När jag hämtar mina barn på dagarna går det till så här:
Jag skyndar mig iväg från jobbet i hyfsad tid, fast jag inte alltid vill gå, men jag gör det för barnens och familjens skull ändå. Jag tittar på klockan nere i datorns högra hörn, och vill helst inte att den ska hinna passera 15.30 innan jag loggar ut, för då blir det lite för tight med tid att hinna hämta på alla tre ställen innan... ja innan vaddå egentligen? Egentligen innan tiden passerat som jag satt upp på dagis, men den tiden är jag ju i min fulla rätt att ändra om det skulle vara så... Fast så tänker jag inte klockan 15.29. Jag loggar ut, slänger på mig skorna, hinner jag gå på toa innan jag åker? Nej, det hinner jag nog inte innan... (innan vaddå?) Skyndar mig till parkeringshuset, småspringer upp till bilen så jag blir alldeles andfådd. Hoppas, hoppas att bilen ska starta trots att det är så kallt, fast det gör den alltid.
Svänger in vid skolan 15.43, letar efter någonstans att ställa bilen så nära skolan som möjligt, delvis för att slippa gå så långt själv, delvis för att slippa höra barnens gnäll om att de måste gå så långt till bilen. Hittar ingen parkering tillräckligt nära, åker runt ett par varv i "rondellen", och BAM!!, två minuter senare blir det en lucka ledig. Det hade kanske gått snabbare att parkera 25 meter längre bort på en gång, men det känns verkligen som en "sunk cost" när man letat parkering en stund. Småspringer upp till fritids nummer 1, hittar mellanbarnet med sin klubba utanför dörren, i full färd med att spela något, ingen regelrätt sport misstänker jag, men något där man använder klubba och boll. Säger till grabben att det var ju bra att han redan var påklädd, då räcker det med att han hämtar sin väska medan jag springer till fritids nummer 2. Han talar då om att han minsann inte tänker åka hem "i överdrags, för det blir för tjockt". "Ehh, jaha, men gå in och byt om dårå, medan jag hämtar storasyster".
Jag skyndar mig in till 3B. (3:an förresten, gick jag inte där själv alldeles nyss??) Där möts jag av "åhh nej!! varför kommer du nu, klockan är ju bara fem i fyra, det står faktiskt fyra på schemat, då måste jag få stanna i fem minuter till!". (Vore det inte bättre om vi inte lär barnen klockan förrän de får gå hem själva? I fyran skulle vara lagom!) "Nej, du ska inte stanna! Säg till att du går hem, klä på dig och ta med din väska, så går jag och jag ser hur det går för lillebror", jag får då till svar "men åhh, ska jag behöva göra ALLT!!"
När båda barnen sent omsider klätt på sig, och för den delen även tagit av sig kläder, börjar så vandringen mot bilen. Mellanbarnets bandyklubba verkar ha vuxit fast i handen på honom, och en favoritsysselsättning är att med klubban sno de snöklumpar som storasystern surt (eftersom hon inte fick vara kvar till fyra) sparkar på. Dottern blir då galen, vilket glädjer hennes lillebror oerhört, han fortsätter så länge han kan, det vill säga tills jag får ett frispel och vrålar över hela skolgården att "nu får du sluta, annars ryker det tio kronor av månadspengen!!" (ja, jag hotar mina barn), många av snöklumparna skjuts dessutom på mig, vilket faktiskt gör riktigt ont!
När jag väl fått in bråkstakarna i bilen, och stängt alla dörrar, kommer de på att de är på ett alldeles utmärkt petavstånd! Man kan peta på sitt syskon tills det blir riktigt argt, oj så skoj! Det brukar ta ungefär en millisekund innan dottern utbrister sitt första "MEN SLUUUUUTAAAAA!!!", och sonen bara flinar. Innan de har satt på sig säkerhetsbältena brukar minst en snyting från varje barn ha delats ut till det andra barnet, varpå jag vrålar "MEN NU SLUUUTAAAR NI, ANNARS KAN NI GLÖMMA MÅNADSPENG ÖVER HUVUD TAGET FÖR DEN DELAS INTE UT TILL BARN SOM SLÅSS!" Jag rivstartar bilen, och drar igång stereon på MYCKET hög volym, inte för att det skrämmer barnen, utan mer för att slippa höra bedrövelsen i baksätet.
Senast spelades denna på MYCKET hög volym, jag höjde lite extra under "står inte ut"-partiet, men jag vet inte om storbarnen reflekterade över det...
Vid dagis är storbarnen oftast eniga om att sitta kvar i bilen nu för tiden. Efter att jag hämtat en solstrålande minsting, tittat på ritade teckningar, bilder på dagiskompisarna, och på molnen utanför med den lille, är det så dags att nå fram till bilen. Den bild jag möts av är nästan alltid densamma; ett av barnen ligger helt upptryckt mot sidorutan, medan den andra sitter bakom och håller fast, knuffas eller slår... När de ser mig sätter de sig raskt på plats, jag öppnar bildörren, sätter in minstingen i mitten, och frågar varför de inte har säkerhetbältena på sig. Då svarar de i kör "men då går det ju inte lika bra att slåss!"
Jag vet att jag är lyckligt lottad på väldigt många vis, men ibland blir det ändå lite tungrott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar