Bröllopsresa eller inte?

I lördags var det 14 år sedan jag och mannen träffades! 14 år!! Det är ju helt galet många år.

Det innebär även att vi har varit gifta i hela 10 år i år... Vad hände?! Tennbröllop alltså, tänk att redan ha kommit upp i metall-bröllopsdagar?! Det är väl då det brukar finnas en sådan där gammal bröllopsbild i tidningen med folk som gifte sig på 80-talet i väldigt annorlunda brudklänning?

När vi gifte oss bodde vi i en studentlägenhet på Rackarberget i Uppsala, jag var mammaledig och hade en och en halv termin kvar att plugga. Jag kommer ihåg att jag fick ut ca 2 tkr i månaden i föräldrapenning. Vår ekonomi var verkligen inte överflödig på något vis, och jag vet att jag tyckte att vi borde vänta med att gifta oss så att vi kunde få exakt det bröllop vi ville ha. Att bara kunna välja brudklänning, ring, mat, dryck och allt annat utan att behöva tänka på varendaste krona.

Mannen tyckte inte att det var ett bra skäl att inte gifta sig. Någonstans kände jag nog att han hade rätt, så när han väl friade på riktigt gick jag på känsla, följde mitt hjärta och sa "ja".

Nio månader innan bröllopet blev vi föräldrar, och knappt fyra månader innan bröllopet gick min pappa bort. Inom loppet av tre och en halv månad planerade jag begravning, dop och bröllop, så jag tror att mina känslor nästan satt utanpå kroppen till slut.

Bröllopet blev helt fantastiskt vackert, och för min egen del väldigt känslosamt.


Många nära och kära, inte minst mina svärföräldrar, gjorde ett jättejobb inför och under (och efter!)bröllopsdagen. ...och tänk alla kompisar som tog sig till metropolen Katrineholm för att vara med oss! Det är nog en större självklarhet idag när vi lever lite vuxnare och är mer mobila...

Festen, med kombinationen studenter/fri bar, blev... ja... en riktig FEST!

Min idé om att man inte kan få det bröllop man vill ha om man inte har pengar, visade sig vara helknasig. Jag gifte mig i klänningen (lite omsydd av svärmor) som mamma hade när hon gifte sig med pappa 1977, jag valde en klassisk vigselring som jag trivs med än idag, och jag hoppas att ingen behövde åka hem hungrig eller törstig!

Det kanske ändå inte var det materiella som var det viktiga, utan själva känslan och stämningen. Det kan inga pengar i världen köpa!

***

Men en riktig bröllopsresa, det kan man köpa för pengar! Det gjorde vi inte då, utan vi sa att "när vi har varit gifta i 10 år, då ska vi åka på en riktig bröllopsresa!" 10 år kändes helt galet långt fram i tiden, då skulle vi leva ett helt annat liv, och kanske vara helt andra människor. Såna där gamlingar som kan göra vad de vill.

Så här 10 år senare undrar jag hur vi tänkte egentligen? Visserligen bor vi inte i en studentlägenhet på Rackarberget, och vi är inte längre tre, utan fem i familjen. Men annars känns det ärligt talat inte som att skillnaderna är så där jättestora (förutom att tyngdlagen verkar göra sitt, och att rynkorna är betydligt fler).

Jag börjar vackla inför idén att försöka åka på en lite mer påkostad bröllopsresa och lämna barnen hemma. Vore det inte roligt att åka någonstans med hela familjen? Men vart ska vi åka då för att det ska kännas lite mer speciellt än annars? Jag och mannen kan kanske dra iväg ändå, en eller två nätter, och bo på något tjusigt hotell kring bröllopsdagen? Och sedan åka allihop i vinter? Och så kanske vi borde ha en till bröllopsfest? Det är ju så många av våra vänner idag, som vi inte kände för 10 år sedan! Fast en stor fest i juli eller augusti är det nog lite sent att bjuda in till nu? Det borde vi nog ha tänkt på tidigare? Äh, vi kanske borde åka på en egen bröllopsresa i alla fall? Eller inte?