I torsdags och i fredags hade jag sällskap i sjukstugan av minstingen. I torsdags gick det ganska bra, eftersom han var ganska tagen av förkylningsastman och den rigorösa medicineringen. Han höll sig lugn, var blek i ansiktet, mörk under ögonen, byggde med lite klossar, drack mycket röd saft med sugrör, och tittade på Nicke Nyfiken och Karlsson på Taket. Ända till klockan 11.30. Då var tålamodet slut. Hos honom. Han ville inte alls vara hemma längre, och nej, han hostade faktiskt ingenting, och kunde faktiskt andas jättebra (enligt honom själv).
När han bokstavligen försökte banka in det i mitt huvud, förklarade jag vänligt men bestämt (i alla fall lät det så i mitt huvud) att jag inte ville leka med honom om han slog mig. Då blev han ännu mer arg, slog mig en gång till, varpå jag (nej, det är inte det stoltaste ögonblicket i mitt mammaliv) gick in badrummet och borstade tänderna med LÅST dörr för att få fyrtiofem sekunder ifred. Minstingen blev ännu argare, hämtade sin rosa plastpall från IKEA, och kastade den på dörren så att den gick i två bitar. Jag öppnade dörren, och hittade en mycket ångerfull liten kille. Vi kramades och sa "förlåt" båda två. Ibland är det inte lätt att vara mamma och barn.
I samma stund ringde gudis L8 från sin sjuksäng, och undrade hur det var med oss. Jag hävde ur mig allt i detalj, och det blev bestämt att Stora Johan skulle komma och hämta minstingen och ta med honom ut på lunchdejt. Stora Johan var nog både min och minstingens hjälte den dagen.
I fredags var minstingen jättepigg, och jättearg på mig för att jag inte var det. Och om jag nödvändigtvis måste vara sjuk, så kunde jag vill ringa till någon annan som kunde komma och leka med honom? Moster? Mormor? Pappa? Stora Johan? Jag förklarade att det var jobbdag, men han var mycket övertygad om att det var lördag. Han ansträngde sig för att leka på egen hand, men strax före lunch hade han ledsnat totalt. Lösningen fick bli att vara med en halvdag i godisfabriken. Möte, lunch och gympass inkluderat.
Själv fick jag spendera ännu en dag hos HC. Jag hade telefontid med Dr på morgonen, som sa att jag måste komma in igen och ta nya prover för att se hur allt utvecklade sig. Sänkan hade sjunkit, vilket var bra, men det var en bit kvar för att få godkänt. Andra prover togs, men de skulle visst skickas vidare för analys.
Jag fick även ett sjukintyg som hade ett slutdatum långt senare än vad jag hade tänkt mig! Vad svårt sån´t där är. Det är så lätt när det är någon annan som är sjuk, att säga att de måste vara hemma, dels för att de inte ska riskera att smitta ner någon annan, men framför allt för att de inte ska bli sjuka igen på en gång. Det är ju så lätt att det blir så när man börjar träffa en massa folk igen när man har varit sjuk och isolerad en längre tid. Men när det gäller en själv, eller åtminstone mig, så har jag väldigt svårt att hitta det fokuset och förstå det där resonemanget. Jag har ju massor med andra saker att göra, och det är jättetråkigt att vara sjuk!
Nu har det i alla fall vänt, så även CRP:n! Det ska jag fira med en semla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar