Längtan till Italien

Så var det gjort! Världens bästa man har besannat mina önskningar och bokat en resa för två till Italien :) :) Härligt! Om NY är staden i mitt hjärta, så är Italien landet i mitt hjärta, trots att jag knappt varit där... men jag känner liksom en connection på något vis. Jag älskar maten, vinet, språket, och jag kan väl inte direkt klaga på de italienska hunkarna heller. Tre hela dagar ska jag få uppleva norra Italien med mannen i mitt liv, lovely! Nu ska vi bara försöka komma överens (komma överens brukar i och för sig inte vara så svårt för oss, problemet ligger snarare i att vi är lika dåliga båda två på att fatta beslut, åtminstone privat, i jobbet hoppas jag att vi båda har utvecklat den förmågan lite bättre) om vad vi ska göra, ska vi köra lite countryside, stadsliv, eller både och? Besök på vingård? Shopping? Varför välja om man kan göra både och?!

Våra tre troll får stanna hemma. Farmor och farfar har lovat att komma hit och vara barnvakt! Det brukar vara en höjdare för barnen att få ha farmor och farfar här alldeles för sig själva! Eftersom vi bor så långt ifrån varandra är det inte så ofta som tillfälle ges. Jag tror nog att även farmor och farfar uppskattar att träffa barnen utan föräldrar...

Första veckan på jobbet är nu avklarad, jag och minstingen har vår hemmadag nu när det är fredag. I helgen ska jag vara hemma och ta det hyfsat lugnt så att jag en gång för alla blir av med det gräsligt långdragna viruset jag verkar ha dragit på mig. Igår hade jag första helt feberfria dagen på lääääänge, så nu finns det hopp!

Nu har vi avslutat upputsningen av barnens allrum, och äntligen fått upp lite bilder på familjen. Det har nästan varit pinsamt, att vi inte har några bilder på barnen på väggarna, varje anständig barnfamilj brukar väl ha någon bild på barnen uppsatt; en födesedagsbild från tidningen, en fotografbild från Stjärnstudio eller en "riktig" fotografbildserie, men inte vi... förrän nu! Till och med en bröllopsbild kom upp på väggen minsann! Det var bara drygt åtta år sedan vi gifte oss och nio år sedan vi fick vårt första barn, varför jäkta?


Foton på plats!


Nu ska jag fortsätta att drömma om och längta till Italien. Egentligen tror jag att minst hälften av längtan ligger i att få vara på tu man hand med mannen. Jag undrar om jag fortfarande kommer att känna att jag är så där förälskad i landet som jag var för tolv år sedan när vi var där sist... Om inte, så gör det inte så mycket, förälskelse kommer det att finnas i alla fall, för kärleken till mannen har bara vuxit sedan dess!