Pepparkaksbak

Första advent means pepparkaksbak i vår familj! Mannen är ansvarig, och gör egen pepparkaksdeg dagen innan baket. Till skillnad från andra bak-event är jag vid pepparkaksbaket degraderad till att endast vara funktionär. Baket sker under sådana former att man skulle kunna tro att mannen haft ett förflutet inom militären. Fast det har han inte, tvärtom är han en äkta vapenvägrare, som hellre står i köket, iklädd förkläde, än att att springa runt i skogen med ett gevär, det kallar jag en riktig man :) I love U!


Två väldrillade pepparkaksbagare


Ehh... hoppsan! Många pepparkakor gick i alldeles för många bitar när jag var gräddnings- och avsvalningsansvarig... det kanske är därför jag inte får vara med och baka längre? Nästa år får jag kanske inte ens vara med och grädda...


Det kanske allra viktigaste momentet, själva provsmakningen, hjälpte minstingen till med, årets pepparkakor fick godkänt!


Utanför fönstret har det kommit ganska mycket snö, lagom till första advent. Jag gillar verkligen snön, när den är undanskottad och vit. Jag gillar inte snön lika mycket när den ligger i en plogvall bakom bilen...men nu är alla plogvallar borta för den här gången!


Till sist undrar jag varför min lila orkidé alltid blommor vid jul, det är som att den känner på sig att den skär sig mot allt det röda som jag plockar fram, och därför bestämmer sig för att blomma precis vid samma tidpunkt varje år, bara för att retas... Fast den är ju ganska fin i alla fall, så nu får den bo i Ebbas rum, där får alla färger plats, året runt :)

Bakläxa Thailand

Jag har fått lite synpunkter på att jag utelämnat några viktigt episoder av vår Thailandsresa. Så här L8, bara för dig, kommer nu en komplettering :)

De dagar som vi inte fick uppleva någon "Dagens L8" (om sanningen ska fram var det faktiskt bara en dag på hela resan..., och det kompenserade L8 storartat med att bjuda oss på flertalet "Dagens L8" andra dagar, så att vi fick göra en topplista istället vissa dagar) propsade L8 på att vi istället skulle leka en lek, gärna i samband med balkongmyset eller under kvällen.

De som känner mig väl vet att jag inte är något stort fan av vare sig lekar, spel eller tävlingar. När jag var liten var det så illa att jag ibland inte ville gå på barnkalas om jag misstänkte att det skulle bli lekar eller tävlingar. Jag ville helt enkelt inte vara med om jag inte var garanterad att vinna! Möjligen en mindre charmig egenskap, jag vet, men jag är bara född sån... I vuxen ålder har jag dock försökt jobba med detta en aning, och lyckas ibland bli övertalad att vara med, och ärligt talat tycker jag ofta att det är himla kul när jag väl är med! Jag har dock mycket, mycket långt kvar till min svåger Fredriks energiska tävlingssinne, jag tror ärligt talat inte att han klarar av att anordna en fest utan den obligatoriska, men ändå improviserade femkampen, men det är en helt annan historia!

Hur som helst så var väl inte jag den största anhängaren av L8s, som hon tyckte själv, briljanta idé, men jag offrade mig ändå för laget. L8s första lek gick ut på att alla skulle skriva ett uppdrag på en lapp och vika ihop lappen. Sedan drog vi varsin lapp, man fick alltså vara beredd på att få sin egen lapp. Uppdraget man fått skulle sedan utföras någon gång under kvällen, spänningen var hög! L8 fick min lapp, vilket innebar att hon blev tvungen att hoppa på ett ben längs huvudgatan i Khao Lak C. L8 är ju en tjej som gärna bjuder på sig själv, så hon väntade tills vi passerade andra människor, sträckte ut armarna ordentligt åt sidorna för att hålla balansen, och började sedan studsa på ett ben, en härlig syn, men ändå ett ganska enkelt uppdrag skulle det visa sig.

Näst på tur var jag själv! Jag hade fått Js lapp, där det stod att att man skulle hälla lite vatten i handen, nysa en vuxen i nacken och samtidigt kasta vattnet... Det blev dock lite misslyckat eftersom jag inte lyckats placera mig bredvid en vuxen under middagen, så jag fick hälla vatten i handen och gå runt bordet, det var inte mycket vatten kvar i handen... och dessutom lyckades jag knappt få ur mig en fejknysning, men jag gjorde åtminstone vad jag kunde...

Mannen fick sin egen lapp, och sjöng därför en snapsivsa och skålade i Singha :)

J fick nog den jobbigaste uppgiften, som kom från L8s lapp förstås. Under middagen reste han sig plötsligt upp på restaurangen och sjöng "Du gamla du fria" för full hals! Alla tyckte det var jätteskoj, utom möjligen J själv!

Balkongmys Ebba och Wilhelm-style

En annan dag började L8 att ladda redan mitt på dagen inför kvällsleken. Vi borde ha anat oråd med tanke på att lekidén kom när hon hade eget disco på stranden med sin, som hon kallar den, freestyle (nedladdad musik i mobilen ;)), i öronen. Vi blev tidigt indelade i lag, jag och J var ett lag, och L8 och mannen var ett lag. Jag försökte opponera mig och säga att det inte alls var läge för lek, lek skulle ju bara vara de kvällar vi inte haft någon "Dagens L8", men det vill inte L8 riktigt lyssna på, så den lilla detaljen fick vi strunta i resten av semestern. På kvällen blev det piffning och uppladdning med Singha och chips på Stenborgs balkong inför den stora tilldragelsen.

L8 presenterade så sin idé: norsk karaoke! Det innebar att man fick ha L8s mobillurar i öronen, och att man skulle nynna den låt som spelades, och så skulle lagkamraten gissa vilken låt det var. L8 inledde och intog scenen, eller scen och scen, ena änden av balkongen, men för L8 är just scenen en så viktig detalj att den inte går att bortförhandla på något sätt! Vi andra satt kvar, lätt tillbakalutade i våra stolar, men hade ruskigt kul ändå. Vilka som vann? Det är väl inte viktigt? huvudsaken är ju att ha kul ;)

Löss, feber och 40-årsfest

Ibland kan man känna att man har lite otur... Den här hösten och början på vintern har jag faktiskt känt så, att jag har lite otur, i alla fall med hälsan. Jag planerar till och med att inleda en, i mina ögon, hokus pokus-lösning på mina hälsobekymmer, på uppmaning av J... vi får väl se hur det går. Hokus pokus-lösningar kräver förstås ett helt eget blogginlägg, så det sparar jag till en annan dag!

Jag känner mig egentligen mycket lyckligt lottad i livet, och har så mycket att vara glad och tacksam över. Hälsoproblemen under höste hade kunnat vara betydligt värre, nu har de mest bara varit irriterande, det är störande att inte kunna fungera som man brukar när man ändå försöker fungera som man brukar...

Efter Thailandsresan och penicillinet börjar jag dock nästan tro att det har vänt! I veckan hade jag varit fri från allergimedicin så länge att jag faktiskt kunde lämna ett allergiprov, som förhoppningsvis ska ge svaret på vad jag är allergisk mot, spännande! Sköterskan som stack mig var jättesnäll, och sa att jag var duktig som klarade av att sitta upp :) (ja, jag hade sagt innan att jag precis börjat öva på att sitta istället för att ligga när någon plockar fram en nål, det är ju snällt med en förvarning utifall jag skulle trilla ur stolen...), men jag fick inget klistermärke eller glitterödla för det :/ det kanske är en undre åldersgräns på sånt?

Så kom då lössen in i mitt liv igen! Vår fredagkväll såg inte riktigt lika ut som den brukar... Jag och storbarnen vandrade omkring med lusmedel i håret, lusmedel som jag köpt av en extremt näsvis apotekare. När jag kom in på apoteket sa jag

M: Hej, jag skulle vilja köpa lusschampo!
A (Apotekare): Lusschampo? Det finns inte!
M: Nähä. är det slut?
A: Nej, jag menar att det inte finns en sådan produkt...
M: Ojdå, vad ska man använda då?
A: Ja, vi har ju lusmedel, det kanske är det du menar? Men det är ju inget schampo...
M: Hur gör man med det då?
A: Man har i det i håret, och sköljer ur med vatten.
M: Jaha, jamen då tar jag gärna två flaskor. (och tänker: stor skillnad mot en schampoprocedur, men eftersom jag är så storsint håller jag näbben...)
A: Två flaskor??
M: Ja, vi tänkte schmponera hela familjen, lite i förebyggande syfte.
A: Förebyggande syfte? Det går inte! Så funkar det inte!
M: Nej, jag förstår det, men jag menar att vi häller i det i håret på alla i familjen utifall det redan har spridit sig till oss andra, så att vi undviker värsta epedemin.
A: Jaha, men det är ju inte i FÖREBYGGANDE syfte, det är ju något helt annat!

Någonstans där kände jag att det var dags att vara så tyst som möjligt. Apotekartanten hade uppenbarligen en dålig dag. Jag delgav henne inte min nya idé med leverans av "Apotekets kasse", det kändes inte som att hon var på humör för det... Lössen är i alla fall förhoppningsvis utrotade vid det här laget!

Då slår minstingen till med feber! Stackars liten! Det är aldrig skoj att se barn sjuka :( Idag har han mest velat bli buren eller ligga i soffan. Han sken dock upp lite när han fick syn på alla adventsstjärnor och ljusstakar som börjar komma upp i fönstren.

Nu ska jag packa en väska till barnen, de ska forslas iväg till sin mormor över natten. Mellanbarnet är redan på plats hos mormor, eller kanske redan på väg till Läkerolen för att, tillsammans med morfar Per, se Brynäs piska Djurgården big time!

Mannen står och gör pepparkaksdeg, för imorgon är det dags för det årliga pepparkaksbaket för honom och barnen. Jag brukar inte få vara med längre, jag är tydligen inte tillräckligt noggrann, jag har blivit degraderad till att bara få grädda...

När pepparkaksdegen väl är satt ska partystämningen fixas! Då är det dags att piffa inför kvällens 40-årspartaj i Bönan! Grattis gamle Peter!

Lus-Mia

Lus i mitt hus! Bevare mig väl!

Igår kväll när dottern hade duschat och det var dags att reda ut hennes vackra, långa, tjocka hår hittade mannen en lus! Egentligen inte helt överraskande med tanke på alla varningsmeddelanden vi fått från skolan om att de har problem med löss. Instruktioner om hur man ska göra om man drabbas har skickats hem och luskammarhelger har blivit en del av vårt liv. Ändå känns det otäckt, orent och som ett litet övergrepp när de väl dyker upp, och någon form av krigsinstinkt infinner sig snabbt!

Klockan började närma sig 21 igår när vi upptäckte parasiterna. Hur sjutton får man tag i lusmedel klockan 21 en torsdagkväll? Vi ringde till Pappa A och hör de om de hade något kvar efter deras senaste behandling (de hann behandla hela familjen tre gånger medan vi var i Thailand...), och det hade de!! Jippiiie! Sällan har jag känt mig så glad! Att låta dottern gå och lägga sig och sova med ett gäng blodsugande parasiter på huvudet kändes inte alls som ett lockande alternativ. En trött liten tjej fick sedan tillbringa en timme med lusmedel i håret... stackars liten.

Jag har haft löss en gång i hela mitt liv, och hoppas att det ska stanna vid den enda gången. Jag var åtta år, det var kring jul, och mamma och pappa hade precis skilt sig, då fick jag löss! Upplyftande... Mamma skickade min morbror till apoteket för att köpa lusmedel, han tog tillfället i akt att försöka vara rolig, och sa med extremt hög stämma "Jag måste köpa lusmedel, är det någon som vet vad man ska ha?" och kliade sig frenetiskt i håret... alla på apoteket tog tre steg bakåt och höll sig sedan på behörigt avstånd. När lusmedlet väl hade levererats skulle det appliceras i mitt hår, vilket inte var det lättaste. Jag skulle vilja påstå att jag var ett snällt, och ganska enkelt barn att ha att göra med, ända till den dagen lusmedlet kom fram... Det var så fruktansvärt starkt!! Det gjorde ont, det kändes som att jag inte kunde andas på grund av de starka ångorna. Mamma fick ringa efter pappa som fick komma över och hålla fast mig medan mamma hällde i schampot, det var inte skoj.

Det var alltså med en hel del funderingar jag mottog lusbeskedet igår kväll... Döm av min förvåning när jag insåg att tiderna förändrats, och det till det bättre med stormsteg! Lusmedelindustrin måste ha haft revolutionerande framgångar de senaste åren, för lusmedlet som vi använde igår kom inte i närheten av den eländiga sörjan jag använde 1986! Härligt! Det blev inte alls så traumatiskt som jag trott! Tack för det lusmedels-uppfinnarna! Idag blir det en sväng till apoteket för att bunkra lite mer lusmedel så att vi kan behandla hela familjen. Ännu en tur till apoteket alltså... jag kanske skulle kunna få någon sorts prenumeration på ett blandat urval ur apotekets sortiment, det vore väl toppen? Tänk att få lite betablockerare, Alvedon i olika former, Ipren, migränmedicin, Voltarensalvor, kortisonspray, Betapred, anthistamin, Tavegyl, kortisonsalvor, specialschampo, bodylotion, nässpray, näsdroppar och lusmedel levererat till dörren med jämna mellanrum! Lite som "Linas matkasse" fast "Apotekets kasse"... Jag kanske borde lansera den idén idag när jag hälsar på mina nya polare!

När någon har löss i min närhet börjar det genast klia i hårbotten. Så även igår kväll. Jag bad mannen kamma igenom mitt hår också, jag tänkte att han nog fått in snitsen nu, och jag har nog inte ens hälften så mycket hår som dottern (även om mamma säger att jag visst har mycket hår, att jag bara har högt hårfäste!! Tack för den...), så det borde funka. Det kändes verkligen bra till en början, som att han hade stenkoll, han tog sektion för sektion, tittade och kammade noga. Till slut såg jag något i ögonvrån som inte stämde... en grön kam... jag frågade "var det inte den vi kammade löss med ur dotterns hår alldeles nyss?", mannen svarade "jo, men vad spelar det för roll?"... Tur att vi inte var i köket, för då hade nog disktrasan fått flyga igen... Och nej, jag tänker inte utmana ödet mer än nödvändigt, snart sitter jag med lusmedel i håret för andra gången i mitt liv!

Det behövs inga ord

Saker som gör mig glad en snöstormig kväll i november

Mina nya vinterkängor, äntligen slipper jag frysa om fötterna!



Pusskalas med minstingen



Min dotter Trollet :) Äntligen är alla flätor urtagna! Det tog nästan lika lång tid som att få dit dem...



Nybakt kladdkaka


Sånt pysslar vi med en kväll som denna! Go´ kväll gott folk!

Jetlag, gnäll och demolerad svanskota

En liten kille som inte alls har samma problem med jetlag som sin mor


Jetlag är verkligen inte skoj! Jag är dessutom synnerligen dålig på jetlag, eller bra, beroende på hur man ser det... Jag är extremt bra på att drabbas av jetlag, jag lyckas alltid! Däremot är det mycket som är extremt dåligt med just jetlag... Första natten hemma (natten till lördag) vaknade jag redan 3.12 (9.12 Thai-tid), natt nummer två vaknade jag 3.18, se där, hela sex minuter hade jag lyckats förskjuta dygnet, i den här takten kommer det bara att ta en sisådär 32 nätter innan jag är framme vid min vanliga vardagsdygnsrytm och för att nå fram till helgrytmen får jag nog vänta ytterligare 15 dygn! Men det blir väl ingen match? Lagom till jul och nyår borde jag sova som folk igen, härliga tider! Nej då, igår gjorde jag framsteg med sjumilakliv, och sov ända till strax före 5! Fast i morse (eller i natt) vaknade jag redan 23.52 och trodde att det var morgon... one step forward and two steps back...

Att jag vaknade så tidigt i morse (eller snarare sent igår kväll) hade nog fler orsaker än jetlag. Igår morse deklarerade jag nämligen högt och tydligt för mannen att nu är det äntligen dags! Som jag har längtat! Nu skulle jag äntligen få svettas, höra musiken i öronen och uppnå välbefinnande! För första gången sedan mitten av september började det äntligen bli dags att sätta på sig löpardojorna igen! Jag hade visserligen tänkt starta försiktigt med en powerwalk för att känna efter vad min stackars, prövade kropp egentligen håller för efter allt konstigt den utsatts för de senaste månaderna, men ändå, ut skulle jag minsann! Så ska man ju inte göra... tala om sådana saker... för vad händer då? om man ibland är förföljd av Murphys Law? Jo, samma morgon, när man kliver ur bilen, halkar man och slår svanskotan så illa att man tror att man både ska svimma och kräkas på samma gång (fast man varken svimmar eller kräks på samma gång). Gosh! Vad ont det gör, helt galet ont faktiskt!

På eftermiddagen blev jag tvungen att dränka smärtan i Voltaren, it felt so good! MEN, jag har en förmåga att bli lite trött av sådana tabletter, så en sådan dos i kombination med min nuvarande gäst Mrs Jetlag, gjorde mig helt sänkt! Vid 18.30 började ögonlocken falla ihop... Jag gjorde tappra försök vid flertalet tillfällen att ta mig upp på benen, men lyckades inte riktigt. Jag vaknade till en aning när jag hörde Maria Montazamis ljuva stämma kl 21 på 3:an, men bara en aning... Så pass mycket att jag kunde konstatera att mannen hade tänt en brasa i kaminen, fixat en kopp te till mig och en kanelbulle, som snabbt försvann ner min mage innan ögonlocken föll ihop igen. En stor eloge till min tappra man igår kväll! Idag har jag undvikit Voltaren i tablettform, efter att jag fått upp ögonen för Voltaren-kräm på tub :) Kan det vara så att jag är Apotekets bästa kund alla kategorier denna höst?

Hur som helst så hjälpte gårdagens eskapader inte särskilt mycket till i min strävan att vända på dygnet till en normal Sverige-anpassad dygnsrytm (om man nu inte är nattarbetare förstås, då hade det varit toppen!).

Nåja, det blir nog ordning på mig också vad det lider... får jag hoppas!

Dagarna de dagarna...

Honey, we´re home!

I fredags eftermiddag landade vi på Arlanda, efter exakt 12 timmar instängda på flygplanet! Tolv timmar med en 1,5-åring i knät... självvalt, absolut! Var det värt det? Absolut! Och mer därtill! Vi har verkligen haft det bra! Med tanke på min sjukdomsuppladdning, som dessutom eskalerat ju närmare Thailandsresan jag kommit, var jag, kanske inte orolig, men nästintill uppgiven gällande att bli helt frisk från allt skrot jag dragit på mig, och med en "ja, ja, jag får väl ta det som det kommer-inställning" till resan, vilket är helt olikt mig. Jag brukar vara taggad och påläst till tusen! Detaljerade packningslistor brukar finnas, med olika typer av markeringar som visar status på just den aktuella saken/plagget, och jag brukar ha googlat så mycket som möjligt om allt som eventuellt kan ha med resmålet och resan att göra. Denna gång hade jag bara bokningsnumret i huvudet (en liten sifferminne-skada jag har, mannen tycker att jag har lätt autistiska drag), och en medicinväska av sällan skådat slag nedpackad i handbagaget. Jag har aldrig i mitt vuxna liv varit så oförberedd inför en utlandsresa, och jag har aldrig i mitt vuxna liv skrattat så mycket på en utlandsresa!


Väl framme i Khao Lak stannade vi de första fem nätterna på ett hotell i södra Khao Lak, Khao Lak Sunset Resort. Jag tror att det var ett smart drag, att först landa några dagar på ett lugnt ställe. Vi hade det hur bra som helst, vi bodde mitt i djungeln (Kaho Lak är en nationalpark, otroligt vackert på sina ställen, med djungel som sträcker sig ända ner på stranden), fast vid stranden, åt frukost och lunch på hotellrestaurangen som låg på stranden, och somnade och vaknade till alla härliga djungelljud (och djur...). Hotellet var långt ifrån fullbelagt, så ibland kändes det som att vi var de enda gästerna, eller åtminstone de enda som gjorde något väsen av sig. Vår minsting blev snabbt en favorit, som plockades upp närhelst någon hade en famn ledig, han bjöds på frukter, godis, juice, blev utburen i otaliga kök och barer, och han blev fotograferad mer än en gång. I början var han lite avvaktande, men han kom snabbt in i att bli behandlad som en stjärna!

Efter fem nätter kände vi att det var dags att byta ställe till något mer barninriktat. Vi gjorde lite research, slängde ut lite trådar, och fick en hyfsad deal med Fritidsresor eftersom vi flugit ner med dem. Vi hamnde därför på deras Blue Village Seaview Resort & Spa i Khao Lak, kanske inte så mycket för de vuxnas skull, men för barnens. Vi hade det toppen även där, med mycket poolhäng, strandliv, poolservice (hålligång vid poolen), after beach, olika aktivteter för barnen och nära till all shopping och mat som Khao Lak erbjuder.

Sällan, eller aldrig, har jag skrattat så mycket! Trots att jag åkte ner under, i mångas ögon, tveksamma förhållanden, och frågor som "Ska du verkligen åka när du är sjuk?" och "Är det verkligen semster att åka så långt med så många barn?", hade vi en fantastiskt bra och rolig resa! Visst var jag lite trött de första dagarna, jag påbörjade ju penicillin- och kortisonkur dagen innan avresa, men ärligt talat tror jag att jag återhämtade mig snabbare där nere, i ett otroligt härligt klimat, tillsammans med familj och goda vänner :) Vädret var kanske inte det bästa om det är strålande sol man är ute efter. Normalt sett ska vädret vara helt OK denna period i Thailand, men just i år är monsunen ovanligt sen. För mig kanske det var lite tur... Efter allt kortisondrickande och påbörjat penicillinknaprande hade jag fått uppmaningen att inte vistas i direkt solljus under minst 15 dagar från dagen innan vi åkte... jätteskoj besked när man ska vara borta i 14 dagar :/ På plats visade det sig att det inte var någpt större problem! Ganska skönt även för barnen att det inte var konstant sol och stekhett. Fast visst hade vi sol också!



Skrattat har jag alltså gjort... Jag tror att det är omöjligt att göra annat när man reser tillsammans med bästa L8! Ganska snart började vi kora en "Dagens L8", något som L8 sagt eller gjort under dagen, som kanske inte skulle hända så många andra... Här kommer ett axplock, ett "Best of Dagens L8":

En av de första dagarna gick L8 på kombinerad massage och fotvård. Hon somnade ganska snart av den avslappnande behandlingen, men vaknar plötsligt av att hon lägger av världens brakare (som dessutom visade sig vara en stinkbomb), när den stackars massösen sitter på L8:s rumpa och masserar hennes rygg... Massösen låtsades som ingenting, hon bara fortsatte behandligen :)

L8 hade lite bikinbrist i början av resan, så en dag hade hon inget ombyte när vi skulle äta lunch. Vad gör man då? Jo, man drar på sig en kjol och struntar i att man inte har något under, för äta i blöta badkläder, det gör man bara inte! Väl vid bordet började barnens bestick trilla på golvet, något som verkade stört omöjligt att undvika. Snälla L8 kände att hon ville hjälpa personalen, och reste sig därför upp, böjde sig framåt och plockade upp besticken... Folket vid bordet bredvid började fnissa, L8 log tillbaka, och undrarde vad som var så skoj. Efter avslutad lunch kom hon på det... Ajaj, inte bra att böja sig fram med kort kjol och utan underbyxor!

En dag gjorde vi en utflykt till dyk- och snorklingsparadiset Similan Islands. Självklart skulle även L8 i vattnet! Tyvärr hade hon lyssnat mindre bra på guidens instruktioner gällande när man sätter på sig simfötterna, nämligen utanför båten, precis innan man hoppar i vattnet, L8 ville vara väl förberedd och klampade omkring i sina simfötter inne i båten... När båten gungade till ramlade hon dessutom bakåt i flytvästhögen, i full snorklingsmundering... självklart med simfötterna på!

Vid lunchen på Similan Islands serverades vi vatten att dricka vid vår buffé. L8 såg ytterligare ett bord (det var hur många grupper som helst som åt på samma ställe som vi, fast inte vid samma buffébord... en ganska viktig detalj), där det serverades läsk! Hon ställde sig snällt i kön, när hon komfram försökte de som serverade säga "Thai, thai" (de menade att denna mat och dryck var för de thailändska turisterna), då svarade L8 "yes, Thailand, I´m very thirsty in Thailand", men nej, hon fick ingen läsk från det bordet...

En av de första kvällarna var vi inne i stan och middag. L8 bar omkring på minstingen och någon frågade "is it a boy or a girl?" L8 svarade "no, I´m the stepmother!"... Undrar vad den stackars thailändaren trodde... att jag var barnets mamma, som följt med min exman och hans nya fru utomlands, och vad Johan S och resten av barnen hade för roll in denna stora, härliga, openminded familj kanske inte var helt lätt att reda ut.

På White Sand Beach, när vi satt och åt lunch (alla förutom L8 som redan ätit upp sin mat och gått från bordet), hörde vi, och alla andra på stranden, plötsligt någon som ropar "Johan, Johan!! Kom och hjälp mig! Jag kommer inte ner!" När vi vände oss om hade L8 klättrat upp i en palm och kunde inte komma ner...

En kväll när vi var på en restaurang ganska nära vårt hotell, började det tokregna, himlen öppnade sig verkligen! Vi hade varken paraplyer eller regnponchos med oss, what to do? L8 ropade förstås till kyparen "excuse me, can we borrow a parasol and take it to the hotel? It is raining so much!" Efter ett kort övervägande fick vi ett jakande svar. Så så tog vi oss hem, nio personer under ett parasoll, vandrande längs strandvägen i Khao Lak i den sena monsunen...

I Thailand är det vanligt att man släpper upp ljuslyktor i himlen vid olika tillfällen. När vi var där, hände det nästan varje kväll. L8 hade varit och shoppat på kvällen, kikade ner i påsarna på sina shoppingfynd, kikade snabbt upp på himlen och fick syn på allt det vackra som lyste, hann tänka "oj vad stjärnklart det är ikväll", och säger sedan till yngsta sonen "titta Theo! Man ser Karlavagnen!" Behöver jag tala om att det var thailändska ljuslyktor som seglade upp på himlen?

Min favorit alla kategorier:

L8 hade under några dagar funderat på varför det var så många thailändare som hette "Trajne" (uttalat på det sättet av L8, men stavades på ett annat sätt), det stod så på många av hotellpersonalens namnskyltar. En lunch frågade hon sin make vad han trodde, varför det var så måga som hette så, hur det uttalades, och om det kanske var ett lika vanligt namn som Erik och Johan i Sverige. Det konstiga var att både killar och tjejer hade samma namn... På namnskyltarna stod det "Trainee".

Självklart avslutades resan i samma anda...

När man är på två veckors semester kan det bli lite skralt med kläder på slutet, så även för L8. På hemresan fick det bli linne, kjol och flip flops. Innan vi skulle gå på planet och de nästan nio år gamla, marinblå stödstrumporna skulle träs på, kom L8 på att strumpor och flip flops inte alls var någon bra kombo... Väl uppe i luften frågade L8 flygvärdinnorna om hon kunde få låna en sax. Hon fick dock ett nekande svar efter som saxar på flygplan är strängt förbjudna av säkerhetsskäl! Däremot kunde de erbjuda en tång... så L8 nöp hål på strumporna längst fram, lagom stora hål så att ett par tår kikade fram, och så att flip flopsen kunde sättas på fötterna igen :) Väl hemkommen till kalla Sverige gled L8 in på ICA för att handla lite på hemvägen, iförd en knälång svart kjol, mörkblå, grova stödstrumpor med tå-hål samt ett par rosa flip flops med strass...

You´ve got to love that girl!

Jaha, så var vi hemma i kalla Sverige igen. Det verkar som att det är tänkt att jag ska ställa om till julpyntnings-mode, men ack så svårt det är, när jag samtidigt står och tvättar bikinis, solklänningar och shorts, tittar på härliga sommarbilder och fortfarande känner lukten av Thailand... Men snön, kylan och mörkret kanske kommer att råda bot, så att adventsfeelingen infinner sig snart. But until then: Thailand I miss U big time!

Så här har vi det i Khao Lak

Dagarna flyter in i varandra... Idag när dottern frågade mig vilket datum det är, var jag tvungen att ta fram mobilen och kika, jag hade ingen aning! Det måste väl betyda att jag verkligen tagit semester?

Vad gör vi egentligen? Badar i det varma havet, äter glass, badar i stora poolen, lilla poolen, bubbelpoolen, äter phad thai, massaman och chicken satay, dricker Singha och Chang. Prutar som galningar med omöjliga försäljare, skrattar mycket med L8 åt alla hennes påhitt/misstag/missförstånd, klurar på dagens fråga och andra viktigheter.

Igår var vi på utflykt nummer två. Denna gång blev det en utflykt utan båt, vi tog istället en flaktaxi till White Sand Beach. Storbarnen verkade nöjda med att båtepisoden inte skulle upprepas. Vi badade, klättrade i palmer, skrattade åt L8 som trillade bakåt i en solstol och inte kom ner från palmen, åt lunch och glass, innan vädrets makter tvingade oss att återvända till hotellet, men då var det redan eftermiddag, så det var verkligen helt OK att avbryta utflykten. På väg hem fick L8 en allergichock, tur att hon reser tillsammans med någon som har med sig världens kanske största medicinskåp på resan, och som på senare tid dessutom blivit något av en expert på just allergichocker! I med Betapred och antihistamin, sedan en tur till farbror doktorn för en spruta (som enl den spruträdda sjuksköterskan var minst 25 cm lång :)). L8 är idag vid gott mod och på benen!

Dagen startade idag med en helkroppsoljemassage och snäckplockning, sedan pool- och havsbad, lunch, och sedan en tjejutflykt till den lokala marknaden för lite (eller kanske ganska mycket, men L8 var nöjd för hon hade 50 Baht, 12:50 SEK, kvar när vi kom tillbaka till hotellet!) shopping. Gubbarna och pojkarna stannade på hotellet och chillade vid poolen med Bamse, Lille Skutt, Skalman, Stora Stygga Vargen och Coco the Clown. Sedan var dags för dusch och piffning inför middagen som intogs på stranden under bar himmel. Nu sitter de vuxna och spelar kort, minstingen sover, barnen spelar Nintendo DS, och jag, som varken känner mig som vuxen eller småbarn, får blogga :) Ännu en dag i Khao Lak lider mot sitt slut... och vi "har det ganska bra, faktiskt riktigt bra".

(Uppkopplingen är inte den bästa, så det fungerar inte att lägga upp bilder på bloggen, bilder finns på min sida på Facebook, för den intresserade.)

Utflykten till Similan Islands

Så var det äntligen utflyktsdags! Härliga tider! En hel dag med snorkling i kristallklart vatten, i ett av världens bästa dyk- och snorklingsparadis; Similan Islands utanför Khao Lak. Alla skulle med! Även 1,5-åringen och den lite halvkrassliga mamman, en dag på havet skulle kunna bli riktigt uppfriskande! Uppstigningen fick ske några timmar tidigare än vanligt, men det är sådant man får ta om man ska få åka på en fantastisk utflykt! När vi kom ner till restaurangen för att inta en snortidig frukost redan kl 7, såg personalen ganska förvånad ut och sa "you´re so early today", "yes, we are going to Similan Islands today", sa jag nöjt "but no, it is gonna be rain all day, but maybe not heavy", svarade vår servitör, som kändes som en av våra bästa vänner våra första dagar i Thailand denna resa. Äh, tänkte vi, vaddå regn, det var bara lite mulet, och vad göra? Även om det skulle bli regn kunde vi inte ställa in vår redan betalda resa. Vi kastade i oss frukost, och hoppade sedan upp i flak-taxin med hela gänget!

Väl framme vid sista utposten innan vi skulle gå på vår speed-boat som skulle ta oss till Similan, började guiden surra en hel del om hur viktigt det var att lyssna på honom om man skulle känna sig sjösjuk, att man gärna skulle ta Thailändska åksjuketabletter (som för övrigt delades ut som Läkerol...), och att det var lite synd att monsunen var så sen i år. OK... Här borde den ansvarsfulla, 32-åriga, trebarnsmamman kanske, eventuellt ha dragit öronen åt sig, tagit sina tre barn och återvänt till hotellet. Några ord som jag rekommenderar alla att reagera på: MONSUN, REKOMMENDERAR THAILÄNDSKA ÅKSJUKEPILLER och SJÖSJUKA. Nu gjorde inte jag det; reagerade på dessa ord alltså... Jag tyckte mest att guiden var lite nojig och fokuserade på fel typ av information. Jag ville ju veta vilka fiskar vi skulle få se, vart vi skulle åka, och vilka typer av stopp vi skulle göra.

Ett av barnen fick ändå ett åksjukepiller, han brukar bli så åksjuk bara av att åka bil, så det kändes motiverat, för att slippa ha sjuka barn på den härliga utflykten. Vi studsade ombord på båten, och drog iväg... Men fy sjutton, vilket väder!! Båten slog som attan! De flesta utflyktssugna turister såg lite, eller mycket, vettskrämda ut, hur fasen skulle detta gå?! Den enda som verkade nöjd med båtresan var minstingen, han somnade som en stock på den gungiga färden! Det tog ungefär en kvart innan barn nummer ett åkte dit, ett av vårt resesällskaps storbarn :( Lilla gubben, så synd jag tyckte det var om honom! Det andra storbarnet tyckte situationen blev lite otäck när kompisen blev så dålig och fick flytta längst bak i båten, sitta med gröna, små påsar under hakan och en ispåse på pannan. En liten stund senare åkte även vårt andra storbarn dit :( Samma procedur följde för henne; med påsar, ispåsar och sittande ute, längst bak. (När våra barn blev dåliga, började en annan i båten käka vitpepparkorn... allvarligt talat: brukar det verkligen hjälpa mot sjösjuka?) Resan över till Similan Islands blev allt annat än vi tänkt oss; åksjukebarnet somnade under sin solhatt och en flytväst, minstingen somnade i pappas knä, ett mellanbarn fick klara sig helt själv, och de två storbarnen åkte verkligen dit ordentligt. När vi hade land i sikte fick jag nästan tårar i ögonen, av lättand för att vi äntligen var framme och för våra tappra storbarn, som trots deras gräsliga båtresa inte sa ett knyst (förutom när de behövde påsassistans) om hur jobbig deras situiation var. Väl framme var de helt bleka och skakade som asplöv, ändå gjorde de som guiden sa; hoppade i vattnet, från båten, med cyklop och snorkel, bland alla fiskar, på flera meters djup, vilka hjältar!

Stopp nummer två blev betydligt lugnare; på en strand där sanden var som mjöl, och vattnet helt turkost, fantastiskt vackert! Barnen lekte i sanden och i vattnet, och passade på att snorkla lite till. Lunchen, som bestod av en medhavd buffé (samt åksjuketabletter för SAMTLIGA stor- och mellanbarn), intogs på marken. Ett av mellanbarnen tyckte att den lunchrestaurangen sög... Vi försökte få det till att vi var som "Robinson", fast med mat, men barnen köpte inte det resonemanget... Vi hann även med en djungelpromenad, riktigt häftigt! Planerna för utflykten fick ändras på grund av det dåliga vädret, så på vägen hem blev det bara ett snorklingsstopp till. Men vilken snorkling! Helt otroligt! Som att simma runt i ett akvarium, jätteläckert!

Sedan blev det då dags för hemfärden över havet, en hemfärd som nog de flesta bävat för... De allra flesta tog även de thailändska pillrena som guiden rekommenderade. Jag vågade dock inte göra det med tanke på alla medicin jag ustatt min stckars kropp för den senaste tiden, och fortfarande gör i form av penicillin. Bara att avstå extra piller, och istället sätta min tilltro till att alla veckor i motorseglaren Quadrant, samt alla åkturer med pappas Ockelbo-racerbåtar på Ljusnan i barndomen, övat upp balanssinnet och gjort mig till en riktig sjöbuse :/ Hemresan, som vanligtvis brukar ta knappt en timme, tog en timme och 45 minuter!! Det var extremt kraftig sjögång, med vågor som stundtals var högre än vår lilla speed-boat. Återresan klarades dock utan användning av små, gröna påsar, och jag tror att alla var lättade när vi väl var i land.

