Mål

Att sätta upp personliga mål och en plan för att nå målen verkar vara något som ligger i tiden. Jag menar inte att det är oviktigt och att det är därför man inte fokuserat lika mycket på det tidigare, det har man säkert gjort, fast på andra sätt. Man har nog inte lika medvetet uttalat att "det här är målet, och så här ska jag göra för att nå ända fram", förrän i mer modern tid.

Jag kan ibland nästan känna mig lite stressad över alla mål som ska sättas upp överallt. Dock med undantag för mer yrkesrelaterade mål, där ser jag det mer som en lättnad att man sätter upp ett mål och stakar ut en väg för att nå målet. Jobbet känns som helt rätt forum för mig att sätta upp mål, medan jag på det privata planet kanske nästan undviker att nämna ordet "mål" i den bemärkelsen (däremot fungerar ordet mål utmärkt då jag använder det som i Max-mål, innebandymål och fotbollsmål :)), därmed inte sagt att jag inte har tusen mål i huvudet ändå...

Det är just det, att jag faktiskt sätter upp mål, men bara för mig själv, jag uttalar inte målet tydligt för andra. Det kan kanske verka konstigt, men det har bara känts bäst så, och äntligen har jag fått en förklaring till varför! En mer vetenskaplig förklaring! Jag har en bekant som är klok som en bok (han har redan hunnit skriva ett par stycken också :)), vi är även vänner på Facebook, där han lägger upp intressanta länkar som jag faktiskt brukar läsa. Och idag kom den: dagens sanning, att man faktiskt gynnar sin strävan mot målet genom att inte tala om för andra vilket mål man har! Forskare har funnit att man genom att berätta om sitt mål för andra genererar en positiv feedback, vilket lurar hjärnan att tro att man redan uppnått målet, strävan därefter minskar sedan radikalt. Följ gärna nedanstående länk för lite mer "kött på benen":

http://www.ted.com/talks/lang/eng/derek_sivers_keep_your_goals_to_yourself.html

Ett mål som jag haft ganska länge har varit att få mig själv att tycka att det är helt OK att springa (= skumpa, hasa, jogga), för ett tag sedan nådde jag det målet, underbart! Nästa mål blev att springa en mil. Jag har haft det i huvudet under en ganska lång tid, och i veckan kände jag att det var dags att försöka ordentligt. Jag mätte upp sträckan som skulle ta mig en mil till fots, och stack ut. Självklart utan att tala om för någon annan att jag tänkte springa en mil. Jag LYCKADES! När jag insåg att jag faktiskt skulle klara hela sträckan blev jag så himla glad! Oj, vad skoj det skulle bli att få komma hem och berätta att jag faktiskt hade sprungit en mil!! Jag trippade in lite lätt (...) på Salamandervägen och fick syn på minstingen i pyjamas inpackad i bilen, och en ganska upprörd make på garageuppfarten... Jag hann tänka massor, som "Vad har hänt? Vem har gjort sig illa? Är någon hastigt sjuk?" Innan jag insåg varför de var på väg... De skulle leta efter mig!! Den där lyckokänslan och stoltheten som infunnit sig den sista kilometern, blev lite naggad i kanten...

Slutsatser som kan dras av detta:

1. Det verkar dumt att hålla alldeles för hårt på att inte berätta om sina mål.

2. Jag bör nog storstäda min tid på milen en aning...


Ett annat mål som jag har, och som jag faktiskt kan berätta för alla, är att få minstingen att sluta klättra på allt! Just nu ligger alla köksstolar ner på golvet, och det känns lite sådär... "Hej, välkommen in! Jaha, vill du sitta på en stol? Jamen då får du först plocka upp en från golvet, och när du inte sitter på den måste du lägga den ner igen! Välkommen, välkommen!"