Den 18:de februari 1998

För 13 år sedan var den 18:de februari en onsdag, då var jag på "V-Dala Vinyl", och träffade världens finaste Daniel.

Året var 1998


Helt otroligt att det redan gått 13 år sedan den där kvällen i Uppsala... Jag hade precis flyttat in i mitt korridorrum på Östgöta Nation, längs Nedre Slottsgatan. Jag var 19 år, hade utsikt upp mot slottet och Carolina Rediviva, jag läste juridik första terminen, och skulle precis börja leva livet. Då hände Det!

Jag skulle inte ha gått ut alls den där kvällen egentligen. Jag var fortfarande helt sänkt efter att ha haft influensa i en vecka, jag hade levt på vatten, te, Alvedon, päron, blåbärssoppa och äpple- & vaniljkeso i sju dagar. Men när jag fick frågan den 18:de februari 1998, om jag inte skulle hänga på i alla fall, svarade jag ändå ja, det var ju bara att gå hem om jag inte skulle orka hela kvällen. Jag släpade mig till H&M för att hitta något snyggt till kvällen; jag kommer ihåg att jag trodde att jag skulle svimma inne i provhytten, allt snurrade, jag kallsvettades och hade yrsel... Det var kanske därför jag kom ut därifrån bara en vit, kort, tight T-shirt för 79:50, rikare. Denna investering matchade jag sedan med ett par tighta, lite utsvängda, svarta syntetbrallor (jo minsann, modernt så det förslår!), och ett par svarta skor med metallspännen och grova klackar, vilken donna!

Väl inne på V-Dala Nation tipsade mina snälla kursare mig om att jag nog borde äta jordnötter om jag skulle klara kvällen, så jag drog nog i mig två glas nötter, innan jag toppade med en öl. Vi satte oss ner vid de runda borden mellan dansgolvet och baren för att jag skulle få tömma mina jordnötsglas i lugn och ro. Det fanns inte särskilt mycket att vila ögonen på (förutom jordnötterna som var fantastiskt goda!), det visade sig att Uppsalastudenternas gay-klubb hade någon form av helkväll på "V-Dala Vinyl", vilket gjorde utbudet av ögongodis än mindre intressant...

Men så plötsligt var det någon som fångade min blick något bord bort! Och vilken blick han hade! Den charmigaste och snyggaste jag någonsin sett! Jag frågade Lovisa om det kunde vara så att jag inbillade mig eller om det faktiskt var så att hunken vid bordet där borta faktiskt spanade in mig?! Lovisa trodde nog att jag kunde ha rätt.

Hunken hade beiga chinos, mörkblå Levi´s T-shirt och guldkedja hängande utanför, han var så snygg!!

Jag kände mig dock inte helt i form för att vara trevlig med människor jag inte kände, det kändes mer som att jag var ute för att acklimatisera mig med den riktiga världen igen. Jag höll därför ganska låg profil under resten av kvällen, även om jag faktiskt med flit tog hans hand en gång när jag gick över dansgolvet, för att visa att jag var intresserad (ja, där har du det Daniel, erkännandet, du har alltid haft rätt, jag gjorde så, även om jag vägrat att erkänna det tidigare...). Han däremot, gjorde ett par trevande försök att ta kontakt med mig, och trägen vinner...

När kvällen var slut och V-Dala stängts frågade han om han fick följa med mig hem eller om han måste åka tillbaka med de andra vapenvägrarna till förläggningen. Hmm... Jag tyckte visserligen att han verkade trevlig... men att följa med hem?? Efter överläggning med tjejerna, som upplyste mig om att jag bodde i korridor, och att det faktiskt bara var att ropa på en granne om han skulle bli otrevlig, så lät jag honom faktiskt följa med!! Jag hade precis kommit hem från USA, och hade därför rummet fullt med tax free-choklad (ja, redan på den tiden), m&m:s och annat gott :) Vi knaprade choklad, surrade och lyssnade på den enda skiva jag hade, på repeat, hela natten:



Under natten fick jag reda på att han egentligen bodde och pluggade i Lund, väldigt många mil från Uppsala... När han framåt morgontimmarna var tvungen att åka tillbaka till sin vapenfria värnpliktstjänstgöring, blinkade med ena ögat åt mig innan jag stängde dörren efter honom, och sa att han skulle ringa mig från Lund, som han var tvungen att åka till dagen därpå för att vattna sin blomma (!?), trodde jag nog inte att jag någonsin skulle höra ifrån honom igen.

Men det gjorde jag! Och nu sitter jag här... 13 år, åtta flyttar, fyra städer och tre barn senare! Att leva livet, som jag tänkte börja göra när jag var 19, det var just den önskan som slog in, det vara bara det att jag inte visste att det skulle kunna göras på ett ännu bättre sätt än jag från början trott: tillsammans med Daniel... förrän den 18 februari 1998!