Just nu har jag nästan ont i hjärtat över hur orättvist livet kan kännas ibland! Den senaste tiden, efter att C lämnat oss, har den kommit över mig då och då, den där orättvis-känslan. Jag har mer än en gång, för att inte säga ofta, hört mig själv säga till mina storbarn "det är lika bra att ni lär er: livet är inte rättvist!", och nu undrar jag när jag ska lära mig det själv. Gör man någonsin det? Det finns så fruktansvärt mycket som är orättvist i världen, många saker kan man faktiskt försöka göra något åt, men andra saker kan man inte, på något vis, fixa till, det är bara att försöka acceptera och leva med. Men varför känns det så omöjligt?! Att lära sig att acceptera och leva med? Antagligen för att jag inte vill! Jag vill inte att det som hänt ska vara sant. Ändå är det det. Hur mycket jag än inte vill.
Fast när man lär sig att livet inte är rättvist, då kanske man har accepterat någon form av likgiltighetskänsla? Och då kanske man även blir likgiltig inför orättvisa saker som man faktiskt skulle kunna förändra eller påverka? Ordspråket ligger nära till hands:
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två."
Visst är det sant? Men ibland måste man kanske även lära sig att respektera, och vänta in, den tid det tar att lära sig att acceptera det man inte kan förändra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar