Idag har det varit en intensiv dag. Vi började med att städa huset, eftersom RUT lovat att dyka upp vid lunch... Dottern tycker att det är konstigt att vi måste städa innan städtanten kommer, och tycker att det vore mycket bättre om det fanns en RUT som kunde plocka undan i hennes rum istället, för det är nog ett större problem än själva dammsugningen och våttorkningen av golvet i just den delen av huset.
Sedan drog vi ner på stan hela gänget. Vi åt lunch och shoppade lite grann. Inte en endaste klänning till mig faktiskt, fast jag blev kär i tre stycken! (Klänningar alltså.) Men jag höll mig i skinnet och lät alla hänga kvar på sina galjar... undrar om vi hinner förbi stan en sväng i morgon också...? Vid 15-tiden åkte vi hem, eftersom städningen då borde ha varit klar. Döm av min förvåning när städningen inte ens börjat!! Städpatrullen hade inte ens stigit in i huset! Jag hade dessutom varit övertydlig att vi faktiskt skulle vara hemma denna dag, hela familjen, och att det därför var ganska viktigt att städningen blev avklarad under en förutbestämd tid. Jag blev alltså inte överlycklig över att de inte kunde hålla den delen av avtalet...
Istället för att gå in och piffa inför kommande middag, och få komma in med alla efter-stan-trötta barn, åkte vi till mormor på spontanbesök, länsade chokladasken och drack kaffe och julmust. Visserligen väldigt trevligt, men inte vad jag hade tänkt mig.
Sedan begav vi oss hem till familjen Andersson för lite mini-födelsedags-jul-och-nyårsfirande, det blir så ibland när man inte hinner ses så mycket som man önskar... Barnen bytte paket, och vi vuxna drack glögg. Sedan bjöds vi på ankbröst med karamelliserade fikon och äpplen, och polenta med parmesanost, så himla gott! Sedan åt vi av farfar Bosses födelsedagspraliner som glömska D missat att leverera till rätt person, tack för det D :) Och TACK L för en otroligt god middag!
Väl hemma kunde vi konstatera att det bara var att börja med efterstädning... Skura klart toaletter, dammtorka, skura kakel i köket, dammsuga soffor och torka fläckar på golvet. Visst är det en lyx att kunna unna sig att ha en RUT-tjänst, men grejen med själva tjänsten är väl ändå att den ska bli utförd? För även om det är half-price-off är det verkligen inte gratis! Må hända att någon kallar mig pedant, det bjuder jag på, men om jag ska lägga lika mycket tid på för- och efterstädning som när jag städar själv, och dessutom bli någon klänning fattigare i månaden, då vete sjutton om det är värt det?! I kväll känns det verkligen inte så, men jag ska suga på karamellen till i morgon... Jag hoppas att städfirmans arbetsledare är bättre på konsumentens lagliga rätt än vår hussäljare, för nu ligger det ett mindre muntert, men sakligt, mejl i hans inbox!
Kvällen har avslutats med att studera minstingens mage... ska de där prickarna utvecklas till vattkoppor lagom till nyår? och med att ha egenhändig manikyr tillsammans med dottern, som säger att hon ska öppna en egen nagelsalong när hon blir stor, och måla prickiga naglar på tjejer i rutiga klänningar, "för vi gillar ju olika, eller hur mamma?", jag sa "ja", och tänkte att jag kanske inte ska ha en rutig klänning när jag går till Ebbas salong... Nu är i alla fall nyårsnaglarna fixade, så nu löser sig nog resten alldeles av sig självt! Framför allt om jag hinner ner på stan i morgon och plocka ner de där tre fantastiska klänningarna från galjarna de hänger på... fast då måste jag nog göra mig av med RUT först!
onsdag 29 december 2010
tisdag 28 december 2010
Detox, takläckage, skidåkning och körsbär i likör
Jaha, så var jag då igång med något av det skummaste jag gjort i hela mitt liv! Att äta skumma (och nej, jag menar inte skum-saker som i Ahlgrens bilar eller skumtomtar) saker för bygga upp, framför allt, mitt stackars immunförsvar. Egentligen är det inte alls skumma saker jag äter, helt oskumma faktiskt, med tanke på att det är rena naturprodukter som nypon, linfröolja, nässlor, hel havre, dinkelkli, örtte, och så huvudprodukten KALK! Det låter väl gott?? Tanken är att man först ska rensa ur kroppen för att sedan bygga upp den igen, och framför allt att höja ett lågt pH-värde. Låter det skumt? Mmm, det tyckte jag också från början, men nu har jag bestämt mig för att ge det en chans, fast just idag ska jag inte tråka ut eventuella läsare med fler detaljer kring detta...
Taket läcker fortfarande :( Tack vare den fina Mc Gyver-lösningen, som dessutom utvecklades ytterligare under gårdagen, droppar det numer bara in genom yttertaket, inte in i vardagsrummet, härliga tider! Igår föll det på min lott att kontakta vårt frånvarande försäkringsbolag, som upplyste mig om att detta minsann inte är någon försäkringsfråga, en sådan överraskning att de inte vill betala!! Eventuellt om vi hade haft minst tre tilläggsförsäkringar till vår villaförsäkring, då hade handläggaren åtminstone kunna tänka sig att diskutera saken, men nu var inte fallet sådant. Han hänvisade mig istället till husleverantören eller byggaren som snickrat ihop huset på plats.
Det kändes visserligen helt OK. Är det fel på grejerna som är så nya, så kan man kanske tycka att de som monterat/sålt felaktig produkt får stå för kalaset... Jag kontaktade således vår hussäljare, som insinuerade att det bara är två års garanti. Då talade jag om för honom att ett hus förutsätts fungera i mer än två år, och att det finns en lag som heter Konsumenttjänstlagen, och att det är en tvingande lag som ger reklamationsrätt i 10 år. Jag gav honom även lite mer detaljerad information om vad som står i Konsumenttjänstlagen när jag ändå hade honom på tråden, men då hänvisade han till snickaren och avslutade samtalet ganska snabbt! Snickaren skulle dyka upp idag eller i morgon, hoppas att hans kunskaper i Konsumenttjänstlagen är bättre än säljarens!
Idag är jag själv hemma med minstingen, resten av familjen har åkt till Kungsberget för lite utförsåkning. Rapporten i halvtid löd att alla var nöjda, men att det var lite kallt om fötterna. Mellanbarnet har som genom ett trollslag verkligen fattat galoppen, och far som ett jihu nerför backarna, härligt att höra! Dottern har gjort backarna osäkra i flera år redan, och brukar knappt ha tid att fika när hon är i backen, och ni som känner henne och hennes prioriteringar förstår då säkert hur skoj hon måste tycka att det är att åka skidor :)
Jag och minstingen har varit ute och skottat och åkt pulka, och rensat chokladasken!
Jag hörde en liten duns, följd av kompakt tystnad... Då är det dags att börja ana oråd om man har en 1,5-åring i huset, så jag gick på upptäcksfärd och hittade detta:
Gärningsmannen hade dock lämnat ett tydligt, avslöjande spår efter sig; en blå napp!
Små tassande steg hördes, men jag lyckades smyga mig på honom, och kom då på minstingen i full färd med att trycka i sig den stora ägglikörpralinen...
...OCH, ännu konstigare om ni frågar mig: körsbär i likör! Med papper!
(...och ja, som den äkta, avslappnade trebarnsmamma jag är, hämtade jag kameran och fotograferade när min lilla skatt pressade in likör och aluminiumfolie i munnen. Oansvarigt? Jag kan lugna eventuellt oroade läsare (läs: barnens mor- och farföräldrar) med att jag var väldigt snabb med att rensa munnen på honom och ge honom en mer passande chokladbit, direkt efter att jag fått min bild, as ansvarigt as that!)
Tur för oss andra, nu finns det åtminstone en i familjen som gillar körsbär i likör (ägglikören är min!), men är han inte lite liten för likör...? Även om han är barn nummer tre, så känner jag att det vore bra om vi kunde hålla på vissa saker i några år till!
Taket läcker fortfarande :( Tack vare den fina Mc Gyver-lösningen, som dessutom utvecklades ytterligare under gårdagen, droppar det numer bara in genom yttertaket, inte in i vardagsrummet, härliga tider! Igår föll det på min lott att kontakta vårt frånvarande försäkringsbolag, som upplyste mig om att detta minsann inte är någon försäkringsfråga, en sådan överraskning att de inte vill betala!! Eventuellt om vi hade haft minst tre tilläggsförsäkringar till vår villaförsäkring, då hade handläggaren åtminstone kunna tänka sig att diskutera saken, men nu var inte fallet sådant. Han hänvisade mig istället till husleverantören eller byggaren som snickrat ihop huset på plats.
Det kändes visserligen helt OK. Är det fel på grejerna som är så nya, så kan man kanske tycka att de som monterat/sålt felaktig produkt får stå för kalaset... Jag kontaktade således vår hussäljare, som insinuerade att det bara är två års garanti. Då talade jag om för honom att ett hus förutsätts fungera i mer än två år, och att det finns en lag som heter Konsumenttjänstlagen, och att det är en tvingande lag som ger reklamationsrätt i 10 år. Jag gav honom även lite mer detaljerad information om vad som står i Konsumenttjänstlagen när jag ändå hade honom på tråden, men då hänvisade han till snickaren och avslutade samtalet ganska snabbt! Snickaren skulle dyka upp idag eller i morgon, hoppas att hans kunskaper i Konsumenttjänstlagen är bättre än säljarens!
Idag är jag själv hemma med minstingen, resten av familjen har åkt till Kungsberget för lite utförsåkning. Rapporten i halvtid löd att alla var nöjda, men att det var lite kallt om fötterna. Mellanbarnet har som genom ett trollslag verkligen fattat galoppen, och far som ett jihu nerför backarna, härligt att höra! Dottern har gjort backarna osäkra i flera år redan, och brukar knappt ha tid att fika när hon är i backen, och ni som känner henne och hennes prioriteringar förstår då säkert hur skoj hon måste tycka att det är att åka skidor :)
Jag och minstingen har varit ute och skottat och åkt pulka, och rensat chokladasken!
Jag hörde en liten duns, följd av kompakt tystnad... Då är det dags att börja ana oråd om man har en 1,5-åring i huset, så jag gick på upptäcksfärd och hittade detta:
Gärningsmannen hade dock lämnat ett tydligt, avslöjande spår efter sig; en blå napp!
Små tassande steg hördes, men jag lyckades smyga mig på honom, och kom då på minstingen i full färd med att trycka i sig den stora ägglikörpralinen...
...OCH, ännu konstigare om ni frågar mig: körsbär i likör! Med papper!
(...och ja, som den äkta, avslappnade trebarnsmamma jag är, hämtade jag kameran och fotograferade när min lilla skatt pressade in likör och aluminiumfolie i munnen. Oansvarigt? Jag kan lugna eventuellt oroade läsare (läs: barnens mor- och farföräldrar) med att jag var väldigt snabb med att rensa munnen på honom och ge honom en mer passande chokladbit, direkt efter att jag fått min bild, as ansvarigt as that!)
Tur för oss andra, nu finns det åtminstone en i familjen som gillar körsbär i likör (ägglikören är min!), men är han inte lite liten för likör...? Även om han är barn nummer tre, så känner jag att det vore bra om vi kunde hålla på vissa saker i några år till!
söndag 26 december 2010
Dripp, dropp, dripp, dropp, drippedrippe dripp dropp...
Idag är det annandag jul, men istället för att höra små tomtar som trippar tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipp tapp, så inleddes morgonen med dripp, dropp, dripp, dropp, drippedrippedripp dropp från vardagsrumstaket :(
På något vis hade jag inbillat mig att vi skulle vara skyddade från sådana läten de närmaste årtiondena, eftersom vi bor i ett hyfsat nybyggt hus, men icke!
I vårt hem kan det lätt bli en smärre konflikt mellan mig och mannen avseende skadehantering. Från början är vi absolut på samma våglängd: minimera skadorna! För dagen innebar det att stoppa droppandet. Vi ställde en hink på golvet och lade ut lakan, för att inte parketten och soffan skulle bli totalförstörda, sedan gick mannen upp på vinden för att försöka lista ut varför det droppade. Det visade sig, inte helt överraskande, att det läcker in snö genom takduken, och att ventilationsfläkten ser till att snön blir till vatten som rinner ner genom isolering och gipsplattor... lovely :( Mannen stängde av fläkten och ställde upp en hink för att inte flödet ner till vardagsrummet skulle kunna fortsätta, so far so good.
MEN, sedan har vi en förmåga att inte riktigt kunna komma överens, mannen har nämligen någon sorts Mc Gyver-gen i sig, som gör att han vill fixa allting själv... Han gick ut och klättrade upp på taket i snöstormen, för att skotta, och för att försöka se var felet sitter, utifrån. Jag var inte helt nöjd med tillvägagångssättet. Dels för att jag helst inte vill att han trillar ner från taket, vi har haft nog av sjukdomar och tragiska händelser för ett tag fram över tycker jag, och dels för att jag inte riktigt vet vad han skulle kunna göra även om han hittade felet utifrån...
I Gävle snöar det MYCKET, så här såg det ut på våra fönster i morse
Det är som sagt snöstorm, snön kommer att fortsätta falla ett bra tag till, och även om man hittar en högst temporär lösning, så är den nog inte särskilt hållbar. Jag har även full respekt för att inte mecka med tak, el och liknande själv i onödan, då detta antagligen blir en försäkringsfråga. Det känns lite dumt, i min värld, att göra en egen Mc Gyver-lösning, som egentligen kanske försämrar eller förvärrar läget på sikt, då blir nog inte försäkringsbolaget särskilt glatt, och då kanske vi får stå för hela kalaset själva! Och ärligt talat, skulle vi lyckas hosta upp en massa pengar, åker jag hellre till Thailand än betalar ett Mc Gyver-relaterat takfel!!
Ja, självklart delgav jag mannen mina tankar när jag märkte att vi inte alls var på samma våglängd. Han tyckte nog till slut att det låg en poäng i det jag sa, eller så gav han bara med sig för husfridens skull, det är ju ändå jul. Sagt och gjort ringde mannen till försäkringsbolaget, som inte svarar på sin jourtelefon!! Så uselt!! Nu är inte vi i någon stor nödsituation denna gång, huset håller nog till imorgon (tack vare fina Mc Gyver-lösningar), men ändå... det finns kanske andra som är i mer akuta situationer än vi.
Ja, ja, droppförloppet är stoppat för tillfället, och jag hoppas att vi slipper fler regnsituationer inomhus. Fortsättning följer är jag rädd...
På något vis hade jag inbillat mig att vi skulle vara skyddade från sådana läten de närmaste årtiondena, eftersom vi bor i ett hyfsat nybyggt hus, men icke!
I vårt hem kan det lätt bli en smärre konflikt mellan mig och mannen avseende skadehantering. Från början är vi absolut på samma våglängd: minimera skadorna! För dagen innebar det att stoppa droppandet. Vi ställde en hink på golvet och lade ut lakan, för att inte parketten och soffan skulle bli totalförstörda, sedan gick mannen upp på vinden för att försöka lista ut varför det droppade. Det visade sig, inte helt överraskande, att det läcker in snö genom takduken, och att ventilationsfläkten ser till att snön blir till vatten som rinner ner genom isolering och gipsplattor... lovely :( Mannen stängde av fläkten och ställde upp en hink för att inte flödet ner till vardagsrummet skulle kunna fortsätta, so far so good.
MEN, sedan har vi en förmåga att inte riktigt kunna komma överens, mannen har nämligen någon sorts Mc Gyver-gen i sig, som gör att han vill fixa allting själv... Han gick ut och klättrade upp på taket i snöstormen, för att skotta, och för att försöka se var felet sitter, utifrån. Jag var inte helt nöjd med tillvägagångssättet. Dels för att jag helst inte vill att han trillar ner från taket, vi har haft nog av sjukdomar och tragiska händelser för ett tag fram över tycker jag, och dels för att jag inte riktigt vet vad han skulle kunna göra även om han hittade felet utifrån...
I Gävle snöar det MYCKET, så här såg det ut på våra fönster i morse
Det är som sagt snöstorm, snön kommer att fortsätta falla ett bra tag till, och även om man hittar en högst temporär lösning, så är den nog inte särskilt hållbar. Jag har även full respekt för att inte mecka med tak, el och liknande själv i onödan, då detta antagligen blir en försäkringsfråga. Det känns lite dumt, i min värld, att göra en egen Mc Gyver-lösning, som egentligen kanske försämrar eller förvärrar läget på sikt, då blir nog inte försäkringsbolaget särskilt glatt, och då kanske vi får stå för hela kalaset själva! Och ärligt talat, skulle vi lyckas hosta upp en massa pengar, åker jag hellre till Thailand än betalar ett Mc Gyver-relaterat takfel!!
Ja, självklart delgav jag mannen mina tankar när jag märkte att vi inte alls var på samma våglängd. Han tyckte nog till slut att det låg en poäng i det jag sa, eller så gav han bara med sig för husfridens skull, det är ju ändå jul. Sagt och gjort ringde mannen till försäkringsbolaget, som inte svarar på sin jourtelefon!! Så uselt!! Nu är inte vi i någon stor nödsituation denna gång, huset håller nog till imorgon (tack vare fina Mc Gyver-lösningar), men ändå... det finns kanske andra som är i mer akuta situationer än vi.
Ja, ja, droppförloppet är stoppat för tillfället, och jag hoppas att vi slipper fler regnsituationer inomhus. Fortsättning följer är jag rädd...
lördag 25 december 2010
Julklappsoptimering
Jag måste ha varit riktigt snäll det senaste året, för jag fick väldigt många, fina julklappar! :)
Dagen efter dopparedan har jag därför nylockat hår med locktång size megastor,
varma knästrumpor så att jag slipper frysa,
och en skål med nästan uppäten Bridge-blandning!
Jag dricker ett mycket gott julklappsvin,
äter en mycket god julklappsparmesan
och väntar på en mycket god maträtt lagad efter recept ur den nya favoritkokboken, självklart också en julklapp (dock inte till mig, utan till mannen)
Och ja, jag har även nya, tjusiga julklappsunderkläder, men någonstans där går även min gräns för vad som bör få visas upp i bloggvärlden ;)
Hur som helst så känns det som att mina närmaste känner mig ganska väl, tackar allra ödmjukast för alla fina julklappar (även för de klappar som inte hunnit användas precis idag) :)
Dagen efter dopparedan har jag därför nylockat hår med locktång size megastor,
varma knästrumpor så att jag slipper frysa,
och en skål med nästan uppäten Bridge-blandning!
Jag dricker ett mycket gott julklappsvin,
äter en mycket god julklappsparmesan
och väntar på en mycket god maträtt lagad efter recept ur den nya favoritkokboken, självklart också en julklapp (dock inte till mig, utan till mannen)
Och ja, jag har även nya, tjusiga julklappsunderkläder, men någonstans där går även min gräns för vad som bör få visas upp i bloggvärlden ;)
Hur som helst så känns det som att mina närmaste känner mig ganska väl, tackar allra ödmjukast för alla fina julklappar (även för de klappar som inte hunnit användas precis idag) :)
Julen är här
Vilken jul det har varit! Eller egentligen så pågår den väl fortfarande, det är ju faktiskt bara juldagen än så länge! Jag gillar juldagen, den är liksom lugnet efter stormen på något vis...
Julen har varit bra so far. Mannen och jag jobbade in i det sista, till dagen före julafton. På morgonen den 23 när jag satt på mitt kontor slog tanken mig att jag kanske borde skämmas för att jag tyckte det var helt OK att jobba dagen före julafton trots att jag har ett helt gäng små barn... Fast nu var det faktiskt så att barnens farmor och farfar kommit upp kvällen innan, och var hemma med barnen och kokade knäck, gjorde en massa mandelmassekreationer och det klassiska (?) julgodiset geléhallon som inte var i form av hallon, så barnen hade det alldeles utmärkt trots att föräldrarna jobbade :)
Kanske var det därför upplägget var helt OK just i år? Jag och mannen passade även på att äta lunch på tu man hand samt införskaffa de sista julklapparna, dvs komplettera den del av julklappsinköpen som mannen varit ansvarig för...
Kvällen innan julafton tjuvstartade vi med julmaten, den är faktiskt riktigt god första gången man äter den! De sista julklapparna slogs in, sillen slängdes ihop och det nallades av chokladaskarna.
På julaftons morgon vaknade jag i samma skick som jag varit många gånger under denna höst; med feber och tokig hals :( Så tråkigt att bli sjuk på självaste julafton! Förmiddagen tillbringades i sängen för min del, innan det var dags att pallra sig iväg hem till mamma för att äta jullunch. Jag fick hoppa snapsen i år, men snodde ändå en sipp för Prins Daniel (det var Haga-snaps, kungligt värre). Klockan 15 var det dags för Kalle Anka hemma hos oss. Min lillebror fick tydligen riktig julfeeling och utbrast "så här ska de vara! alla är samlade och har det mysigt!", och så kändes det faktiskt. Undrar om det är därför vi fortsätter att titta på Kalle Anka år ut och år in, för att man, om man inte redan fått den, får en sådan där härlig julkänsla när det äntligen är dags?!
Efter Kalle Anka knackade det på dörren, det var tomten som kom! Han hade jobbat mycket i Skåne i år, och dragit på sig riktig skånska, härligt! :) Tack tomten för mycket väl utfört arbete! I år hade vi förvarnat barnen om att antalet paket kanske skulle vara något mindre, vi kom ju nyss hem från Thailand. Lik förbaskat såg det ut som att vi inte gjort annat det senaste året än att springa runt och köpa julklappar, varför blir det så!?? Fast i år var vi faktiskt inte mindre än tolv personer som firade jul hemma hos oss, och då blir det nog några paket under granen hur man än beter sig...
Minstingen var helnöjd efter att ha öppnat två paket som visade sig innehålla en trumma och en uppsättning kastruller... När mormor frågade om de skulle öppna ett till paket svarade han bestämt "Nä-ä!", så det slutade med att jag fick öppna alla hans paket. När jag byggt ihop minstingens svarta (mycket viktigt!) BRIO-spis, förstod han dock snabbt det roliga med det paketet, och kastrullernas användningsområde, kvällen var räddad!
Julaftonskvällen avslutades med ännu mer julmat och ostbricka, sedan kikade jag på "Tomten är far till alla barnen" (det är den officiella versionen, den inofficiella är att jag snarkade i soffan före 22), medan de andra samlades runt köksbordet och spelade spel fram till midnatt.
Bästa julklappen för min del? Jag har lite svårt att bestämma mig för om det var bridge-blandningen som överlämnades av den hesa PRO-tomten herself, eller om det var den omtalade Björk och Toffe-skivan som inte levererades alls...
Juldagen började på samma sätt som julafton för min del :( Men efter några piller drog jag och minstingen några schyssta moves på dansgolvet, till min julklapp "Bodytalk". Tyvärr har annars en stor del av dagen spenderats i sängen :( Mannen sköter ruljansen med bravur och humör, dock inte alltid ett gott sådant ;) men hey! Hellre ett humör i vilken form som helst, än inget alls!
Hoppas alla har ett lugnt, härligt julfirande! Kram till er alla!
måndag 20 december 2010
Utdrag ur en helt vanlig konversation i ett helt vanligt liv... eller?
Idag damp det ner ett mejl i min inbox, som gjorde min dag!
"Utdrag ur en diskussion hos Familjen S en vanlig söndag kväll på väg till läggning
J: Va fan har hänt med den globala uppvärmningen, när ska det bli varmt i det här landet?
L: Vilken global?
Tystnad i 10 sek
J: Vadå, nu måste du väl skämta med mig? Du har väl hört talas om det pågår en global uppvärmning av jorden?
L: Va snackar du om?
J: Öhhhh, jo så här är det. Vi har ett klimatproblem på vår jord där vi går mot en global uppvärmning dvs det blir varmare och varmare för varje år som går och det gör att isen smälter på nord/sydpol som i sin tur kan orsaka en del problem, ganska stora problem.
L: Inte intresserad av sån där global
J: Öhhhh, vadå inte intresserad och det heter inte global, det heter global uppvärmning. Du behöver inte vara intresserad men du måste väl fatta att det är ett ganska stort problem? Du har inte märkt att ozon lagret försvinner och man bränner sig lättare?
L: Nej
J: Du har inte funderat över varför glödlampor försvinner, vi sopsorterar, det finns mer och mer miljöbilar, energisnåla varianter av uppvärmning?
L: Nej
J: Men för hvete, du måste väl ialla fall ha läst något i tidningen om detta?
L: Nej, bara för att det kanske stod i en liten spalt förra veckan behöver jag inte ha läst just det.
J: Nämen va fan, det går 365 dagar på året och 100 dagar av dem så står det något som härrör till den globala uppvärmningen. Det kan till och med vara så att det finns något om det på tistlar/ros och dödsannonserna som verkar vara det enda du läser.
L: Vem är Sveriges miljöminister?
J: Berit Beirut, inte fan vet jag men vad har det med saken att göra?
L: Åsa Fröjdhall heter hon och vi kan helt enkelt olika saker du och jag. Det som är dåligt mår man bättre av att inte veta om helt enkelt.
J: Godnatt
L: Godnatt
Vad säger man...nu har jag kollat upp den där miljöministern och inte ens det var rätt då han heter Andreas Carlgren...suck."
Visst är det härligt med folk som vågar bjuda på sig själva? Det får ens eget vardagsliv att framstå som ganska normalt... eller kanske inte helt normalt, men lite mindre galet i alla fall :) Tack L & J för att ni finns! Tänk vad tråkigt det skulle vara utan er!
"Utdrag ur en diskussion hos Familjen S en vanlig söndag kväll på väg till läggning
J: Va fan har hänt med den globala uppvärmningen, när ska det bli varmt i det här landet?
L: Vilken global?
Tystnad i 10 sek
J: Vadå, nu måste du väl skämta med mig? Du har väl hört talas om det pågår en global uppvärmning av jorden?
L: Va snackar du om?
J: Öhhhh, jo så här är det. Vi har ett klimatproblem på vår jord där vi går mot en global uppvärmning dvs det blir varmare och varmare för varje år som går och det gör att isen smälter på nord/sydpol som i sin tur kan orsaka en del problem, ganska stora problem.
L: Inte intresserad av sån där global
J: Öhhhh, vadå inte intresserad och det heter inte global, det heter global uppvärmning. Du behöver inte vara intresserad men du måste väl fatta att det är ett ganska stort problem? Du har inte märkt att ozon lagret försvinner och man bränner sig lättare?
L: Nej
J: Du har inte funderat över varför glödlampor försvinner, vi sopsorterar, det finns mer och mer miljöbilar, energisnåla varianter av uppvärmning?
L: Nej
J: Men för hvete, du måste väl ialla fall ha läst något i tidningen om detta?
L: Nej, bara för att det kanske stod i en liten spalt förra veckan behöver jag inte ha läst just det.
J: Nämen va fan, det går 365 dagar på året och 100 dagar av dem så står det något som härrör till den globala uppvärmningen. Det kan till och med vara så att det finns något om det på tistlar/ros och dödsannonserna som verkar vara det enda du läser.
L: Vem är Sveriges miljöminister?
J: Berit Beirut, inte fan vet jag men vad har det med saken att göra?
L: Åsa Fröjdhall heter hon och vi kan helt enkelt olika saker du och jag. Det som är dåligt mår man bättre av att inte veta om helt enkelt.
J: Godnatt
L: Godnatt
Vad säger man...nu har jag kollat upp den där miljöministern och inte ens det var rätt då han heter Andreas Carlgren...suck."
Visst är det härligt med folk som vågar bjuda på sig själva? Det får ens eget vardagsliv att framstå som ganska normalt... eller kanske inte helt normalt, men lite mindre galet i alla fall :) Tack L & J för att ni finns! Tänk vad tråkigt det skulle vara utan er!
Igår och idag
Igår fortsatte julstöket på hög nivå på Salamandervägen, åtminstone i vårt hus. 111 köttbullar rullades och stektes (dottern poängterade att hon faktiskt också hjälpte till, hon rullade hela sju köttbullar innan hon ledsnade...), alla julklappar slogs in, och skinka griljerades.
Sedan blev det julfirande i miniformat när barnens kusiner kom på besök! Barnen öppnade julklappar, och vi vuxna åt den klassiska julmaten guacamole, nachos, fajitas och marängsviss tills vi nästan storknade :) Plötsligt dök mannens gamle kursare David R upp, på snabbvisit visserligen, men ändå skoj, vi har inte setts på flera år! Han bor utanför Göteborg och hade vägarna förbi då han skulle till Sundsvall i snöovädret, hoppas innerligt att resan i den lilla bilen gick bra! David hade med sig en flaska bubbel, najs, och dessutom ett säkert kort för att bli insläppt i mitt hus :)
Efter frosseriet igår har jag idag varit ovanligt mätt, så det var helt utan protest jag jäste lite i soffan med världens bästa lillasyster (dvs min), som valde vårt otroligt studievänliga hem (NOT!) som plats för sitt pluggande inför ett stort prov i... ja? vad var det nu? hm... något med internationell handel ur alla tänkbara vinklar... något hon hoppades att jag skulle kunna hjälpa henne med :/ En gång i tiden har jag tydligen lyckads skrapa ihop några högskolepoäng i ämnet, men det känns som en lätt svunnen tid just idag, sorry sis för usel hjälp! Du klarar det nog galant i morgon i alla fall!
lördag 18 december 2010
Julstök
Idag har vi julstökat i massor, skönt att vara en bit på väg!
Morgonen började med lite dans till dotterns Tutti Frutti-skiva :) Alla dansade utom dottern själv som hellre läste en bok, och mannen som... ja vad gjorde han egentligen? Jag hade kunnat gissa på att han löste Melodikrysset, men det började först senare, så han smet nog bara undan...
Sedan åkte jag och dottern iväg och julklappsshoppade, som tur är hittade vi även en ny chokladkalender till mig, jag har tappat bort den första... Det positiva med att köpa chokladkalender så sent är att man får äta jättemånga chokladbitar på en gång :)
Sedan kom kompis L och hjälpte mellanbarnet med pepparkakshuset. Dottern hade redan gjort sin del, och minstingen fick hålla sig i bakgrunden. Han hade fullt sjå med att försöka knycka pepparkaksbitar och Smarties, och ja, till sina syskons förtret lyckades han gång på gång...
Pepparkakshuset blev till slut klart, och då kunde vi börja pynta granen...
Temat för året blev, enligt barnens diktatoriska styrande, "allt ska med!", så en mer tacky gran får man leta efter, men barnen tyckte att det blev den finaste granen de någonsin sett, och det är kanske huvudsaken. Om en sisådär 15 år kanske min julgranstid är kommen... då tror jag att jag kommer att bestämma ett annat, mer konservativt, tema...
...fast min lilla snögubbe som följde med mig hem efter min höst i NY, kommer nog att få hänga med även om 15 år, den är väl jättetraditionell?!
fredag 17 december 2010
Ett sorgset farväl
Idag har jag tagit ett sorgset farväl i en otroligt vacker miljö. Snöstormen ven utanför kyrkfönstret, men inne i kyrkan var stämningen trots allt lugn. När "If tomorrow never comes" fyllde hela kyrkan kändes det dock som att marken försvann under fötterna, och då hade begravningsgudstjänsten knappt börjat... Stunden fortsatte sedan i samma vackra, men sorgliga stämning. Väl valda ord lyssnades till och fin musik spelades. Innan vi gick ut från kyrkan spelades "Angel" med Robbie Williams, och en mer passande musik vet jag inte om det går att hitta... När vi kom ut slog snöstormen emot oss, och på något vis kändes det passande, jag vet inte, men för många speglade nog vädret känslan inombords just idag.
Jag är så tacksam C, att jag fick möjligheten att vara med. Att få säga ett sista hej då, för det känns inte riktigt som att vi hann med det innan. Att det som har hänt känns orättvist och är svårt att förstå, börjar jag acceptera. Men idag, när så mycket sagts, och så många minnen och tankar rullat runt i huvudet, känns det nästan som att du vore här, och jag önskar att den känslan var sann, fast jag vet att den inte kan vara det... eller så borde vi lyssna mer på barnen, som säger att du kanske är här lite grann i alla fall?
torsdag 16 december 2010
Ny layout
Nej då! Du har inte kommit till fel blogg! Jag har bara ändrat layout. Jag kände att den lila/rosa inte alls kändes rätt just nu, så nu blir det en vintrig, snöig variant istället ett tag!
Hoppas du gillar den!
Hoppas du gillar den!
onsdag 15 december 2010
Klänning nummer fyra
Idag har äntligen fått provsvar på allergitestet, och det visade att jag är allergisk mot INGENTING! (av det som testades ska väl kanske tilläggas...) Det kan anses vara högst märkligt med tanke på hur jag såg ut, hur mycket utslag jag hade och att allergimedicinen hjälpte, åtminstone till slut när elefantdosen ordinerats. Mycket skumt! Det verkade tanten på Sätra HC också tycka, så hon bokade in en telefontid med farbror Dr åt mig nästa vecka. På ett sätt skulle det vara skönt att bara få lämna det bakom sig, och slippa fler utredningar och stick, men å andra sidan skulle det vara riktigt bra att få veta varför jag fick sådan allergichock, då kanske jag kan undvika det i framtiden. Mamma peppade (?) mig med att mitt allergioffer till syster inte heller fick något resultat på motsvarande allergitest, trots att hon är så allergisk att hon inte kan gå utanför huset utan starka allergihämmande preparat, och i perioder nästintill åker i skytteltrafik till akuten för att hon får allergichocker... Än finns det hopp med andra ord?!
Idag är det en stor dag på fler sätt än att jag fått allergiprovsvaren, jag har nämligen tagit mig ut på min första motionsrunda på vääääääldigt länge :) Jag tänkte först att jag skulle ta en liten promenad, det var ju ändå -10 grader ute, så jag bylsade på mig mammelucker, löpartights, träningsbyxor, yllestrumpor, underställströja, ylletröja, skidjacka, mössa, ordentliga tumskidvantar, träningsskor, tryckte sedan in mp 3-lurarna i öronen och vinkade hej då till minstingen.
Först sjöng Lena Ph en låt för mig, och då började jag känna mig på riktigt bra humör :) och sedan hände något! sedan hördes Martins ljuva stämma i öronen, OJ så vackert det var!, fötterna började plötsligt lyfta från marken på ett helt annat sätt, och plötsligt, plötsöigt sprang jag!!
För första gången på hur länge som helst! I full vintermundering! Men who cares?! Martin sjöng, och liksom bar mig som på små lätta moln... eller, nja, jag såg nog mest ut som en lunkande flodhäst, men hey! Jag sprang, jag är på banan igen :) Jag hade nog förväntat mig att det skulle kännas betydligt tyngre att springa/jogga/lunka/hasa än vad det faktiskt gjorde. Med Martins support är jag kanske tillbaka på min gamla runda snabbare än jag tror!
En annan bra sak med dagen är att jag lyckats prestera ett helt gäng julklappsinköp, tjohooo! Inte många kvar nu! Fast, som jag noterat tidigare, lyckades det slinka ner en klänning till mig i shoppingpåsen... Ärligt talat blev det klänning nummer fyra på fyra dagar :/ Det är faktiskt inte helt OK... Alla var i och för sig inte full price, men ändå... När jag kom hem avslöjade mannen att han häromdagen börjat räkna mina klänningar i klädkammaren, men han ledsnade när han kom till 50... Jag borde kanske fundera på att rensa garderoben. Jag ska åtminstone fundera på att börja fundera på det, det lovar jag!
Idag är det en stor dag på fler sätt än att jag fått allergiprovsvaren, jag har nämligen tagit mig ut på min första motionsrunda på vääääääldigt länge :) Jag tänkte först att jag skulle ta en liten promenad, det var ju ändå -10 grader ute, så jag bylsade på mig mammelucker, löpartights, träningsbyxor, yllestrumpor, underställströja, ylletröja, skidjacka, mössa, ordentliga tumskidvantar, träningsskor, tryckte sedan in mp 3-lurarna i öronen och vinkade hej då till minstingen.
Först sjöng Lena Ph en låt för mig, och då började jag känna mig på riktigt bra humör :) och sedan hände något! sedan hördes Martins ljuva stämma i öronen, OJ så vackert det var!, fötterna började plötsligt lyfta från marken på ett helt annat sätt, och plötsligt, plötsöigt sprang jag!!
För första gången på hur länge som helst! I full vintermundering! Men who cares?! Martin sjöng, och liksom bar mig som på små lätta moln... eller, nja, jag såg nog mest ut som en lunkande flodhäst, men hey! Jag sprang, jag är på banan igen :) Jag hade nog förväntat mig att det skulle kännas betydligt tyngre att springa/jogga/lunka/hasa än vad det faktiskt gjorde. Med Martins support är jag kanske tillbaka på min gamla runda snabbare än jag tror! En annan bra sak med dagen är att jag lyckats prestera ett helt gäng julklappsinköp, tjohooo! Inte många kvar nu! Fast, som jag noterat tidigare, lyckades det slinka ner en klänning till mig i shoppingpåsen... Ärligt talat blev det klänning nummer fyra på fyra dagar :/ Det är faktiskt inte helt OK... Alla var i och för sig inte full price, men ändå... När jag kom hem avslöjade mannen att han häromdagen börjat räkna mina klänningar i klädkammaren, men han ledsnade när han kom till 50... Jag borde kanske fundera på att rensa garderoben. Jag ska åtminstone fundera på att börja fundera på det, det lovar jag!
tisdag 14 december 2010
Hälsoundersökning
Det var med tunga steg jag idag vandrade mot den årliga hälsoundersökningen... Eller årliga och årliga, vem försöker jag lura? På jobbet blir alla anställda erbjudna att en gång per år gå på hälsokontroll hos företagshälsovården, en förmån som man bör ta vara på enligt mig! Det betyder dock inte att jag varit iväg tidigare, trots att jag varit anställd på samma arbetsplats i snart sju år... (med ett litet brejk som knappt räknas eftersom jag var gravid = sjukskriven och mammaledig under den tiden), och ja, jag skäms! Fast grejen är den att jag inte helt hoppat över att kontrollera viktiga hälsostatus, jag har ju min hjärtläkare som jag går till ibland, och så har jag min egen blodtrycksmottagning hos mamma och styvfar, så helt oansvarig är jag inte!
Idag var det alltså dags! Hur tänkte jag egentligen? Varför skriva in sig hos företagshälsovården efter den sjukaste hösten i hela mitt liv? Vad trodde jag? Att alla värden skulle vara på topp efter att ha legat hemma och hostat, haft feber, allergichocker, ingen röst, och efter att ha proppat kroppen full med mediciner och inte kunnat träna på 2,5 månader...? Ja, jag hade väl faktiskt trott det! Det är väl bra att jag försöker hålla hoppet uppe?!
Nåja, ingen katastrof är skedd, även om jag gjorde några av mitt livs bottennoteringar. Enligt sköterskan lyckades jag trots allt hålla mig inom hennes gränsvärden, så hon var inte alls lika upprörd som jag... hon brydde sig inte alls om att jag hade egna, andra gränsvärden, hur mycket jag än försökte påtala detta! Ja, ja, jag kan i alla fall stoltsera med ett blodvärde på 150 :) Inte illa för någon som många tror är vegetarian ;)
Idag var det alltså dags! Hur tänkte jag egentligen? Varför skriva in sig hos företagshälsovården efter den sjukaste hösten i hela mitt liv? Vad trodde jag? Att alla värden skulle vara på topp efter att ha legat hemma och hostat, haft feber, allergichocker, ingen röst, och efter att ha proppat kroppen full med mediciner och inte kunnat träna på 2,5 månader...? Ja, jag hade väl faktiskt trott det! Det är väl bra att jag försöker hålla hoppet uppe?!
Nåja, ingen katastrof är skedd, även om jag gjorde några av mitt livs bottennoteringar. Enligt sköterskan lyckades jag trots allt hålla mig inom hennes gränsvärden, så hon var inte alls lika upprörd som jag... hon brydde sig inte alls om att jag hade egna, andra gränsvärden, hur mycket jag än försökte påtala detta! Ja, ja, jag kan i alla fall stoltsera med ett blodvärde på 150 :) Inte illa för någon som många tror är vegetarian ;)
måndag 13 december 2010
Lucia, eller?
Idag är det Lucia! Fast hemma hos oss finns det ingen Lucia, istället har vi en
tomteflicka,
en sjungande tomte med sjungande tomtekompis
och en minsting som vågade vägra tomteutstyrsel, och fick därför vara tärna med mörkblå overall istället...
Undrar om han kommer att vara nöjd med valet även när han blir äldre?
Luciandet är klart för i år, men visst är det konstigt att ingen vill vara stjärngosse, Lucia eller tärna (och då menar jag tjejtärna...)?
tomteflicka,
en sjungande tomte med sjungande tomtekompis
och en minsting som vågade vägra tomteutstyrsel, och fick därför vara tärna med mörkblå overall istället...
Undrar om han kommer att vara nöjd med valet även när han blir äldre?
Luciandet är klart för i år, men visst är det konstigt att ingen vill vara stjärngosse, Lucia eller tärna (och då menar jag tjejtärna...)?
söndag 12 december 2010
Julkonsert
Nu är vi precis hemkomna från dotterns julkonsert på Konserthuset! Veckan hade inte kunnat avslutas på ett bättre sätt, och Lucia hade inte heller kunnat inledas på ett bättre sätt, vilken konsert!
Hela familjen var med, även minstingen, han skötte sig utmärkt under den en och en halvtimme långa konserten, ända tills det var tio minuter kvar och det var dags att ställa sig upp och sjunga och dansa, då hittade han en flyktväg, så så då var det lika bra att han fick avvika... Dottern berättade även att minstingen hörts ända upp på scenen med sitt "mamma, mamma", när han ville göra mig uppmärksam på allt från lampor i taket till kamelen på scenen. Mellanbarnet tyckte nog att tillställningen var helt OK, förutom när solisten, som är operasångare, sjöng ett par låtar åt gången, då kom det kommentarer som "men mamma, varför skriker han så mycket?", och "NEJ, inte han igen!!". Opera kan man ju tycka lite olika om, men när Kalle Lindén drog igång med "O Helga Natt" ackompanjerad av symfoniorkestern, då borde de flesta (över 6 år) ha blivit imponerade.
Barnen på scenen var fantastiskt duktiga! Självklart även symfoniorkestern, och dirigenten Hillerud var otroligt bra :) Jag blev så rörd av att allt var så pampigt och vackert, av att alla barn var så modiga och duktiga, och så blev jag så otroligt stolt över min lilla tjej som stod där framme på scenen, att jag faktiskt blev riktigt tårögd!
Jag kommer ihåg hur bra det kändes när mina föräldrar var stolta över mig när jag var liten, men när jag började bli lite äldre tyckte jag mest att det kändes lite lätt överspelat med alla kramar och allt beröm som kunde komma efter någon form av framträdande eller annan prestation (och annars också). Det kunde kännas som "men vad sjutton, skärp er!! Ni spelar över!! Så där kan ni ju inte tycka på riktigt?!". Men nu vet jag, nu när jag har egna barn, hur fruktansvärt stolt (och fånig... om man skulle ha frågat mig för 15 år sedan) man kan bli. Jag är inte bara stolt över mina barn när de står på en scen, det vet de, men just vid tillfällen som i kväll, när stämningen runt omkring är fantastisk, musiken pampig, och alla fina barn är så nöjda och glada, då är det klart att känslan blir ännu mer påtaglig.
I morgon är det Lucia... och jo, jag tror nog att den börjar infinna sig, julkänslan! Tack alla sjungande barn för det!
För den som är intresserad av en mer objektiv recension kan ni använda länken:
http://arbetarbladet.se/noje/recensioner/pascen/1.2573312-julen-stralar-fran-scenen
lördag 11 december 2010
Vecka 49
Nu har jag varit dålig på att blogga... Delvis för att känslan inte riktigt infunnit sig bland allt som snurrat i mitt huvud, och delvis för att jag varit gräsänka samt börjat jobba lite mer, men nu så, en uppdatering kommer på plats!
Veckan började lite sådär, utan röst, med minstingens kruppvirus i kroppen, med mannen på tjänsteresa, och med sorg och funderingar som trillade över mig ibland. Jag är lite förvånad över att jag tagit Cs bortgång på det sätt som jag gjort, men det beror nog inte bara på att en "vardags-kompis" (får man kalla det så? en vän som man träffar på ofta i vardagen, som man har mycket gemensamt med, och som man har många givande samtal med, en vän som man liksom har svårt att slita sig ifrån när man väl ses) försvunnit, utan även på att det är så lätt att identifiera sig med hennes liv, eftersom vi levde ganska lika. Då kommer tregedin så mycket närmare på något sätt. En "det-hade-lika-gärna-kunnat-vara-jag-känsla" infinner sig ganska lätt.
Veckan har trots allt rullat på hyfsat friktionsfritt; med lämningar, hämtningar, körer, innebandy och annat som hör till vår vardag. Ibland kan det kännas som ett ganska späckat schema... framför allt när mannen är på resande fot. Och en vecka som denna, när allt inte riktigt är på topp, ja, då kan det i det närmaste nästan kännas lite tungt med allt som ska göras. Jag har turen att ha riktigt bra, nära vänner, som frågat hur det är, och låtit mig förstå att det bara är att hojta till så lyssnar de om jag har något jag vill prata om. Jag har även en fantastisk mamma (fast egentligen ser jag inte bara henne som mamma, utan även som en nära vän), som varje dag kollat av hur det är, samt ställt upp med skjuts och agerat kyrkokör-publik. Tack alla!!
Mannen har alltså varit borta ett par dagar även denna vecka. Ibland är det tufft att vara själv med alla barn, men samtidigt ganska bra att inse att man faktiskt klarar ruljansen själv, även om det självklart är både roligare och smidigare när man är två! Alla ensamstående föräldrar där ute borde koras till vardagshjältar! En annan sak som faktiskt är positiv (se där, jag kan räkna upp två POSITIVA saker med att mannen reser) med att ha en man som ibland är på resande fot, är att man ganska snart inser hur mycket man betyder för varandra (om man nu inte skulle ha tänkt på det tidigare), det kan vara ganska bra att få längta efter varandra ibland... fast inte för ofta förstås!
Minstingen är verkligen inne i en intensiv, men rolig period just nu... Han är ÖVERALLT! I lördags klättrade han upp på köksbordet och hällde ut en hel juciekartong över frukostbordet och i tisdags hittade jag honom på bordet, ätande med en stor sked direkt ur syltburken... Han gör mindre krävande, roliga småsaker också, som att alltid applådera när andra applåderar på TV (vilket är ganska ofta om man tittar på ex Vänner, som spelats in inför studiopublik), och säga "titt-ut, titt-ut" när han kör runt med en bil, istället för att säga "tut tut" :)
Under veckan har även julklappsinhandlingen tagit riktig fart! Det är verkligen inte helt enkelt att få ihop det, varken tidsmässigt eller idémässigt... Jag har massor med idéer om vad jag själv önskar mig, och ibland blir det faktiskt så att jag handlar till mig själv istället, så det går sådär med julklapparna just nu. Jag glimsade i och för sig till och köpte ett par vinterkängor till mannen, de han haft hittills kan nog knappast klassas som vinterskor längre... Han tyckte att det har blivit lite väl många skoinköp till honom i år, han hade ju faktiskt köpt ett par sommarskor också! OMG! Så nu kan han med gott samvete ligga lågt på skoinköpsfronten de närmaste sju åren :)
På jobbet har det varit trevlig stämning! Många undrar fortfarande vad det egentligen var som hände förra fredagen, och teorierna är ganska många... Fast jag tror att de flesta någonstans långt inne, vet vad som egentligen gick lite på tok. I torsdags hade vi "Öppet Hus" i våra nya lokaler. En trevlig, lagom tillställning med mycket folk, och mycket julskinka. Julskinkan var faktiskt himla god, om det var för att det var riktigt bra kvalitet, eller om det bara var för att det var årets första ska jag nog låta vara osagt... I APTA-gruppen verkar meningarna gå isär om jag är en docka eller en tant :/ Vi får väl se vilket attribut jag lyckas leva upp till!
Jag har även börjat jobba lite mer, 75 %, vilket känns otroligt skönt! Det känns lite konstigt, och avvikande på något vis, att det känns bra att få jobba mer, men så funkar jag av någon anledning. Självklart mår ingen bra av att jobba för mycket, och självklart är det skönt att vara ledig också, men någonstans mittemellan vore väl toppen om man kunde åstadkomma?! Det är precis det jag försöker göra... och jag tror att jag kan vara det på spåren!
Veckans vardagar avslutades med ett besök hos L8 och J. Kombinerad thai/nobelafton var ledordet för kvällen! Glittertiara, thaiklänning, champagne, panang curry (direktimporterad från marknaden i Khao Lak), Singha, Chang, hjortronpannacotta, Baileys, samt Idol-final och Nobel-middag på TV, vad mer kan man önska? L8 och D fick även iväg en ljuslykta upp i himlen. L8 envisas med att kalla lyktorna för bad luck-lyktor, men det känns inte helt rätt... Självklart åt vi även salami, salamimorsor som vi är, minstingen åt så mycket salami att han ratade vällingen, men vem hade egentligen väntat sig något annat? Han är född av en salamimorsa, och har en annan som gudmor... det kommer att gå bra för den killen! :)
I helgen har dottern julkonsert med Gävle Symfoniorkester i Konserthuset, både lördag och söndag. Det ska bli skoj att se vad de har övat på! Det ska även bli skoj att få se min gamla hemslöjdsklänning som snart har 30 år på nacken, på scenen, jag är fortfarande mäkta förvånad över att tjejen inte protesterade när jag kom farande med den... Man skulle tänka "Carl Larsson" när man fixade barnens konsertklädsel, och ärligt talat tror jag att Herr Larsson hade varit nöjd med dotterns klänning, men jag trodde kanske inte att dottern skulle vara det... Jag har även en lika klänning i vuxenmodell, jag tycker att det skulle vara lite kul att sympati-bära klänningen när vi ska på konserten, mannen tycker inte att jag behöver visa så mycket sympati.
Nu ska jag glädjas åt att T & S:et blivit föräldrar för fjärde gången (JÄTTEGRATTIS :) :) :) :)), och så ska jag gå upp på vinden och hämta lite tomtar!
Veckan började lite sådär, utan röst, med minstingens kruppvirus i kroppen, med mannen på tjänsteresa, och med sorg och funderingar som trillade över mig ibland. Jag är lite förvånad över att jag tagit Cs bortgång på det sätt som jag gjort, men det beror nog inte bara på att en "vardags-kompis" (får man kalla det så? en vän som man träffar på ofta i vardagen, som man har mycket gemensamt med, och som man har många givande samtal med, en vän som man liksom har svårt att slita sig ifrån när man väl ses) försvunnit, utan även på att det är så lätt att identifiera sig med hennes liv, eftersom vi levde ganska lika. Då kommer tregedin så mycket närmare på något sätt. En "det-hade-lika-gärna-kunnat-vara-jag-känsla" infinner sig ganska lätt.
Veckan har trots allt rullat på hyfsat friktionsfritt; med lämningar, hämtningar, körer, innebandy och annat som hör till vår vardag. Ibland kan det kännas som ett ganska späckat schema... framför allt när mannen är på resande fot. Och en vecka som denna, när allt inte riktigt är på topp, ja, då kan det i det närmaste nästan kännas lite tungt med allt som ska göras. Jag har turen att ha riktigt bra, nära vänner, som frågat hur det är, och låtit mig förstå att det bara är att hojta till så lyssnar de om jag har något jag vill prata om. Jag har även en fantastisk mamma (fast egentligen ser jag inte bara henne som mamma, utan även som en nära vän), som varje dag kollat av hur det är, samt ställt upp med skjuts och agerat kyrkokör-publik. Tack alla!!
Mannen har alltså varit borta ett par dagar även denna vecka. Ibland är det tufft att vara själv med alla barn, men samtidigt ganska bra att inse att man faktiskt klarar ruljansen själv, även om det självklart är både roligare och smidigare när man är två! Alla ensamstående föräldrar där ute borde koras till vardagshjältar! En annan sak som faktiskt är positiv (se där, jag kan räkna upp två POSITIVA saker med att mannen reser) med att ha en man som ibland är på resande fot, är att man ganska snart inser hur mycket man betyder för varandra (om man nu inte skulle ha tänkt på det tidigare), det kan vara ganska bra att få längta efter varandra ibland... fast inte för ofta förstås!
Minstingen är verkligen inne i en intensiv, men rolig period just nu... Han är ÖVERALLT! I lördags klättrade han upp på köksbordet och hällde ut en hel juciekartong över frukostbordet och i tisdags hittade jag honom på bordet, ätande med en stor sked direkt ur syltburken... Han gör mindre krävande, roliga småsaker också, som att alltid applådera när andra applåderar på TV (vilket är ganska ofta om man tittar på ex Vänner, som spelats in inför studiopublik), och säga "titt-ut, titt-ut" när han kör runt med en bil, istället för att säga "tut tut" :)
Under veckan har även julklappsinhandlingen tagit riktig fart! Det är verkligen inte helt enkelt att få ihop det, varken tidsmässigt eller idémässigt... Jag har massor med idéer om vad jag själv önskar mig, och ibland blir det faktiskt så att jag handlar till mig själv istället, så det går sådär med julklapparna just nu. Jag glimsade i och för sig till och köpte ett par vinterkängor till mannen, de han haft hittills kan nog knappast klassas som vinterskor längre... Han tyckte att det har blivit lite väl många skoinköp till honom i år, han hade ju faktiskt köpt ett par sommarskor också! OMG! Så nu kan han med gott samvete ligga lågt på skoinköpsfronten de närmaste sju åren :)
På jobbet har det varit trevlig stämning! Många undrar fortfarande vad det egentligen var som hände förra fredagen, och teorierna är ganska många... Fast jag tror att de flesta någonstans långt inne, vet vad som egentligen gick lite på tok. I torsdags hade vi "Öppet Hus" i våra nya lokaler. En trevlig, lagom tillställning med mycket folk, och mycket julskinka. Julskinkan var faktiskt himla god, om det var för att det var riktigt bra kvalitet, eller om det bara var för att det var årets första ska jag nog låta vara osagt... I APTA-gruppen verkar meningarna gå isär om jag är en docka eller en tant :/ Vi får väl se vilket attribut jag lyckas leva upp till!
