Livet som trebarnsmamma utan tre barn på hemmaplan

Så var den här. Den där veckan som jag både har bävat inför och längtat efter. Lite beroende på sinnesstämning och livet i allmänhet.

Barnen är lämnade hos farmor och farfar för en veckas sommarlov från sina föräldrar, medan vi jobbar sista veckan innan semestern.

Det skulle ju kunna låta som världens guldläge för en trebarnsmamma, att helt plötsligt bara behöva tänka på sig själv, utan att ha hämtning och lämning av barn framför sig, utan funderingar på vad som ska ätas till middag (något som ska passa alla fem i familjen), och utan att fundera över hur allt ska gå ihop för dagen. Vissa stunder känns det lyxigt, men vissa stunder saknar jag mina tre små skatter så att det skär i hjärtat!

De stora har jag varit ifrån i längre perioder tidigare, men minstingen har jag aldrig varit ifrån i fem nätter som det blir nu. Det är tufft... även om man inte kan tro det innan man ställs inför det. Nu hade jag i och för sig förutspått att jag skulle komma att tycka att det är tufft, genom åren har jag fått den självinsikten. Jag är nog något av en hönsmamma när det väl gäller, och har lite svårt att släppa mina små... Minstingen kan komma att få det tufft när han blir lite äldre och vill slita sig från sin mamma... Fast jag har redan idag börjat förbereda mannen på att jag nog måste skaffa en kattunge när den dagen kommer, han verkar inte helt omöjlig även om han påstår att han är allergisk.

Livet utan barn har även sina små fördelar. En av fördelarna visade sig redan i natt då jag fick sova åtta timmar i sträck utan ett enda uppvaknande! Jag kan ärligt talat inte komma ihåg sist det inträffade. Frukosten, som för min del bestod av kanelbulle, cappuccino och Tropicana apelsinjuice (en så´n frukost man inte kan äta med barn vid bordet), avnjöts i lugn och ro, och hela morgontidningen hann läsas. Både jag och mannen hann sedan jobba till 18, då vi bestämt träff på en uteservering för en after work-öl innan det var dags att gå vidare till Trattoria Cinque där vi delade på en flaska vin, åt förrätt, varmrätt, efterrätt, och drack kaffedrink respektive dessertvin, utan tjoande barn som ledsnat för länge sedan vid bordet. Visst fanns det barn som ledsnade på restaurangen, men så länge det inte är mina egna, gör det mig absolut ingenting.

Istället för att ta buss eller taxi hem, valde vi att gå. Vi har ju ändå ingen som väntar på oss hemma. Förutom Lille Skutt, Luke Skywalker och Viggo förstås, men de bryr sig nog inte så jättemycket om vilken tid vi kommer hem. Vi hann prata om alla sekelskiftesaktiga hus vi passerade, den nedlagda Pix-fabriken, min gamla låg- och mellanstadieskola, hur mysigt det såg ut med de afrikanska kvinnorna som tagit med sig kaffetermosen till lekparken och satt och pratade medan de små barnen lekte fast klockan närmade sig 22, vad fint Ebbas gamla dagis blivit och hur bra vi trivdes med att ha henne där även om jag både lämnade och hämtade via buss eftersom jag inte hade körkort, hur det kändes som att det var ett helt annat liv fast det egentligen bara var sex-sju år sedan, hur fin mamma och Ps altan blivit med det nya staketet, och hur bra det kändes att ha ett gäng kilometer i benen efter hur mycket god mat som helst.

Nu är vi hemma i ett alldeles för tomt hus igen. För hur många fördelar det än må vara med att vara på tu man hand, kan det aldrig väga upp fördelarna med och känslan av att ha alla sina små samlade hos sig.

Nu ska jag gå och lägga mig och sova åtta timmar på raken igen, men först måste jag nog ta fram lite bullar till i morgon bitti!