Nu är det gjort! Dottern har bitit ihop och tagit hål nummer två i sitt vänstra öra. Jag tror att hon är ganska förvånad över hur lätt det var att få mig med på noterna... Ärligt talat är jag ganska förvånad själv! Men jag kommer verkligen ihåg hur det kändes när jag själv så gärna ville ta fler hål i öronen. Jag har fortfarande samma känsla idag när det gäller tatueringar, fast nu är det så klart ingen annan som kan bestämma om jag får eller inte, bara jag själv, men det är nog så svårt ändå! Det var nog nästan enklare när mamma sa "nej". Det gör hon i och för sig nu också när det gäller tatueringar (fast det är ju förstås ett helt verkningslöst "nej" eftersom jag passerat 18-strecket, och det med råge), och hon skulle nog gärna vilja ta mig lite örat för att jag låtit dottern ta ett till hål ;) Men jag frågar mig: Vad är det värsta som kan hända? Kanske att såret blir infekterat och att man får låta hålet växa igen, so be it!
Jag har alltid varit lite svag för såväl öronhål, som piercing och tatueringar, så länge det inte går till överdrift, men ibland undrar jag varför...? Jag kan inte direkt påstå att jag kommer från ett hem där man gärna förespråkade dessa typer av kroppsutsmyckning, snarare tvärtom. Mamma hade visserligen två hål i en örat när jag var liten, men längre än så skulle hon nog aldrig sträcka sig. Och pappa, aldrig i livet att han skulle ha tatuera eller pierca sig... han var nog mer traditionell och old school, tänk strikt 40-talist (även om han faktiskt var född på 50-talet). Min styvfar är inte heller någon vidare anhängare av dessa idéer, och var nog den som protesterade mest av alla när jag gjorde min första tatuering när jag var 19 år. Jag undrar vad han egentligen tyckte när jag gav min lillasyster ett tatueringsbidrag samt erbjudande om tatueringssällskap i 18-årspresent, om hon bestämda sig för att sätta sina planer i verket...? Det gjorde hon! Så jag har åtminstone en till i familjen med samma fascination för detta som jag :)
Fast den dagen dottern på riktigt kommer och ber om att få tatuera sig, kommer hon att få ett blankt "NEJ" till svar, även av sin mamma. Fast vem vet, då kanske det är pay back time? Kanske hennes moster ger henne ett tatueringsbidrag i 18-årspresent, och ett erbjudande om tatueringssällskap, om hon bestämmer sig för att sätta sina planer i verket? Moster skulle bara våga!! Fast när barnen passerat 18-strecket spelar det tydligen ingen roll att man är mamma och borde få fortsätta att bestämma! Eller hur var det nu?
What goes around comes around...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar