "mamma, mamma, kolla nötväckan!, eller är det verkligen en nötväcka?? jag måste titta lite närmare... JA, det är en nötväcka!!" Sedan började hon undervisa sin bror (och mamma, men det visste hon nog inte) om nötväckor; att det är den enda fågeln i Sverige som kan gå ner för en trädstam med huvudet först! Tänk vad barn snappar upp konstiga saker...

Sedan åker vi tillsammans till dagis för att hämta minstingen. Alla tre hoppar ur bilen (något jag vänligt men bestämt hade avböjt för något år sedan...)och går in tillsammans för att hämta solstrålen. Han blir så glad när han får se sina storasyskon, han tycker nog att det är toppen att vi kommer alla tre! Vi surrar lite med personalen, även storasyskonen för höra hur lillebror haft det under dagen på deras gamla dagis. När vi känner oss klara brukar de ta sin lillebror i hand och tillsammans hjälpas åt att låsa upp grinden och traska ut till bilen. Den synen värmer mitt mammahjärta!

En gång, för några år sedan, när jag kom stressad till en dagishämtning sa pappa A "jag förstår inte all den här stressen, varför ska man stressa härifrån (dagis)? vad är det man har så stressigt till? vad gör det egentligen om maten står på bordet tio minuter senare än man tänkt? Finns det något som är viktigare än barnen? Och nu är vi ju här med dem... så vad stressar vi till?" Eh... jaha, lite jobbig kommentar, tänkte jag... Jag ligger säkert en kvart efter i mitt tokviktiga schema med tokviktiga saker som jag har i mitt huvud, så jag har inte tid att fundera över sådana saker... så kände jag då... men det är klart att han har rätt! Det är bara det att det är så himla svårt att få till den känslan i kroppen i alla fall, men nu tror jag att jag är den på spåren, även om det tar tio minuter extra i hämtningstid per dag, men vad gör det när det är kvalitetstid?