Sjukstuga extradeluxe

Efter att mellanbarnet hade fått penicillin i måndags, dottern var betydligt piggare och skolklar inför onsdagen, och ingen annan i familjen visade några som helst sjukdomstecken, började ett litet uns av hopp infinna sig hos mig. Sjukdomspersen, med allt vad det innebär av oro inför sjuklingarnas tillstånd, pusslande med tider, jobb, skola, lämningar och hämtningar, såg ut att vara över för denna gång. Jag var beredd på att den skulle bli tuff för mellanbarnet, eftersom han senast var på hälsocentralen 2005 ett år gammal, och sedan han började i skolan bara har haft en sjukdag. När en person som nästan alltid brukar vara frisk, väl blir sjuk, verkar det som att det kan ta ett tag innan det ger med sig. (Jag har inga vetenskapliga bevis för detta förstås, det är bara en känsla jag har.)

Den här gången tyckte jag att en vecka hemma från skolan borde vara tillräcklig. Men icke. Idag, tio dagar efter att han fick feber (!) leker han med en kompis, och har börjat äta mat hyfsat OK. I morgon hoppas jag på skolgång för honom.

Dottern blev sjuk i torsdags igen, med hög feber, och i fredags fick vi det där samtalet från dagis som vi har väntat på i en veckas tid. Minstingen hade fått feber.

Dottern kurerade sig snabbt, och igår hann hon och jag med en sväng ner på stan för att uträtta lite ärenden. Och till hennes stora glädje sprang hon på ett par rosa Moon Boots (som hon yrade om när hon hade hög feber) på tokrea!

Jag hade vaknat på morgonen med ett illavarslande halsont som jag gjorde mitt bästa för att ignorera. På eftermiddagen började något som liknande feberkänsla smyga sig på. Jag hävde smygandet med lite piller, och försökte låtsas som ingenting.

Natten till idag följde dock samma mönster som den där natten för exakt en vecka sen (med undantag för svirandet), fast med en värre värk i benen och armarna den här gången. Först tänkte jag att jag kanske bara är allergisk mot god mat som räkor till förrätt, lamm till varmrätt och ett gott rött vin, eftersom det var precis det jag har ätit två lördagskvällar i rad. Någonstans långt inne förstod jag nog att det inte var sant, kravlade mig upp och tog "pip i örat". Termometern visade 38,6!

Hur ska det nu bli med allt? Jag har inte tid att vara sjuk! Varför är det alltid precis då man blir det?

Idag är jag glad att jag igår kom ihåg att köpa del två om Mr Grey. Hur skulle jag klara det här utan honom?