Bröllopsresa eller inte?

I lördags var det 14 år sedan jag och mannen träffades! 14 år!! Det är ju helt galet många år.

Det innebär även att vi har varit gifta i hela 10 år i år... Vad hände?! Tennbröllop alltså, tänk att redan ha kommit upp i metall-bröllopsdagar?! Det är väl då det brukar finnas en sådan där gammal bröllopsbild i tidningen med folk som gifte sig på 80-talet i väldigt annorlunda brudklänning?

När vi gifte oss bodde vi i en studentlägenhet på Rackarberget i Uppsala, jag var mammaledig och hade en och en halv termin kvar att plugga. Jag kommer ihåg att jag fick ut ca 2 tkr i månaden i föräldrapenning. Vår ekonomi var verkligen inte överflödig på något vis, och jag vet att jag tyckte att vi borde vänta med att gifta oss så att vi kunde få exakt det bröllop vi ville ha. Att bara kunna välja brudklänning, ring, mat, dryck och allt annat utan att behöva tänka på varendaste krona.

Mannen tyckte inte att det var ett bra skäl att inte gifta sig. Någonstans kände jag nog att han hade rätt, så när han väl friade på riktigt gick jag på känsla, följde mitt hjärta och sa "ja".

Nio månader innan bröllopet blev vi föräldrar, och knappt fyra månader innan bröllopet gick min pappa bort. Inom loppet av tre och en halv månad planerade jag begravning, dop och bröllop, så jag tror att mina känslor nästan satt utanpå kroppen till slut.

Bröllopet blev helt fantastiskt vackert, och för min egen del väldigt känslosamt.


Många nära och kära, inte minst mina svärföräldrar, gjorde ett jättejobb inför och under (och efter!)bröllopsdagen. ...och tänk alla kompisar som tog sig till metropolen Katrineholm för att vara med oss! Det är nog en större självklarhet idag när vi lever lite vuxnare och är mer mobila...

Festen, med kombinationen studenter/fri bar, blev... ja... en riktig FEST!

Min idé om att man inte kan få det bröllop man vill ha om man inte har pengar, visade sig vara helknasig. Jag gifte mig i klänningen (lite omsydd av svärmor) som mamma hade när hon gifte sig med pappa 1977, jag valde en klassisk vigselring som jag trivs med än idag, och jag hoppas att ingen behövde åka hem hungrig eller törstig!

Det kanske ändå inte var det materiella som var det viktiga, utan själva känslan och stämningen. Det kan inga pengar i världen köpa!

***

Men en riktig bröllopsresa, det kan man köpa för pengar! Det gjorde vi inte då, utan vi sa att "när vi har varit gifta i 10 år, då ska vi åka på en riktig bröllopsresa!" 10 år kändes helt galet långt fram i tiden, då skulle vi leva ett helt annat liv, och kanske vara helt andra människor. Såna där gamlingar som kan göra vad de vill.

Så här 10 år senare undrar jag hur vi tänkte egentligen? Visserligen bor vi inte i en studentlägenhet på Rackarberget, och vi är inte längre tre, utan fem i familjen. Men annars känns det ärligt talat inte som att skillnaderna är så där jättestora (förutom att tyngdlagen verkar göra sitt, och att rynkorna är betydligt fler).

Jag börjar vackla inför idén att försöka åka på en lite mer påkostad bröllopsresa och lämna barnen hemma. Vore det inte roligt att åka någonstans med hela familjen? Men vart ska vi åka då för att det ska kännas lite mer speciellt än annars? Jag och mannen kan kanske dra iväg ändå, en eller två nätter, och bo på något tjusigt hotell kring bröllopsdagen? Och sedan åka allihop i vinter? Och så kanske vi borde ha en till bröllopsfest? Det är ju så många av våra vänner idag, som vi inte kände för 10 år sedan! Fast en stor fest i juli eller augusti är det nog lite sent att bjuda in till nu? Det borde vi nog ha tänkt på tidigare? Äh, vi kanske borde åka på en egen bröllopsresa i alla fall? Eller inte?



