15 år

Tänk att det har gått femton år sedan den där onsdagskvällen på V-Dala Vinyl i Uppsala. Den där kvällen då jag träffade mannen som jag skulle dela så mycket med. Tre barn, sex lägenheter, två hus, fyra olika hemstäder, otaliga resor till minst tio olika länder, lika många bilar, ett helt gäng med husdjur (även om han nog inte alltid tycker att husdjuren är hans :)), många chokladkakor, och väldigt många goda viner :)

För att inte upprepa mig alltför mycket länkar jag till Den 18:de februari 1998 .

Tänk att det har gått femton år sedan jag träffade mannen som jag skulle dela glädje och sorg med. Tänk att det har gått femton år sedan jag träffade Daniel.

Tufft

Idag har jag tagit mig ut ur huset för första gången på nio dagar (bortsett från alla besök på hälsocentralen), tjohooo! Det kommer att bli bra det här! Inte för att jag egentligen har tvivlat på det, men ibland kan det kännas lite hopplöst och långdraget.

Torsdagsspökenas V-tecken verkar ha gjort resultat, för nu ser jag snart normal ut igen, även om soffhäng fortfarande är en stor del av mitt liv :)

Min lilla utflykt fick fungera som test för hur jag egentligen mår, för det är ganska svårt att avgöra det ordentligt när man är hemma och alternerar mellan sängen, soffan och skrivbordet. Jag kände mig ganska pigg i morse, och fick lite jobb undanstökat, så jag kände mig redo att gå ett steg längre och testa vad jag går för! Jag var dock inte lika kaxig när jag väl kommit utanför huset. Inte helt OK än alltså, men det kanske är därför jag har det där sjukintyget som ligger och tittar på mig på skrivbordet. För att det inte är tänkt att jag ska vara helt fit for fight än. Men snart. Snart är jag helt på banan igen!

För att tuffa till mig lite extra såg jag till att få med mig den där jackan hem som jag har spanat in ett tag. Det är väldigt lätt att shoppa när man är hemma, eftersom så många affärer finns i datorn nuförtiden. Klick, klick, klick, så är man klar! Jättepraktiskt!

Jag har också ringt en vän som hade klädparty (som jag inte kunde vara med på, eftersom jag var kasslig) i veckan och kraxat "du, den där gröna? Är den snygg? Tror du den skulle passa mig? Jaha, vad bra! Kan du beställa den åt mig? Och den där svarta koftan? Mm.. Jaha, kostade den 80 kronor mindre än vad jag trodde?! Vad bra, då har jag ju tjänat 80 kronor om jag tar den också, det blir bra! Vad ska du beställa till dig? Oj, så mycket? Men då tar jag den där mörkblå tröjan också." Shoppinglogiken har i alla fall inte blivit lidande, och det är ju skönt. Det vore tråkigt att bli helt personlighetsförändrad.

Ruskigt

Jag brukar inte vara så här sjuk särskilt ofta. Nu när jag väl är det funderar jag lite över det här med tid. Just nu kan jag inte i min vildaste fantasi förstå hur jag hinner jag med allt det jag annars brukar göra om dagarna.

Nu har jag fullt sjå med att först orka äta frukost, sedan vila och ladda för att orka duscha (när jag hade minstingen hemma fick jag duscha sent på eftermiddagen, all kraft gick åt till honom och att hålla ihop mig själv), sedan vila eller sova igen. Efter det brukar det vara lagom med lunch, och sedan vila lite till innan familjen börjar rasa in genom dörren. Det där som Dr pratade om i början veckan har liksom kommit av sig självt, vare sig jag har velat eller inte...

Att äta har varit svårt. Ett tag hade jag så ont i halsen att jag hade problem med att svälja vatten, och då ter det sig ganska naturligt att det känns omöjligt att få ner något som man först måste tugga. Men det största problemet har bestått i att jag inte har varit hungrig. Allt bara växer i munnen. Det är något som jag inte känner igen över huvud taget, jag är ju alltid hungrig! Det enda jag har känt att jag har varit lite sugen på har varit m&m´s, semlor, Ben & Jerry´s, chips och Coca Cola. Det känns inte som att den kosthållningen täcker hela kostcirkeln, så i slutet av veckan lade jag även till banan (jag tyckte jag började få så mycket "spring i benen" och tänkte att det kanske var brist på magnesium och kalium), och körsbärstomater (men bara rumstempererade).

I torsdags gjorde två spöken V-tecknet, och tänkte att det kunde betyda att nu vinner vi mot läskiga virus...

Man blir inte så snygg av den begränsade kosten, så i förrgår stirrade ett spöke med lätt insjunkna kinder tillbaka på mig från spegeln. Är inte det lite orättvist? Att kinderna blir insjunkna, när det finns så många andra delar som skulle kunna få sjunka in lite grann utan att det skulle göra ett endaste dugg?

Hur som helst, jag gillar inte att se ut som ett spöke, så nu försöker jag fokusera på att äta. Mat också. Och när jag inte äter, så vilar eller sover jag. Jag kan sova halvsittande, lätt framåtlutad (en ställning som jag har kommit på funkar utmärkt för att hostan inte ska förvärras), åt sidan, med barn sittande ovanpå mig, med skräniga TV-program framför näsan, och nu även liggande på rygg (det har jag inte kunnat på en hel vecka). Idag har jag dock varit vaken hela förmiddagen, och det är något slags rekord. Jag har kanske sovit klart snart? Det vore bra.

Jag har fått frågan vad det är för ruskigt jag har råkat ut för egentligen. Det undrar jag också. Dr är inte alls lika konfunderad, och ser inte särskilt orolig ut. Han säger att jag har fått en kraftig infektion, men att så länge det inte blir värre, kan jag bara vänta, ta det lugnt, vila, dricka vatten och äta medicin om jag har ont eller får svårt att andas.

Så nu är det faktiskt precis det jag gör. Och äter mat (fast det inte står på Drs lista).

Vändning

Nu har det verkligen vänt! I natt sov jag hela natten utan fem kuddar under huvudet, och utan diverse antiinflammatoriska och slemlösande mediciner! Joråsatteeeh, living on da ädge minsann...

I torsdags och i fredags hade jag sällskap i sjukstugan av minstingen. I torsdags gick det ganska bra, eftersom han var ganska tagen av förkylningsastman och den rigorösa medicineringen. Han höll sig lugn, var blek i ansiktet, mörk under ögonen, byggde med lite klossar, drack mycket röd saft med sugrör, och tittade på Nicke Nyfiken och Karlsson på Taket. Ända till klockan 11.30. Då var tålamodet slut. Hos honom. Han ville inte alls vara hemma längre, och nej, han hostade faktiskt ingenting, och  kunde faktiskt andas jättebra (enligt honom själv).

När han bokstavligen försökte banka in det i mitt huvud, förklarade jag vänligt men bestämt (i alla fall lät det så i mitt huvud) att jag inte ville leka med honom om han slog mig. Då blev han ännu mer arg, slog mig en gång till, varpå jag (nej, det är inte det stoltaste ögonblicket i mitt mammaliv) gick in badrummet och borstade tänderna med LÅST dörr för att få fyrtiofem sekunder ifred. Minstingen blev ännu argare, hämtade sin rosa plastpall från IKEA, och kastade den på dörren så att den gick i två bitar. Jag öppnade dörren, och hittade en mycket ångerfull liten kille. Vi kramades och sa "förlåt" båda två. Ibland är det inte lätt att vara mamma och barn.

I samma stund ringde gudis L8 från sin sjuksäng, och undrade hur det var med oss. Jag hävde ur mig allt i detalj, och det blev bestämt att Stora Johan skulle komma och hämta minstingen och ta med honom ut på lunchdejt. Stora Johan var nog både min och minstingens hjälte den dagen.

I fredags var  minstingen jättepigg, och jättearg på mig för att jag inte var det. Och om jag nödvändigtvis måste vara sjuk, så kunde jag vill ringa till någon annan som kunde komma och leka med honom? Moster? Mormor? Pappa? Stora Johan? Jag förklarade att det var jobbdag, men han var mycket övertygad om att det var lördag. Han ansträngde sig för att leka på egen hand, men strax före lunch hade han ledsnat totalt. Lösningen fick bli att vara med en halvdag i godisfabriken. Möte, lunch och gympass inkluderat.

Själv fick jag spendera ännu en dag hos HC. Jag hade telefontid med Dr på morgonen, som sa att jag måste komma in igen och ta nya prover för att se hur allt utvecklade sig. Sänkan hade sjunkit, vilket var bra, men det var en bit kvar för att få godkänt. Andra prover togs, men de skulle visst skickas vidare för analys.

Jag fick även ett sjukintyg som hade ett slutdatum långt senare än vad jag hade tänkt mig! Vad svårt sån´t där är. Det är så lätt när det är någon annan som är sjuk, att säga att de måste vara hemma, dels för att de inte ska riskera att smitta ner någon annan, men framför allt för att de inte ska bli sjuka igen på en gång. Det är ju så lätt att det blir så när man börjar träffa en massa folk igen när man har varit sjuk och isolerad en längre tid. Men när det gäller en själv, eller åtminstone mig, så har jag väldigt svårt att hitta det fokuset och förstå det där resonemanget. Jag har ju massor med andra saker att göra, och det är jättetråkigt att vara sjuk!

Nu har det i alla fall vänt, så även CRP:n! Det ska jag fira med en semla!

Astma?!

Idag hade jag en liten jobbgrej jag skulle göra. Jag kände mig lite piggare, ingen hög feber, och jag kunde andas. Dessutom innebar det ju att jag skulle sitta helt upprätt, vilket är bra, och så är det kul att vara sysselsatt en stund. Jag kunde ju vila och ta det lugnt hela dagen sen.

Strax efter lunchtid slog jag ihop datorn, och fixad lite lunch. Men visst började det bli kallt inne? Jättekallt faktiskt. Jag åt snabbt upp maten, tände i kaminen, virade in mig i en yllefilt (efter att ha kastat in den första filten i tvättmaskinen eftersom jag sotade ner den totalt när jag tände brasan), slog igång TV:n som visade serier som inte kräver så mycket tankeverksamhet, lade mig på soffan, och plockade upp mobilen för att ge någon pisk i Worfeud. Ser man på! Jag kan ju faktiskt vila och ta det lugnt!

Jag fick ganska snart ett sms från en kompis som talade om att hon satt inne på toaletten på en hälsocentral hon inte hörde till. Toaletten kändes bäst eftersom hon inte ville störa de andra patienterna i väntrummet med sin otäcka hosta, och hon var alldeles för dålig för att kunna ta sig till den HC där hon egentligen var listad. Men nej, hon ville inte ha någon hjälp.

Det var verkligen jättekallt inne, trots att brasan sprakade. Och visst sjutton började det bli svårt att andas igen? En koll med pip i örat visade att temperaturen återigen passerat 38 grader med marginal. Jag tog en Ipren, och fortsatte sms:a (varken halsfluss eller lunginflammation där heller, "bara" otäckt virus) och dominera i Wf. Jag vilade och tog det lugnt.

Så ringde telefonen. Det stod dagisnumret på displayen. Minstingen mådde inte bra, hostade massor och hade inte ätit på hela dagen. Jag samlade ihop mig själv, satte upp mitt smutsiga hår i en svans och åkte och hämtade honom.

Väl hemma igen insåg jag att han verkligen inte mådde bra. Han hade ingen vanlig hosta. Genom rådgivningen blev jag uppringd av HC (fast kön var full och alla tider slut), som pratade med en doktor som var villig att jobba över om vi kunde komma inom 10 minuter och ta en akuttid! Ville vi det? Ja. Kunde vi det? Öhhh... Ja, det måste vi väl kunna...? Om jag inte heller mår bra, så är väl HC ett bra ställe att tillbringa lite tid på. Mannen skulle inte hinna hem från jobbet för att kunna ta med sig minstingen till Dr, så jag hade inte så mycket att välja på.

Jag hasade mig ut till bilen igen i mina grå velourbrallor som hänger i baken, smutsigt hår i hästsvans, ingen röst, röd näsa, och febersvettningar. Minstingen var definitivt den fräscha av oss. Eller så var den lila krambjörnen som också följde med, i bäst skick, den hostade inte ens.

Väl hos Dr visade det sig att minstingen har fått förkylningsastma i kombination med krupp. Han fick andas en Ventoline-blandning (jag passade på att sniffa lite jag också eftersom jag ändå hade honom i knät), fick kortison, och så fick han hostmedicin utskrivet. Och en önskan om att vi skulle få en lugn natt.

När vi var klara med besöket, log Dr och skakade lite på huvudet när jag och minstingen svettades, hostade och tungandades ikapp. Jag sa "ja, jag kanske kommer hit på fredag igen", och fick svaret "ja, jag skulle tro det, om ni inte kommer tillbaka tidigare". Ser vi så illa ut alltså?

Minstingen har det tufft, och det känns som att det blir en lång natt. Inte alls särskilt lugn. Vila och ta det lugnt får vi göra en annan dag. Men jag gjorde i alla fall ett ärligt försök!

"Ta det lugnt"

I natt, när febern igen ville nå nya höjder, när jag inte riktigt kunde svälja vatten så bra längre, när jag inte riktigt kunde andas, när det kändes som att rakbladen som verkar sitta i halsen även flyttades upp till öronen om jag inte satt upp (vilket jag gjorde mellan 2 och 5), och när jag inte kunde prata längre, då bestämde jag mig för att det var dags att ringa till Hälsocentralen på morgonen.

Jag fick en tid på förmiddagen, blev undersökt och testad. Ingen halsfluss, ingen lunginflammation, men en ganska hög sänka och en väldigt ful invändig hals. Jag blev erbjuden Bricanyl för att kunna vidga andningsvägarna, och hostmedicin mot den elaka hostan, men jag tackade vänligt men bestämt nej. De där medicinerna brukar kunna ge så läskiga biverkningar, så det känns onödigt att ta dem om man inte verkligen måste. Vi kunde i alla fall enas om Ipren, Alvedon, vatten och ånga. Det kändes lagom på något vis.

Doktorn beordrade även VILA och TA DET LUGNT som det bästa vapnet mot vad det nu är för skräp jag har dragit på mig. Han upprepade det väldigt många gånger, nästan som att han trodde att jag hade problem med att förstå språket (vilket inte skulle vara så konstigt eftersom jag bara kunde viska till svar). Eller så ville han försäkra sig om att han verkligen hade förankrat orden ordentligt, att jag skulle ta med mig dem därifrån och ta dem på allvar. Jag tror kanske att mina frågor om när jag kan börja jobba igen, avslöjade en sida som var korkad att visa hos Doktorn.

Fast jag gillar verkligen att vila och ta det lugnt! När det passar mig. Och det är väl kanske just det sistnämnda som är problemet just nu. Jag tycker kanske inte att det passar mig att VILA och TA DET LUGNT i boksluts- och årsredovisningstider. Jag är ju ekonom. Det sitter i ryggmärgen att inte riktigt ta till sig innebörden av de där orden under denna period.

Jag fick även en ny tid på fredag morgon, med förbehåll om att jag måste söka akut vård om något symptom blir försämrat, alternativt ringa Doktorn direkt om jag blir sämre under kontorstid.

Jösses?! Vad är det han är ute efter? Jag som trodde att jag bara hade väldigt, väldigt mycket ont i halsen. Vet han något som inte jag vet? Eller är han bara ytterst försiktig?

Nu hoppas jag dock att det har vänt. Eller är det bara inbillning? Jag kan helt klart andas i alla fall. Ganska bra. Och det måste ju vara ett bra tecken. Och febern har inte nått upp till 39 grader under hela dagen :)

Vila, ta det lugnt, och helst inte prata så mycket. Låter ju ganska härligt! Men det är det inte! Det är jättesvårt! Verkligen inte ett av mina specialområden. Inte när det inte är bokslutstid heller, faktiskt. Men det gör också jätteont om jag glömmer att göra som Doktorn sa, så snart har jag kanske lärt mig. Den hårda vägen.

      VILA TA DET LUGNT VILA TA DET LUGNT VILA TA DET LUGNT

Sådärja, snart har nog även innebörden av orden sjunkit in!

Sjukstuga extradeluxe

Efter att mellanbarnet hade fått penicillin i måndags, dottern var betydligt piggare och skolklar inför onsdagen, och ingen annan i familjen visade några som helst sjukdomstecken, började ett litet uns av hopp infinna sig hos mig. Sjukdomspersen, med allt vad det innebär av oro inför sjuklingarnas tillstånd, pusslande med tider, jobb, skola, lämningar och hämtningar, såg ut att vara över för denna gång. Jag var beredd på att den skulle bli tuff för mellanbarnet, eftersom han senast var på hälsocentralen 2005 ett år gammal, och sedan han började i skolan bara har haft en sjukdag. När en person som nästan alltid brukar vara frisk, väl blir sjuk, verkar det som att det kan ta ett tag innan det ger med sig. (Jag har inga vetenskapliga bevis för detta förstås, det är bara en känsla jag har.)

Den här gången tyckte jag att en vecka hemma från skolan borde vara tillräcklig. Men icke. Idag, tio dagar efter att han fick feber (!) leker han med en kompis, och har börjat äta mat hyfsat OK. I morgon hoppas jag på skolgång för honom.

Dottern blev sjuk i torsdags igen, med hög feber, och i fredags fick vi det där samtalet från dagis som vi har väntat på i en veckas tid. Minstingen hade fått feber.

Dottern kurerade sig snabbt, och igår hann hon och jag med en sväng ner på stan för att uträtta lite ärenden. Och till hennes stora glädje sprang hon på ett par rosa Moon Boots (som hon yrade om när hon hade hög feber) på tokrea!

Jag hade vaknat på morgonen med ett illavarslande halsont som jag gjorde mitt bästa för att ignorera. På eftermiddagen började något som liknande feberkänsla smyga sig på. Jag hävde smygandet med lite piller, och försökte låtsas som ingenting.

Natten till idag följde dock samma mönster som den där natten för exakt en vecka sen (med undantag för svirandet), fast med en värre värk i benen och armarna den här gången. Först tänkte jag att jag kanske bara är allergisk mot god mat som räkor till förrätt, lamm till varmrätt och ett gott rött vin, eftersom det var precis det jag har ätit två lördagskvällar i rad. Någonstans långt inne förstod jag nog att det inte var sant, kravlade mig upp och tog "pip i örat". Termometern visade 38,6!

Hur ska det nu bli med allt? Jag har inte tid att vara sjuk! Varför är det alltid precis då man blir det?

Idag är jag glad att jag igår kom ihåg att köpa del två om Mr Grey. Hur skulle jag klara det här utan honom?