Stockholm i mitt hjärta

Nu sitter jag på tåget på väg hem efter en dags arbete i storstan. Tänk vad nära det är mellan Stockholm och Gävle egentligen, men jag utnyttjar det alldeles för sällan… Men så fort jag sätter foten i storstan kommer den där förälskelsen och trillar över mig, och blir lika förvånad varje gång, jag tror liksom alltid att jag kommit över kärleken till Stockholm. Varje gång jag reser dit på egen hand upptäcker jag att jag hade fel, igen. Jag börjar misstänka att kärleken till den stan aldrig kommer att rosta…



Jag vet inte vad det är som gör att den fortfarande har mig i ett järngrepp. Många fina minnen förstås, som gör att jag lätt blir nostalgisk när jag tänker tillbaka… Kanske gillar jag också att det alltid händer något, det känns bra tycker jag, stan sover liksom aldrig, den är alltid vaken. Det finns alltid något att göra, alltid något som är öppet. Stockholm är riktigt vackert på sina platser, en del säger att det är den vackraste huvudstaden i hela världen, kanske är det sant…

Något annat som är vackert är shoppingen! Jag gillar alla små butiker som finns överallt, såväl som de större varuhusen. Idag var ju inte resans fokus shopping, utan jobb. Av en händelse har jag suttit på ett kontor på en tvärgata till Drottninggatans övre stråk. Nu hör kanske inte Drottninggatans shopping till den allra roligaste, men nöden har ingen lag. När jag var klar med mitt jobb och skulle springa till tåget frågade jag hur lång tid det tog att gå till stationen, och fick svaret att den närmaste vägen längs Vasagatan tog ca 10 minuter i rask takt. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade 30 minuter på mig till tågets avgång, jag borde alltså hinna gå Drottninggatan ner istället! Jag småsprang upp till Drottninggatan, och visst var det lite kallt? Riktigt kallt faktiskt! Ingen kofta eller kavaj hade jag med mig heller, så slarvigt! Men oj vad många butiker jag skulle passera på väg till tåget, lika bra att hålla utkik efter lämpligt värmande plagg med andra ord!

Och kan man tänka sig, jag hann hitta både en sjal och en varm tröja längs min joggingtur med rullväska på väg mot centralen. Väl framme vid Vasagatan tittade jag på klockan, och hoppades verkligen att tåget inte skulle avgå från något oklart spår som nummer 17 eller 18, då skulle jag definitivt inte hinna. Inne på centralen såg jag till min glädje at tåget gick från spår 8, tjohooo! Då borde jag hinna, och det gjorde jag! Fast sjalen och den varma tröjan behöver jag inte just nu, jag är ganska varm ändå efter sprint-shoppingen!

Stockholm i mitt hjärta, så kommer det nog alltid att vara, men den allra varmaste kärleken väller över mig när jag är i stan utan barn, och kanske finns det en mening med det? För det liv jag lever hemma i småstaden är otroligt mycket värt ur livskvalitetssynpunkt. Kanske borde jag bli bättre på att besöka min stora kärlek söderut, som bara är 1 timme och 24 minuter bort med tåg… Det kanske skulle räcka? För hemma i Gävle har jag det ganska bra, faktiskt riktigt bra :)