Under 38 grader

Nu verkar minstingen äntligen ha återhämtat sig något. För första gången sedan förra lördagen visade termometern under 38 grader!

Idag har vi kramats massor, och minstingen har lärt sig att fotografera med min iPhone.

Han är fortfarande ganska däckad emellanåt, och har en otäck hosta, men att febern har gett med sig och att han är på benen är ju otroligt positivt! Igår fick han faktiskt följa med ut på lokal och äta lunch. Jag jobbade på förmiddagen, och sedan hade vi skiftbyte i restaurangen på Leaf, innan mannen drog vidare på skidseme... ähum.. konferens/utbildning i Idre.
Idag tror jag att vi ska försöka med en barnvagnspromenad till ICA och se om de har någon prinsesstårta kvar, för att fira Prinsessan Estelle! Med facit på hand var nog kanske Johans gissning mest rätt, inte för att Estelle är ett Bajskorvsnamn, utan för att det var ganska otippat. Det hade i och för sig Engla-Freja också varit, så vi kan nog säga att ingen vann gissningsleken, men att jag hur som helst kom sist med mina traditionella gissningar...

En liten prinsessa!

Igår morse var väntan alltså slut, och äntligen fick vi veta om bebisen var en prins eller en prinsessa!

Själv hade jag fått en flash från Expressen, som jag såg när jag vaknade strax efter 6, att Prins Daniel skulle hålla presskonferens klockan 7. Jag bänkade mig, storbarnen och mannen framför TV:n. Jag vet att jag hörde mig själv säga "Stackarn!", vid flera tillfällen. Tänk att behöva klämma sig ner i en välpressad skjorta och kostym, knyta på sig finskorna, kamma sig och ställa sig på ett podium framför ett helt gäng journalister, TV-kameror och bandspelare, bara två och en halv timme efter att bebisen kommit! Dessutom efter en helt natts utebliven sömn. De där första minuterna och timmarna som förälder bara flyger iväg!

Fast vad kan jag säga? Jag var ju en av de nyfikna som satte mig själv på första parkett framför TV:n...

Fina Prins Daniel, finns det någon som verkligen på riktigt inte gillar honom? Jag vet att många inte gillar Kungahuset, eller kanske framför allt inte monarkin som statsskick (jag tillhör inte den skaran), och den åsikten måste få vara fri, men jag tror i alla fall att Kronprinsessan Victoria har gjort ett riktigt bra val i Ockelbo-killen!

Under all rapportering som skedde om den glada nyheten igår, kunde jag inte låta bli att tänka "undrar om de har fått sova igen sin förlorade nattsömn?" (jag är något av en sömnnarkoman), "undrar om Victoria kommer igång med amningen själv hemma?", "undrar om det finns ett rum på slottet där de kan få vara ifred från allt ståhej?". För även om man självklart vill visa hela världen sin fina, lilla skatt, så har i alla fall jag känt att det är skönt att kunna dra sig undan, framför allt de dagar inte allt rullar på som man täkt sig, och de dagarna kan bli ganska många i början. Förhoppningsvis gick de nyblivna föräldrarna på adrenalin eller nåt igår, så att de fixade dagen, de kanske kan få vila idag, och lära känna sin lilla bebis ifred.

Först ska dock det lilla knytet visas upp inför vittnen, så att vi kan vara säkra på att bebisen inte är en bortbyting...? "Det är tradition!" Tradition eller ej, men utvecklingen har ju ändå gått framåt de senaste 100 åren, och det finns ju andra sätt att fastställa vem som är förälder till barnet, om det nu måste ske på ett mer vetenskapligt sätt än för andra nyfödda bebisar.

Snälla nå´n, kan inte bara den lilla familjen få vara hemma i myskläder och ta hand om varandra? Försöka sova när bebisen sover, komma på hur man ammar, lära sig vad som är bak och vad som är fram på en blöja, lära sig hur mycket kläder bebisen kan ha på sig i vagnen, lära sig hur man fäller ihop vagnen, och hur mycket extra tid allting tar när man helt plötsligt är tre istället för två.

Idag ska vi också få veta vad bebisen heter. Jag och barnen hade gissningslek igår, Ebba hoppas på Engla-Freja, Johan på Bajskorv, och jag tror Alice, Sofia eller Lovisa. Undrar om någon får rätt?

"För att jag älskar dig"

Ibland får jag för mig att jag inte gillar överraskningar. Ibland lär någon annan mig att jag har fel. På en helt vanlig onsdag i vabruari.

Vabruari II

Det senaste dygnet har verkligen inte varit skoj. Minstingen blev hastigt sämre igår eftermiddag, och låg med halvöppna ögon och tom blick i soffan. Det var svårt att veta om han var vaken eller om han sov, men helt plötsligt kunde han säga saker som "den mannen är dum", och då menade han någon på TV:n, vaken alltså. Eller yrade han?

Eftersom jag är uppvuxen med en mamma som är sjuksköterska, utbildad på 70-talet, med medicin som inriktning, så har jag alltid gett mina barn Alvedon när de varit sjuka och behövt febernedsättning. Sådana där nymodigheter som Ipren och liknande kan väl inte fungera lika bra? (Ja, jag använder helst även vanliga näsdroppar istället för nässprej också, eftersom dropparna minsann är mycket bättre och sprider sig mer på rätt ställen, tro det eller ej!)

Igår hamnade jag dock i situationen att medicinen inte hjälpte längre! Usch! Lilla killen ropade i sömnen var femte minut, och hade alldeles för hög feber. Då var det lätt att känna sig ynklig som förälder, när det enda vapen som fanns mot mot febern inte var tillräckligt bra. Natten blev inte så jätteskoj, och sömnen inte så jättebra eller jättelång.

I morse åkte mannen till apoteket och köpte Ipren, för att se om det möjligtvis skulle kunna bita bättre. Minstingen hade 38,9 när han vaknade, så en ny typ av febernedsättande medicin var välkommen!

Tänka sig, den verkar fungera lika bra som dunderhonungen fungerar för Bamse, åtminstone just nu! Minstningen har varit på benen, visat hur man gör en triangel med benen, han sitter upp, dricker själv OCH äter en rostad macka, härliga tider!

"Det här är en triangel, mamma!"

"Får jag min faft!"

Jag håller tummarna för att detta är vändningen på riktigt, och att det inte bara är Iprenens verk!

I-landsproblem

Vår tvättkorg är alldeles för liten, och jag hittar ingen tillräckligt stor! Det är otroligt irriterande! I takt med att barnen växer, blir även deras kläder större vilket skapar större tvättberg än någonsin. Större tvättberg genererar även en "måste tvätta-känsla" väldigt ofta, något jag inte är helt tillfreds med (eller egentligen tycker jag att själva tvättandet är helt OK, alltså sortera, stoppa in i tvättmaskinen, samt att hänga tvätten. Det känns bra för ordningssinnet på något vis. Men att vika tvätten och lägga tillbaka den på sin rätta plats, oj, där svalnar mitt intresse något...).

Mannen har en helt annan smärttröskel (eller han gör åtminstone en helt annan bedömning av när tvättkorgen egentligen är full, alltså blir det oftast jag som faller till föga först) avseende vad som anses vara just ett tvättberg. Att han dessutom verkar ha svårt att tänka om kring sin tvättsorteringsidé "vitt och resten" som han tvättade enligt för 14 år sedan, är nog en bidragande orsak till att jag gärna sorterar själv. Jag har haft en annan approach under flera år, tro mig! En approach som har inneburit att han måste öva på att sortera eftersom hans kunskaper verkar vara knapphändiga inom området. Men efter att alltför många ljusrosa plagg blivit dassigt grå, och efter att ylleplagg krympts till baby-storlek, är jag beredd att ge upp.

Hur som helst, eftersom tvättberget växer till oanade centimeter ovanför tvättkorgskanten (cm.o.tk) alldeles för snabbt, behöver jag en större tvättkorg att sänka ner det i, så att cm.o.tk sjunker drastiskt!

Tips mottages tacksamt!

Vabruari

Februari brukar ibland lite skämtsamt kallas vabruari, eftersom månaden oftast är den period då flest VAB-dagar plockas ut under året.

Den senaste tiden har jag faktiskt gått och tänkt "i år verkar vi ha tur, det känns inte som att någon kommer att bli sjuk (förutom Åre-episoden...)". Normalt sett brukar det vara så att det är en förbannelse att säga de orden högt, men i februari räcker det tydligen med att tänka orden, för att VAB ska komma som ett brev på posten! Något jag borde ha förstått...

Minstingen har de senaste dagarna, och icke att förglömma nätterna, haft feber och hosta. Då menar jag inte som i "lite hostig och febrig". Nej då, hans lilla kropp verkar tänka "ska det vara så ska det vara ordentligt, inga halvmesyrer, tack", och har tagit i med temperaturer runt 39-40 grader och en hosta som är konstant och låter något som liknar ett rossligt sjölejon. Sömnen har för mig och honom inte varit den bästa, och slog nog alla rekord natten som var, då jag tror att jag som mest lyckades samla på mig ungefär 1,5 timmars sammanhängande sömn. Jag vet att jag har ställt frågan förr, men tycker den är värd att ställa igen: Hur har jag fixat att ha haft små skrikande, ammande bebisar på nätterna?

När något av barnen är sjuka brukar jag och mannen i samförstånd alltid komma överens om att "i morgon, då har allt gått över!". Denna gång är inget undantag, men jag börjar inse att det nog bara är att kapitulera inför vabruari...

Krya på sig nu lille skrutt!

Alla Hjärtans Dag

Den här dagen som började så bra... med ett mms med en alldeles ny liten bebis! (Välkommen till världen Esters fina lilla lillebror!)
Dagen fortsatte sedan med vaniljhjärtan på nummer 14, klockan 14 den 14:de! So far so good...

Men sedan hände något... Jag blev lite sen från jobbet på grund av datorstrul (ibland undrar jag om det är så att datorer helt enkelt inte gillar mig...?), jag blev därmed även sen till skolan där jag skulle hämta mellanbarnet och skjutsa honom till träningen. Mellanbarnet var däremot inte ett dugg stressad, utan stod i all sköns ro och letade igenom sin väska efter en fin Alla Hjärtans Dag-present som han gjort till mig i skolan. Till slut fick jag honom att sätta sig i bilen, OCH stänga bildörren (något som är jättesvårt att komma ihåg när man är sju år). Eftersom det bara var 10 minuter kvar till träningen började, och mellanbarnet skulle vara på plats, ombytt och klar, drog jag iväg med en minimal rivstart... trodde jag... jag glömde visst att jag körde Saab, och att man då alltid har backen i när man har tagit ur nyckeln, och således även oftast när man startar bilen... Tyvärr stod det en bil bakom. Den bilen fick vissa skönhetsfel :/ ...och det blir jag som får betala (med all rätt).

Väl på dagis, lite senare än vanligt, kunde jag inte hitta minstingens vantar, och inte heller hans skor. Efter mycket och långt letande (minstingen var helnöjd, han tyckte det var "kul att gå på skojakt"), insåg jag att hans saker nog var att klassa som förlorade. Åtminstone för dagen. Som tur var hittade jag ett par gamla gummistövlar som var ett par nummer för små, som jag tryckte på minstingens fötter. Han var fortfarande nöjd, eftersom det var "två Findusar på stövlarna". Härligt att se vissa motgångar ur en positiv vinkel!

Blommor från mannen, egengjord tvål och kort från dottern, och en pärlplatta från äldsta sonen. Något måste jag alltså ha gjort rätt trots allt?

Förseelse i trafiken. Inga skor. Inga vantar. Men jag gissar att det kunde varit värre... Tur att det inte var ett barn som jag inte såg när jag hade backen i. Tur att jag hade glömt ett par gamla stövlar på dagis.

Kvällen och dagen avrundas på ett kanske lite annorlunda vis, eller åtminstone med en annorlunda kaka. En blå kladdkaka utan kakao, men med grön glasyr... Bakad med mycket kärlek av världens finaste tjej!

Happy Valentine´s Day!

Åre

Åre måste vara den vackraste och mysigaste skidbyn i Sverige! Vad jag vet finns det inte något annat ställe som slår den platsen inom vårt lands gränser, vad gäller skidåkning i kombination med strosande bland vackra byggnader, pittoresk stads(nåja, nästan i alla fall)kärna, lite shopping, egen chokladfabrik och ett relativt stort utbud av restauranger och uteställen.

Utsikten från stugan

Jag har varit i Åre ett par gånger tidigare, men inte tillsammans med hela familjen, så denna gång var det premiär för barnen att se lite mer än Idre och Vemdalen (skidorter som inte alls ska förringas på något sätt).

På vägen upp till Åre visade bilens temperaturmätare -29 grader! Oj, så kallt det kändes! Helt galet kallt faktiskt.

Första morgonen vaknade vi upp till ett gnistrande, vintervackert landskap. Det var alldeles för många minusgrader för att ta sig iväg ut i skidbacken, så vi passade istället på att göra ett besök i Åre Chokladfabrik och provsmakade allt som fanns att provsmaka, innan vi tog en tur in till byn. På sena eftermiddagen följde jag med mamma och P upp till hotellet Copperhill, vilket ställe! En liten besvikelse var dock att det svarta toalettpappret på hotellet verkade vara slut :( Den besvikelsen kändes dock ganska liten när jag mitt i en klunk god After Village-öl fick perspektiv på tillvaron efter ett telefonsamtal där mannen berättade att minstingen inte verkade vara riktigt pigg, han klagade över ont i magen och illamående...

Sådärja, den fruktade "magsjukan i fjällen" visade sig bli ett faktum. Denna gång var vi femton personer som delade stuga... Det hade med andra ord kunnat bli en riktigt långdragen och sorglig historia, men jag tycker nog att vi klarade oss riktigt bra med tanke på förutsättningarna!

Efter att minstingen hämtat sig de första dagarna, blev han riktigt stabil på skidor!



Resten av dagarna var vädret skidvänligt! Och efter det flöt dagarna nästan in i varandra. De som var pigga åkte skidor (både på längden och utför), pulka, promenerade, shoppade och gjorde utflykter, medan andra hängde kvar i stugan. På kvällarna åt vi god mat, läste böcker och spelade spel.

Jag och mannen tog oss även ut själva en kväll, och åt middag på Grappa, en italiensk restaurang inne i byn.


Bilder ska ju säga mer än tusen ord...

Här bodde vi!

Lyxig vällingplats

En morgon fick vi besök av en räv!

Se upp i backen!

Två koppar Fluff på Lilla Tyrolen

Middag på Grappa

Hela Familjen Annorlunda tog kabinbanan upp till Åreskutan, och åkte skidor ner!

Fina vyer från stugan...

Åre visade sig återigen från en av sina bästa sidor! Jag kommer gärna tillbaka!

Tala är silver, men tiga är guld?

Mitt föregående inlägg berörde bland annat barnens icke beviljade ledighetsansökningar, och det mejl jag skickade till rektorn på barnens skola angående detta. Jag tackar allra ödmjukast för alla snälla kommentarer och heja-rop som följde!

På torsdag kväll, sex dagar (!) efter att vi försökt nå rektorn via telefon och mejl, fick jag svar via mejl. Rektorn beklagade att det är tråkigt när någon känner sig drabbad på ett negativt sätt av ett beslut, men att det ibland är ofrånkomligt. Han upplyste mig även om att vi alla är skyldiga att följa de lagar som riksdagen stiftat, och att hans önskan är att alla försöker följa tanken om "skolan först", dvs att den undervisning och verksamhet som skolan ger eleverna ska ha högsta prioritet. Rektorn bifogade även en artikel som han ville att jag skulle läsa. Om han tyckte att artikeln rättfärdigar hans beslut, och/eller om han ser DN som en absolut sanningskälla vet jag inte... Artikeln finns att läsa här.

Min första reaktion var nog att jag blev riktigt förbannad! Tror han att han behöver upplysa mig om att vi alla är skyldiga att följa lagen?! Förutsätter han dessutom att jag inte tycker att skolan är särskilt viktig, eftersom jag försöker ta ledigt åt mina barn?! Om han bara visste hur fel han har!

Jag samlade mig något, men bara lite, och skickade ett svar

"Självklart har vi alla skyldighet att följa lagen, jag har inte påstått något annat. Skollagen är dock, som du själv skriver, ny och inte särskilt tydlig i sina tolkningar. Just därför ger den även utrymme för frågor och tolkningar, som senare visar vad som blir praxis.

Jag delar din önskan att alla försöker följa tanken "skolan först". Jag tycker dock inte att den tanken måste vara en motsats till att ge elever med goda studieresultat och låg frånvaro, ledigt för semester med familjen.

Artikeln du hänvisar till kan läsas och tolkas på många vis. Jag uppfattar kontentan av artikeln som att vissa skolor bör bli hårdare i sin bedömning angående ledighet, vilket säkert är sant och något jag jag kan hålla med om. Jag har aldrig påstått att det ska vara "fri ledighet". Artikeln säger även att det ska finnas utrymme för individuella bedömningar, samt att bland annat familjehögtid ryms inom ramen för synnerliga skäl och att rektorn ska beakta elevens studiesituation, möjlig­heten att kompensera den förlorade undervisningen och frånvarons längd.

De dagar barnen var lediga i januari var på grund av en familjehögtid, då deras farmor fyllde 60 år. I vårt fall är även både föräldrar och lärare överens om att barnen klarar av att vara lediga från skolan under de perioder vi ansökt om ledighet. Våra barns studiesituation bedöms som god, det finns möjlighet att kompensera den förlorade undervisningen och frånvarons längd är inte orimlig.

Det är lätt att få uppfattningen att många rektorer i dagsläget väljer att neka all ledighet över 10 dagar, på grund av att lagen är ny, och att man inte riktigt vet hur man ska hantera den. Istället för att lita på sin, lärarnas och föräldrarnas förmåga att göra en individuell bedömning. En individuell bedömning som även lagen ger utrymme för."


Mitt sista mejl har jag fortfarande inte fått något svar på, och jag förutsätter inte att jag får det heller. Mannen önskar nog att jag kunde hålla en lägre profil, men jag har så svårt att göra det när jag tycker att något är fel eller orättvist! Tystnad kan ibland vara en form av acceptans.
 
Eller är det så att "tala är silver, men tiga är guld"?

Stackars lilla blogg...

...förlåt att jag inte har tittat till dig på ett tag! Men ibland har jag fullt sjå med att se efter barn, gubbe, jobb, taxiverksamhet, kanin, mat, tvätt, packning, läxor och mig själv (inte nödvändigtvis i den ordningen). Det betyder inte att jag tycker mindre om dig på något vis, eller att jag skulle ha planer på att träffa dig mer sällan. Ibland hinner jag inte riktigt med allt jag vill göra bara.

Och ibland måste jag prioritera saker som jag önskar att jag slapp göra, som att skriva halvargt mejl till rektorn i barnens skola för att han avslagit ledighetsansökan gällande vår skidresa till Åre. Jag skrev bland annat:

"Ledighetsansökan som vi lämnade in avsåg fem dagar, vilket skulle innebära att barnen totalt begärt ledigt för 13 dagar på ett läsår, alltså tre dagar "för mycket". Ansökan lämnades därför vidare till dig för beslut om de tre överskjutande dagarna. I min dotters fall hade klassföreståndaren redan beviljat ansökan, vilket även syns på blanketten (min sons blankett har jag inte sett ännu). Du avslog med hänvisning till att det inte finns synnerliga skäl till ledigheten.

Jag har svårt att se i vilka fall lagstiftarna tänkt sig att det föreligger synnerliga skäl för ledighet, om det inte är resa med familjen. Begravning kanske, men det får vi hoppas att våra barn inte behöver bevista.

I mina ögon är det högst anmärkningsvärt att inte ens lärarna (och inte heller föräldrarna) varit informerade om, och införstådda med, rutinerna kring och genomslagskraften av den nya lagstiftningen som jag förstått trädde i kraft redan den 1 juli 2011. Uppenbarligen hade lärarna behövt information för att kunna handla på rätt sätt. Om lärarna hade fått utbildning i vad den nya Skollagen säger, och kommer att innebära, hade antagligen inte heller föräldrar invaggats i tron att det egentligen inte är någon skillnad jämfört med tidigare. Ett annat, kompletterande, alternativ hade varit att skolledningen, eller Gävle kommun, direkt gått ut till föräldrar med information om vad som fortsättningsvis gäller.
Än mer anmärkningsvärt är att det på skolans hemsida går att läsa

"Ledighet för elev
Ledighet begärs på särskild blankett. Skolpliktig elev får beviljas upp till 10 skoldagar/läsår av lärare. Ledighet utöver 10 dagar beviljas av rektor. Om det finns synnerliga skäl."

Denna information stämmer alltså inte överens med vad Skollagen säger, att lärarna endast får bevilja ledighet för tre dagar per läsår. Det är inte konstigt att det råder viss förvirring kring vad som egentligen gäller, när informationen som skolan och Gävle kommun går ut med synes felaktig.

Att lagstiftarna har satt tio dagar som gräns, utan att ge utrymme för att kunna ta hänsyn till varje enskild elev, tycker jag känns märkligt. I vårt fall har barnen få sjukdagar (en sjukdag var detta läsår), och inte heller någon annan frånvaro. Det vore mer rimligt att ta hänsyn till elevens totala frånvaro, samt hur studieresultaten ser ut. Är det en elev som har hög sjukfrånvaro, och kanske halkar efter i skolan, kan det vara rimligt att inte bevilja för mycket annan ledighet. I de fall som gäller elever som har låg sjukfrånvaro, och hänger med bra i skolan, och där både lärare och föräldrar (som antagligen är de som står närmast eleven, och bäst kan bedöma om barnen klarar av en kortare frånvaro från skolan) anser att ledigheten är överkomlig, borde det inte vara något större problem att vara ledig, så länge de avsnitt som genomförs i skolan, även fixas av eleven under ledigheten.

Jag är givetvis medveten om att du inte stiftat den nya Skollagen, men det måste ändå vara ditt ansvar som rektor att se till att personalen på skolan vet vad som gäller i ledighetsfrågan. Om det hade varit så, hade vi inte hamnat i den situation vi är i idag."

Herr Rektor har inte behagat svara på arga mejlet, inte heller på meddelandet som lämnades på hans telefonsvarare samma dag som mejlet skickades, i fredags. Han kanske inte orkade läsa allt (det här var bara ett utdrag... jag har en tendens att bli lite långrandig när jag är upprörd)?

Lite trista bestämmelser är det i vilket fall som helst, och jag undrar lite vad påföljderna kommer att bli för de föräldrar som trots allt väljer att bryta mot avslagna ledighetsansökningar?

I andra fall kan det säkert handla om redan betalda utlandsresor eller liknande... Det är ju ofta så det går till; att man först bokar en resa, betalar, och sen ansöker om ledighet. Rätt eller fel kan säkert diskuteras, men jag tror att det är så många gör.

Nä, nu ska jag luta mig tillbaka, dricka te, äta en Singoalla, avundas min storebror och svägerska som ska åka till NY i morgon (trevlig resa!), se Jägarna 2, invänta den omtalade snökanonen, och konstatera att något liknande redan verkar ha passerat en av mina senaste kärlekar...


...Borgo Argenina, Toscana

Vinodling i snö

Italien-längtan och NY-längtan samma kväll! Jag måste nog göra något åt den saken snart!