Krupp, och en stor sorg

Idag är jag hemma med minstingen, som inte riktigt repar sig efter den senaste tidens feber och förkylning. Igår ändrades förkylningen till krupp-hosta, usch och fy, det låter som att det gör så ont! Det gör det säkerligen också. Jag hade själv krupp när jag var liten, och kommer ihåg känslan, som rakblad i halsen när hostan kom, och svårt att andas, extremt ångestladdat och i vissa fall panikartat när det känndes som att det inte gick att få luft.

Min ambition var ändå i morse att vi skule ta oss iväg till jobb, skola och dagis, så jag drog igång morgonen tidigt, efter en i högsta grad tveksam natt om man ska mäta den i antalet sovtimmar för mig och minstingen. Till och med storbarnen kom upp i tid! När minstingen vaknat, och gråtit och hostat sig igenom den första halvtimmen av vaken tid, insåg jag att det än en gång bara var att kapitulera inför hälsotillståndet. Mannen är utomlands på tjänsteresa och drog iväg 4.15 i morse, så det var bara att packa in alla barn i bilen, i 20 gradig kyla (fast det ska väl vara bra när man har krupp??), och åka till skolan med storbarnen i alla fall.

På väg hem igen, mötte jag min vän C:s bil, och hann för en tiondels sekund tänka att jag skulle kika om hon själv var med i bilen, innan jag slogs av det fruktansvärda besked som jag mottog för någon dag sedan; att C inte är med oss mer! Jag vet att det är så, jag hör vad de säger, men jag tror ändå inte att jag riktigt förstår! För jag vill inte förstå! Hur kan en älskad tvåbarnsmamma bara få försvinna? Det känns så fruktansvärt orättvist!

Jag och C har följts åt i vardagen sedan vi flyttade tillbaka till Gävle 2002. Vi budade till och med på samma hus. Våra barn (mina två äldsta) har gått på samma dagis och samma skola. Våra två äldsta barn hade ett mycket gott öga till varandra under dagistiden (vilket jag och C brukade prata om att de kanske skulle kunna plocka upp igen när de blir lite äldre, vi får väl se hur det går med det...), och de två barnen födda 2004, med bara några dagars mellanrum, har i det närmaste utvecklat någon sorts syskonrelation, och ska, åtminstone om man frågar C:s dotter, gifta sig när de blir stora.


Att du inte finns med oss längre, C, är helt ofattbart! Även om vi visste att det skulle bli så, så är det helt ogripbart nu när det verkligen hände. Jag kommer att sakna dig mycket! Att veta att det inte är du som ringer när ert nummer visas på nummmerpresentatören, att inte få ha dig som spontan promenadkompis på vår promenadslinga, att inte mer få surra med dig om hur man får ihop vardagen med ibland lite fysiskt frånvarande, intensivt arbetande gubbar (men du gnällde aldrig, du hade istället en lösning på det mesta!), att veta att jag inte kommer möta dig vid hämtning och lämning av barnen vid skolan, att inte ha dig att prata med om vad som händer i barnens liv; om våra äldsta, lite lugnare barn, och om våra yngre lite mer intensiva barn, det är helt oförståeligt.

Det senaste året har vi också pratat mycket om livet och hur man kan tackla det som sker. Det kanske låter konstigt, men de samtalen kommer jag också att sakna, även om jag vet att orsaken till dessa var fruktansvärd. Jag är tacksam över att du ibland vände dig till mig, du lärde mig så otroligt mycket, som jag alltid kommer att bära med mig!

Tanken på att du inte är med mer, att du inte får uppleva dina barn, och att dina barn inte får ha sin mamma kvar hos sig, känns otroligt tung. Det första Erik sa när han fick veta att du inte längre är med oss var "men vem är Ls mamma då?". Jag svarade att det fortfarande är du, men att du nu är i himlen, han verkade först nöjd med det svaret. Då svarade hans syster "men jag tror inte att C har hunnit dit än, jag tror nog att hon är lite här också"... och så kanske det är? Kanske är det så jämt?