Idag hade jag en liten jobbgrej jag skulle göra. Jag kände mig lite piggare, ingen hög feber, och jag kunde andas. Dessutom innebar det ju att jag skulle sitta helt upprätt, vilket är bra, och så är det kul att vara sysselsatt en stund. Jag kunde ju vila och ta det lugnt hela dagen sen.
Strax efter lunchtid slog jag ihop datorn, och fixad lite lunch. Men visst började det bli kallt inne? Jättekallt faktiskt. Jag åt snabbt upp maten, tände i kaminen, virade in mig i en yllefilt (efter att ha kastat in den första filten i tvättmaskinen eftersom jag sotade ner den totalt när jag tände brasan), slog igång TV:n som visade serier som inte kräver så mycket tankeverksamhet, lade mig på soffan, och plockade upp mobilen för att ge någon pisk i Worfeud. Ser man på! Jag kan ju faktiskt vila och ta det lugnt!
Jag fick ganska snart ett sms från en kompis som talade om att hon satt inne på toaletten på en hälsocentral hon inte hörde till. Toaletten kändes bäst eftersom hon inte ville störa de andra patienterna i väntrummet med sin otäcka hosta, och hon var alldeles för dålig för att kunna ta sig till den HC där hon egentligen var listad. Men nej, hon ville inte ha någon hjälp.
Det var verkligen jättekallt inne, trots att brasan sprakade. Och visst sjutton började det bli svårt att andas igen? En koll med pip i örat visade att temperaturen återigen passerat 38 grader med marginal. Jag tog en Ipren, och fortsatte sms:a (varken halsfluss eller lunginflammation där heller, "bara" otäckt virus) och dominera i Wf. Jag vilade och tog det lugnt.
Så ringde telefonen. Det stod dagisnumret på displayen. Minstingen mådde inte bra, hostade massor och hade inte ätit på hela dagen. Jag samlade ihop mig själv, satte upp mitt smutsiga hår i en svans och åkte och hämtade honom.
Väl hemma igen insåg jag att han verkligen inte mådde bra. Han hade ingen vanlig hosta. Genom rådgivningen blev jag uppringd av HC (fast kön var full och alla tider slut), som pratade med en doktor som var villig att jobba över om vi kunde komma inom 10 minuter och ta en akuttid! Ville vi det? Ja. Kunde vi det? Öhhh... Ja, det måste vi väl kunna...? Om jag inte heller mår bra, så är väl HC ett bra ställe att tillbringa lite tid på. Mannen skulle inte hinna hem från jobbet för att kunna ta med sig minstingen till Dr, så jag hade inte så mycket att välja på.
Jag hasade mig ut till bilen igen i mina grå velourbrallor som hänger i baken, smutsigt hår i hästsvans, ingen röst, röd näsa, och febersvettningar. Minstingen var definitivt den fräscha av oss. Eller så var den lila krambjörnen som också följde med, i bäst skick, den hostade inte ens.
Väl hos Dr visade det sig att minstingen har fått förkylningsastma i kombination med krupp. Han fick andas en Ventoline-blandning (jag passade på att sniffa lite jag också eftersom jag ändå hade honom i knät), fick kortison, och så fick han hostmedicin utskrivet. Och en önskan om att vi skulle få en lugn natt.
När vi var klara med besöket, log Dr och skakade lite på huvudet när jag och minstingen svettades, hostade och tungandades ikapp. Jag sa "ja, jag kanske kommer hit på fredag igen", och fick svaret "ja, jag skulle tro det, om ni inte kommer tillbaka tidigare". Ser vi så illa ut alltså?
Minstingen har det tufft, och det känns som att det blir en lång natt. Inte alls särskilt lugn. Vila och ta det lugnt får vi göra en annan dag. Men jag gjorde i alla fall ett ärligt försök!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar