Den senaste tiden har jag faktiskt gått och tänkt "i år verkar vi ha tur, det känns inte som att någon kommer att bli sjuk (förutom Åre-episoden...)". Normalt sett brukar det vara så att det är en förbannelse att säga de orden högt, men i februari räcker det tydligen med att tänka orden, för att VAB ska komma som ett brev på posten! Något jag borde ha förstått...
Minstingen har de senaste dagarna, och icke att förglömma nätterna, haft feber och hosta. Då menar jag inte som i "lite hostig och febrig". Nej då, hans lilla kropp verkar tänka "ska det vara så ska det vara ordentligt, inga halvmesyrer, tack", och har tagit i med temperaturer runt 39-40 grader och en hosta som är konstant och låter något som liknar ett rossligt sjölejon. Sömnen har för mig och honom inte varit den bästa, och slog nog alla rekord natten som var, då jag tror att jag som mest lyckades samla på mig ungefär 1,5 timmars sammanhängande sömn. Jag vet att jag har ställt frågan förr, men tycker den är värd att ställa igen: Hur har jag fixat att ha haft små skrikande, ammande bebisar på nätterna?
När något av barnen är sjuka brukar jag och mannen i samförstånd alltid komma överens om att "i morgon, då har allt gått över!". Denna gång är inget undantag, men jag börjar inse att det nog bara är att kapitulera inför vabruari...
Krya på sig nu lille skrutt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar