Tip Top

Ännu en dag utan barn hemma har förflutit.

En bra grej är att dagarna utan barn har en tendens att börja lite senare än dagar med barn, vilket innebär sovmorgon! Så himla najs att få sova tills man vaknar, en lyx som är få småbarnsföräldrar förunnat. Eftersom vi är vana att ha ett gäng barn som väcker oss på morgnarna, är vår dygnsrytm något ställd efter detta, vilket innbär att sovmorgon med mina nya vuxenmått innebär att jag sover lite längre än 7, en sådan lyx!

Att tycka att sova till efter 7 är lika med sovmorgon, måste innebära att jag verkligen har blivit vuxen på riktigt, det är även ett tecken på att jag brukar ha morgonpigga barn hemma. Ett annat tecken som jag upptäckte idag, som tyder på att jag dessutom har burit ett gäng barn, var när jag tog mig tid att försöka hitta en ny bikini utan att lyckas...

Gosh! Ett riktigt mission impossible! Det går inte!! Glad i hågen plockade jag med mig några ursnygga bikinis och travade in i provhytten. Att jag, med stor självinsikt, plockade åt mig överdelar i mindre storlek än underdelarna, tyckte jag själv var förnedrande nog. Det var innan jag tagit mig in i provhytten. Där inne kunde jag snacka förnedring på riktigt! Fy sjutton! Vem var den där trötta, blekfeta, buckliga kärringen som stirrade tillbaka på mig från spegeln?! Det kan inte ha varit jag, för vad jag vet sitter min rumpa några våningar högre upp än den där som visade sig i spegeln, eller åtminstone vill jag minnas att den en gång gjorde det. Och ärligt talat, de där små påsarna lite högre upp på framsidan, vad skulle de egentligen föreställa? De kände jag verkligen inte igen!

Det kan inte vara sant! Det enda badplagget jag kom någorlunda överens med var ett svart "bad-linne". Jag har verkligen totalt dissat dessa plagg tidigare, för "det måste ju bli jättekallt att gå runt med ett blött linne på sig", och dessutom "blir man ju inte brun, vad är det då för vits med att vara i solen i bikini?". I sommar kommer jag att välja att gå runt i ett blött linne, och att där under ha en blek mage, i alla fall känns det så nu med känslan av att vara en blek kassler i provhytten i färskt minne... Underdel? Nä, en sådan lyckades jag inte ens hitta, så då tänkte jag att utan underdel kanske fokus flyttas från eventuella andra skavanker ;)

Väl hemma tog jag och mannen en joggingtur tillsammans. Eller vi försökte åtminstone... Efter ett par kilometer kändes det som att någon planterat ett sugrör i halsen på mig, och att det var det enda jag kunde andas genom :/ Mannen kutade på som en gasell, och jag skumpade efter med pip-väsande andningsljud... Någonstans hade jag kanske trott att jag skulle hänga på honom, han är ju trots allt halvskadad med ett nyopererat knä. Men icke! Efteråt försökte jag trösta mig med att han ändå varit elitidrottsman, även om det var några år sedan, men sådant sitter säkert i hur länge som helst!

Ingen bra dag för självförtroendet.

Nu har jag vräkt i mig räkor, bröd och aioli, druckit ett glas vitt vin, sjungit allsång med Måns, Håkan och Hasse ("får man ta hunden me sig in i himlen, han e snäll å han har vatt en riktig vän" trallar jag fortfarande). Nu blir det te och Tip Top! ...och ärligt talat, trots dagens alla små motgångar, så känns kvällen precis så. Tip Top alltså!