Idag har jag tagit ett sorgset farväl i en otroligt vacker miljö. Snöstormen ven utanför kyrkfönstret, men inne i kyrkan var stämningen trots allt lugn. När "If tomorrow never comes" fyllde hela kyrkan kändes det dock som att marken försvann under fötterna, och då hade begravningsgudstjänsten knappt börjat... Stunden fortsatte sedan i samma vackra, men sorgliga stämning. Väl valda ord lyssnades till och fin musik spelades. Innan vi gick ut från kyrkan spelades "Angel" med Robbie Williams, och en mer passande musik vet jag inte om det går att hitta... När vi kom ut slog snöstormen emot oss, och på något vis kändes det passande, jag vet inte, men för många speglade nog vädret känslan inombords just idag.
Jag är så tacksam C, att jag fick möjligheten att vara med. Att få säga ett sista hej då, för det känns inte riktigt som att vi hann med det innan. Att det som har hänt känns orättvist och är svårt att förstå, börjar jag acceptera. Men idag, när så mycket sagts, och så många minnen och tankar rullat runt i huvudet, känns det nästan som att du vore här, och jag önskar att den känslan var sann, fast jag vet att den inte kan vara det... eller så borde vi lyssna mer på barnen, som säger att du kanske är här lite grann i alla fall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar