Vabruari II

Det senaste dygnet har verkligen inte varit skoj. Minstingen blev hastigt sämre igår eftermiddag, och låg med halvöppna ögon och tom blick i soffan. Det var svårt att veta om han var vaken eller om han sov, men helt plötsligt kunde han säga saker som "den mannen är dum", och då menade han någon på TV:n, vaken alltså. Eller yrade han?

Eftersom jag är uppvuxen med en mamma som är sjuksköterska, utbildad på 70-talet, med medicin som inriktning, så har jag alltid gett mina barn Alvedon när de varit sjuka och behövt febernedsättning. Sådana där nymodigheter som Ipren och liknande kan väl inte fungera lika bra? (Ja, jag använder helst även vanliga näsdroppar istället för nässprej också, eftersom dropparna minsann är mycket bättre och sprider sig mer på rätt ställen, tro det eller ej!)

Igår hamnade jag dock i situationen att medicinen inte hjälpte längre! Usch! Lilla killen ropade i sömnen var femte minut, och hade alldeles för hög feber. Då var det lätt att känna sig ynklig som förälder, när det enda vapen som fanns mot mot febern inte var tillräckligt bra. Natten blev inte så jätteskoj, och sömnen inte så jättebra eller jättelång.

I morse åkte mannen till apoteket och köpte Ipren, för att se om det möjligtvis skulle kunna bita bättre. Minstingen hade 38,9 när han vaknade, så en ny typ av febernedsättande medicin var välkommen!

Tänka sig, den verkar fungera lika bra som dunderhonungen fungerar för Bamse, åtminstone just nu! Minstningen har varit på benen, visat hur man gör en triangel med benen, han sitter upp, dricker själv OCH äter en rostad macka, härliga tider!

"Det här är en triangel, mamma!"

"Får jag min faft!"

Jag håller tummarna för att detta är vändningen på riktigt, och att det inte bara är Iprenens verk!