Jag har även börjat jobba lite mer, 75 %, vilket känns otroligt skönt! Det känns lite konstigt, och avvikande på något vis, att det känns bra att få jobba mer, men så funkar jag av någon anledning. Självklart mår ingen bra av att jobba för mycket, och självklart är det skönt att vara ledig också, men någonstans mittemellan vore väl toppen om man kunde åstadkomma?! Det är precis det jag försöker göra... och jag tror att jag kan vara det på spåren!
Veckans vardagar avslutades med ett besök hos L8 och J. Kombinerad thai/nobelafton var ledordet för kvällen! Glittertiara, thaiklänning, champagne, panang curry (direktimporterad från marknaden i Khao Lak), Singha, Chang, hjortronpannacotta, Baileys, samt Idol-final och Nobel-middag på TV, vad mer kan man önska? L8 och D fick även iväg en ljuslykta upp i himlen. L8 envisas med att kalla lyktorna för bad luck-lyktor, men det känns inte helt rätt... Självklart åt vi även salami, salamimorsor som vi är, minstingen åt så mycket salami att han ratade vällingen, men vem hade egentligen väntat sig något annat? Han är född av en salamimorsa, och har en annan som gudmor... det kommer att gå bra för den killen! :)
I helgen har dottern julkonsert med Gävle Symfoniorkester i Konserthuset, både lördag och söndag. Det ska bli skoj att se vad de har övat på! Det ska även bli skoj att få se min gamla hemslöjdsklänning som snart har 30 år på nacken, på scenen, jag är fortfarande mäkta förvånad över att tjejen inte protesterade när jag kom farande med den... Man skulle tänka "Carl Larsson" när man fixade barnens konsertklädsel, och ärligt talat tror jag att Herr Larsson hade varit nöjd med dotterns klänning, men jag trodde kanske inte att dottern skulle vara det... Jag har även en lika klänning i vuxenmodell, jag tycker att det skulle vara lite kul att sympati-bära klänningen när vi ska på konserten, mannen tycker inte att jag behöver visa så mycket sympati.
Nu ska jag glädjas åt att T & S:et blivit föräldrar för fjärde gången (JÄTTEGRATTIS :) :) :) :)), och så ska jag gå upp på vinden och hämta lite tomtar!
måndag 6 december 2010
Livet kan kännas orättvist ibland
Just nu har jag nästan ont i hjärtat över hur orättvist livet kan kännas ibland! Den senaste tiden, efter att C lämnat oss, har den kommit över mig då och då, den där orättvis-känslan. Jag har mer än en gång, för att inte säga ofta, hört mig själv säga till mina storbarn "det är lika bra att ni lär er: livet är inte rättvist!", och nu undrar jag när jag ska lära mig det själv. Gör man någonsin det? Det finns så fruktansvärt mycket som är orättvist i världen, många saker kan man faktiskt försöka göra något åt, men andra saker kan man inte, på något vis, fixa till, det är bara att försöka acceptera och leva med. Men varför känns det så omöjligt?! Att lära sig att acceptera och leva med? Antagligen för att jag inte vill! Jag vill inte att det som hänt ska vara sant. Ändå är det det. Hur mycket jag än inte vill.
Fast när man lär sig att livet inte är rättvist, då kanske man har accepterat någon form av likgiltighetskänsla? Och då kanske man även blir likgiltig inför orättvisa saker som man faktiskt skulle kunna förändra eller påverka? Ordspråket ligger nära till hands:
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."
Visst är det sant? Men ibland måste man kanske även lära sig att respektera, och vänta in, den tid det tar att lära sig att acceptera det man inte kan förändra.
Fast när man lär sig att livet inte är rättvist, då kanske man har accepterat någon form av likgiltighetskänsla? Och då kanske man även blir likgiltig inför orättvisa saker som man faktiskt skulle kunna förändra eller påverka? Ordspråket ligger nära till hands:
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."
Visst är det sant? Men ibland måste man kanske även lära sig att respektera, och vänta in, den tid det tar att lära sig att acceptera det man inte kan förändra.
lördag 4 december 2010
Vad var det som hände?
"Ja, vad sjutton var det som hände igår egentligen?", är det nog en del som tänker idag.
Kvällen började verkligen storstilat med fördrink på kontoret. Gubbarna på byrån hade fixat julgran som de klätt så fint (vi blev bjudna på många, långa, och tidvis ganska hätska diskussioner om vem som gjort vad, och hur det egentligen borde ha gjorts, men alla var nog nöjda med resultatet :)), tänt massor med ljus, inhandlat både cava, glögg och snacks. Ute brann marschaller, och snön vräkte ner. Vi damer behövde bara infinna oss, vilken lyx!
Efter att ha minglat, beundrat gran, och diskuterat allt från småbarn till revisionsmetodikens outgrundliga, nya vägar, tog vi taxi till Fiskmagasinet på Alderholmen. Där fanns en fantastisk skaldjursbuffé framdukad, med pepparlax, gravad lax, västerbottenpaj, färska räkor, rökta räkor, kräftor, havskräftor, hummer, krabbor och ostron. Vi beställde även in musslor kokta i grädde, vitt vin och vitlök, så gott! Jag åt ALLT! Ja, till och med ostron. Jag skulle vilja påstå att jag är en ganska van skaldjursätare, även om det blivit lite mindre av den varan de senaste åren eftersom det inte riktigt är mannens grej, men ostron hade jag faktiskt inte testat förrän igår, det var riktigt gott, men absolut speciellt, och jag kan förstå att det inte faller alla i smaken.
Min bordsherre, Bandyspelaren, hade nog inte ätit så många olika typer av skaldjur tidigare, räkorna fixade han galant på egen hand, men efter det var resten av skaldjuren som frågetecken :) All eloge till Bandyspelaren som testade ALLT som fanns, till och med ostron! Att ta sig från räkor till ostron, via kräftor, hummer och musslor, på en enda kväll är en bedrift!
H hade ordnat med ett jättefint sånghäfte, som vi använde oss av, trots att vi inte var själva i lokalen. Det blev så populärt att sällskapen vid borden bredvid hängde på i våra låtar, och frågade om vi inte skulle sjunga snart igen. Det kändes lite som att vi var med i en musikal, typ Mama Mia, eller nåt. Alla tog i från tårna och sjöng för full hals! Utanför fönstret fortsatte snön att vräka ner, och det är ju en stor skillnad från Mama Mia, och så vet jag inte om det var så mycket kärlek av den typen som ryms i Mama Mia heller... men ändå, känsla var nästan densamma :) Fast när JB föreslog att vi skulle sjunga snapsvisor i kanon, var det inte lika många som hängde på längre :/
Kvällen fortsatte sedan med en promenad, kantad av snöbollskastning och omkullhalkning, ner på stan där vi hamnade på Helt Enkelt. Och vad som hände där, tror jag får stanna där... för vad sjutton var det som hände egentligen?
Kvällen började verkligen storstilat med fördrink på kontoret. Gubbarna på byrån hade fixat julgran som de klätt så fint (vi blev bjudna på många, långa, och tidvis ganska hätska diskussioner om vem som gjort vad, och hur det egentligen borde ha gjorts, men alla var nog nöjda med resultatet :)), tänt massor med ljus, inhandlat både cava, glögg och snacks. Ute brann marschaller, och snön vräkte ner. Vi damer behövde bara infinna oss, vilken lyx!
Efter att ha minglat, beundrat gran, och diskuterat allt från småbarn till revisionsmetodikens outgrundliga, nya vägar, tog vi taxi till Fiskmagasinet på Alderholmen. Där fanns en fantastisk skaldjursbuffé framdukad, med pepparlax, gravad lax, västerbottenpaj, färska räkor, rökta räkor, kräftor, havskräftor, hummer, krabbor och ostron. Vi beställde även in musslor kokta i grädde, vitt vin och vitlök, så gott! Jag åt ALLT! Ja, till och med ostron. Jag skulle vilja påstå att jag är en ganska van skaldjursätare, även om det blivit lite mindre av den varan de senaste åren eftersom det inte riktigt är mannens grej, men ostron hade jag faktiskt inte testat förrän igår, det var riktigt gott, men absolut speciellt, och jag kan förstå att det inte faller alla i smaken.
Min bordsherre, Bandyspelaren, hade nog inte ätit så många olika typer av skaldjur tidigare, räkorna fixade han galant på egen hand, men efter det var resten av skaldjuren som frågetecken :) All eloge till Bandyspelaren som testade ALLT som fanns, till och med ostron! Att ta sig från räkor till ostron, via kräftor, hummer och musslor, på en enda kväll är en bedrift!
H hade ordnat med ett jättefint sånghäfte, som vi använde oss av, trots att vi inte var själva i lokalen. Det blev så populärt att sällskapen vid borden bredvid hängde på i våra låtar, och frågade om vi inte skulle sjunga snart igen. Det kändes lite som att vi var med i en musikal, typ Mama Mia, eller nåt. Alla tog i från tårna och sjöng för full hals! Utanför fönstret fortsatte snön att vräka ner, och det är ju en stor skillnad från Mama Mia, och så vet jag inte om det var så mycket kärlek av den typen som ryms i Mama Mia heller... men ändå, känsla var nästan densamma :) Fast när JB föreslog att vi skulle sjunga snapsvisor i kanon, var det inte lika många som hängde på längre :/
Kvällen fortsatte sedan med en promenad, kantad av snöbollskastning och omkullhalkning, ner på stan där vi hamnade på Helt Enkelt. Och vad som hände där, tror jag får stanna där... för vad sjutton var det som hände egentligen?
fredag 3 december 2010
Fredag och skaldjursbuffé
Så var det fredag igen! Undrar varför fredagar på något vis känns som den bästa dagen på hela veckan? Kanske för att man oftast har en massa skoj och lagom ledighet framför sig? Den här helgen är det tänkt att mellanbarnet ska spela sin första innebandymatch, det är stort för honom! Matchdräkten är provad och fotograferad! Storbarnet ska ha en heldag på stan med en av sina bästa kompisar; lunch på O´Learys, godis, shopping och sleepover är inplanerat, de har till och med skrivit ett schema över vad som ska göras, vilka affärer som ska besökas, vilken film som ska ses, vilka kläder som ska packas ner inför sleepovern och vad man kan göra på kvällen innan det är dags att sova :) Undrar vem hon har fått den strukturerade ådran från? Hon som har så bohemiskt lagda föräldrar...
Minstingen får väl dras med mig gissar jag. Kanske bakar vi några lussekatter, och förhoppningsvis sover ikapp några förlorade sovtimmar, I wish...
Fast ikväll blir det partaj för mig :) Skaldjursbuffé ska intas på Fiskmagasinet på Alderholmen, yummiiiiie! Sedan får vi se vart vägarna bär... Det där sovkontot kanske det kommer att nallas av ytterligare, men då har jag bara mig själv att skylla, vi får väl se!
Minstingen får väl dras med mig gissar jag. Kanske bakar vi några lussekatter, och förhoppningsvis sover ikapp några förlorade sovtimmar, I wish...
Fast ikväll blir det partaj för mig :) Skaldjursbuffé ska intas på Fiskmagasinet på Alderholmen, yummiiiiie! Sedan får vi se vart vägarna bär... Det där sovkontot kanske det kommer att nallas av ytterligare, men då har jag bara mig själv att skylla, vi får väl se!
onsdag 1 december 2010
Krupp, och en stor sorg
Idag är jag hemma med minstingen, som inte riktigt repar sig efter den senaste tidens feber och förkylning. Igår ändrades förkylningen till krupp-hosta, usch och fy, det låter som att det gör så ont! Det gör det säkerligen också. Jag hade själv krupp när jag var liten, och kommer ihåg känslan, som rakblad i halsen när hostan kom, och svårt att andas, extremt ångestladdat och i vissa fall panikartat när det känndes som att det inte gick att få luft.
Min ambition var ändå i morse att vi skule ta oss iväg till jobb, skola och dagis, så jag drog igång morgonen tidigt, efter en i högsta grad tveksam natt om man ska mäta den i antalet sovtimmar för mig och minstingen. Till och med storbarnen kom upp i tid! När minstingen vaknat, och gråtit och hostat sig igenom den första halvtimmen av vaken tid, insåg jag att det än en gång bara var att kapitulera inför hälsotillståndet. Mannen är utomlands på tjänsteresa och drog iväg 4.15 i morse, så det var bara att packa in alla barn i bilen, i 20 gradig kyla (fast det ska väl vara bra när man har krupp??), och åka till skolan med storbarnen i alla fall.
På väg hem igen, mötte jag min vän C:s bil, och hann för en tiondels sekund tänka att jag skulle kika om hon själv var med i bilen, innan jag slogs av det fruktansvärda besked som jag mottog för någon dag sedan; att C inte är med oss mer! Jag vet att det är så, jag hör vad de säger, men jag tror ändå inte att jag riktigt förstår! För jag vill inte förstå! Hur kan en älskad tvåbarnsmamma bara få försvinna? Det känns så fruktansvärt orättvist!
Jag och C har följts åt i vardagen sedan vi flyttade tillbaka till Gävle 2002. Vi budade till och med på samma hus. Våra barn (mina två äldsta) har gått på samma dagis och samma skola. Våra två äldsta barn hade ett mycket gott öga till varandra under dagistiden (vilket jag och C brukade prata om att de kanske skulle kunna plocka upp igen när de blir lite äldre, vi får väl se hur det går med det...), och de två barnen födda 2004, med bara några dagars mellanrum, har i det närmaste utvecklat någon sorts syskonrelation, och ska, åtminstone om man frågar C:s dotter, gifta sig när de blir stora.
Att du inte finns med oss längre, C, är helt ofattbart! Även om vi visste att det skulle bli så, så är det helt ogripbart nu när det verkligen hände. Jag kommer att sakna dig mycket! Att veta att det inte är du som ringer när ert nummer visas på nummmerpresentatören, att inte få ha dig som spontan promenadkompis på vår promenadslinga, att inte mer få surra med dig om hur man får ihop vardagen med ibland lite fysiskt frånvarande, intensivt arbetande gubbar (men du gnällde aldrig, du hade istället en lösning på det mesta!), att veta att jag inte kommer möta dig vid hämtning och lämning av barnen vid skolan, att inte ha dig att prata med om vad som händer i barnens liv; om våra äldsta, lite lugnare barn, och om våra yngre lite mer intensiva barn, det är helt oförståeligt.
Det senaste året har vi också pratat mycket om livet och hur man kan tackla det som sker. Det kanske låter konstigt, men de samtalen kommer jag också att sakna, även om jag vet att orsaken till dessa var fruktansvärd. Jag är tacksam över att du ibland vände dig till mig, du lärde mig så otroligt mycket, som jag alltid kommer att bära med mig!
Tanken på att du inte är med mer, att du inte får uppleva dina barn, och att dina barn inte får ha sin mamma kvar hos sig, känns otroligt tung. Det första Erik sa när han fick veta att du inte längre är med oss var "men vem är Ls mamma då?". Jag svarade att det fortfarande är du, men att du nu är i himlen, han verkade först nöjd med det svaret. Då svarade hans syster "men jag tror inte att C har hunnit dit än, jag tror nog att hon är lite här också"... och så kanske det är? Kanske är det så jämt?
Min ambition var ändå i morse att vi skule ta oss iväg till jobb, skola och dagis, så jag drog igång morgonen tidigt, efter en i högsta grad tveksam natt om man ska mäta den i antalet sovtimmar för mig och minstingen. Till och med storbarnen kom upp i tid! När minstingen vaknat, och gråtit och hostat sig igenom den första halvtimmen av vaken tid, insåg jag att det än en gång bara var att kapitulera inför hälsotillståndet. Mannen är utomlands på tjänsteresa och drog iväg 4.15 i morse, så det var bara att packa in alla barn i bilen, i 20 gradig kyla (fast det ska väl vara bra när man har krupp??), och åka till skolan med storbarnen i alla fall.
På väg hem igen, mötte jag min vän C:s bil, och hann för en tiondels sekund tänka att jag skulle kika om hon själv var med i bilen, innan jag slogs av det fruktansvärda besked som jag mottog för någon dag sedan; att C inte är med oss mer! Jag vet att det är så, jag hör vad de säger, men jag tror ändå inte att jag riktigt förstår! För jag vill inte förstå! Hur kan en älskad tvåbarnsmamma bara få försvinna? Det känns så fruktansvärt orättvist!
Jag och C har följts åt i vardagen sedan vi flyttade tillbaka till Gävle 2002. Vi budade till och med på samma hus. Våra barn (mina två äldsta) har gått på samma dagis och samma skola. Våra två äldsta barn hade ett mycket gott öga till varandra under dagistiden (vilket jag och C brukade prata om att de kanske skulle kunna plocka upp igen när de blir lite äldre, vi får väl se hur det går med det...), och de två barnen födda 2004, med bara några dagars mellanrum, har i det närmaste utvecklat någon sorts syskonrelation, och ska, åtminstone om man frågar C:s dotter, gifta sig när de blir stora.
Att du inte finns med oss längre, C, är helt ofattbart! Även om vi visste att det skulle bli så, så är det helt ogripbart nu när det verkligen hände. Jag kommer att sakna dig mycket! Att veta att det inte är du som ringer när ert nummer visas på nummmerpresentatören, att inte få ha dig som spontan promenadkompis på vår promenadslinga, att inte mer få surra med dig om hur man får ihop vardagen med ibland lite fysiskt frånvarande, intensivt arbetande gubbar (men du gnällde aldrig, du hade istället en lösning på det mesta!), att veta att jag inte kommer möta dig vid hämtning och lämning av barnen vid skolan, att inte ha dig att prata med om vad som händer i barnens liv; om våra äldsta, lite lugnare barn, och om våra yngre lite mer intensiva barn, det är helt oförståeligt.
Det senaste året har vi också pratat mycket om livet och hur man kan tackla det som sker. Det kanske låter konstigt, men de samtalen kommer jag också att sakna, även om jag vet att orsaken till dessa var fruktansvärd. Jag är tacksam över att du ibland vände dig till mig, du lärde mig så otroligt mycket, som jag alltid kommer att bära med mig!
Tanken på att du inte är med mer, att du inte får uppleva dina barn, och att dina barn inte får ha sin mamma kvar hos sig, känns otroligt tung. Det första Erik sa när han fick veta att du inte längre är med oss var "men vem är Ls mamma då?". Jag svarade att det fortfarande är du, men att du nu är i himlen, han verkade först nöjd med det svaret. Då svarade hans syster "men jag tror inte att C har hunnit dit än, jag tror nog att hon är lite här också"... och så kanske det är? Kanske är det så jämt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)