Similan Islands var verkligen värt ett besök, men området hade gjort sig ännu bättre i vackert väder. Även om jag var imponerad av snorklingsparadiset, så låg min största beundran hos våra tappra barn denna dag.

På väg hem satt jag och filosoferade kring om jag var en oansvarig mamma som tog med mina barn på en sådan "guppig" utflykt, men jag vet inte om jag kom fram till något bra svar... Jag försökte även tänka på vad min mamma skulle ha gjort i samma situation när jag var liten; vi hade tveklöst åkt på utflykten om hon hade haft samma förhandsinformation som jag hade. Hade hon satt sina barnbarn i båten? Aldrig i livet! (Sant mamma?)

Det ena storbarnet har deklarerat att det aldrig mer blir en båtutflykt, what so ever! Det andra storbarnet har skrivit i sin Thailands-dagbok "jag spydde som en räv".

Annars har vi det faktiskt riktigt bra :)

Thailand nästa!

Sådärja! Jag tror faktiskt att jag redan känner mig lite bättre!...hur det nu skulle kunna vara möjligt efter bara ett dygns penicillin- och kortisonspraybehandling, det kanske är någon sorts placeboeffekt? :) Hur som helst så börjar den ihängande sjukdomskänslan i kroppen avta något, jag var helt feberfri när jag vaknade, den otäcka storrökarhostan har definitivt ändrat karaktär och jag kan till och med andas genom näsan emellanåt, härliga tider! Att kunna andas utan att rossla och hosta, hade jag nästan glömt hur det känns, men nu tror jag att är det på spåren :)

Jag ställde mig på vågen i morse, något jag medvetet undvikit att göra under den senaste tiden på grund av allt frosseri i italienska delikatesser, och se på sjutton, jag är nere i min 30-årsvikt (och 24-årsvikt för den delen)!! Jag har inte haft någon vidare aptit när jag varit hängig och inte känt någon smak, och det verkar ha gett resultat, inget ont som inte har något gott med sig! Så passande till Thailand Beach 2010! (Fast med min dåliga karaktär avseende thaimat, öl och glass, gissar jag att jag snabbt kommer upp i en mindre smickrande trivselvikt ganska snart.) Det hade även varit önskvärt med någon form av omformning av vissa kroppsdelar... de där volangerna på låren och rynkorna på magen hade varit toppen att slippa, men man kan inte få allt! Rynkorna på magen har ju trots allt gett mig tre fina barn!

Idag skulle du ha fyllt 60 år, pappa, grattis på din dag! Tänk vilken fest du säkert hade haft om du fått vara med! Med oxdräpare till fördrink, god mat, gott vin, och tjusiga drinkar, sedan skulle du säkert ha gjort världens godaste Janssons frestelse till vickningen, inget stort partaj utan vickning! Erik propsar på att vi ska fira dig idag, med tårta. Jag har talat om för honom att du inte var så mycket för tårta och sådana sötsaker, men att du gillade rabarberpaj, han verkar inte ta någon större notis om det, han tycker att vi ska äta tårta i alla fall, vi gillar ju tårta! Jag har lovat att honom att vi ska fira dig med något gott när vi kommer fram till Thailand, vi får se vad det blir, jag tar en Singha åt dig i alla fall!

Ja, snart är det dags, väskorna är näst intill färdigpackade, så snart ska allt in i bilen; barn, föräldrar, resväskor och handbagage! Jag gissar, och hoppas, att huset kommer att intas av min lillasyster under stor del av tiden vi är borta, det känns skönt, att det inte står tomt hela tiden! Tack på förhand, Sanna!

Hur det blir med bloggandet under semestern vet jag inte riktigt, vi har en dator med oss i gänget, men den bor inte i mitt rum... Tack alla snälla människor för fina kommentarer om mitt bloggande, det är jättekul att så många har en åsikt, och att så många faktiskt läser det jag skriver, det tänker jag faktiskt inte så ofta på när jag skriver... om jag gjorde det skulle jag kanske inte skriva som jag gör... då skulle det kanske inte vara lika närgånget, på gott och ont kanske ;)

Nä, dags att sy ihop det sista och få fart på familjen, för nu drar vi!

So long!

Kanske världens bästa doktor?

Det känns nästan som att någon skämtar med mig nu när jag sy ihop den sista packningen, och kommer till medicinväskan... Jag har återigen varit på Sätra HC, (och nej de har inget klippkort, jag har frågat), och blivit ivägskickad till apoteket för att hämta ut diverse mediciner. Denna gång blev det penicillin, en kortisonspray till bihålorna, ytterligare en allergimedicin samt en kräm mot allergiutslagen som börjar göra sig påminda igen. Sedan tidigare har jag ju även två andra allergimediciner, som också måste med på resan, samt de vanliga medikamenterna Ipren, Alvedon, migränmedicin och mina bästa vänner betablockerarna! Detta är dessutom bara min medicindos, men vi är fyra stycken till i familjen, med allergier och olika storlekar på kroppen, vilket innebär ett gäng olika uppsättningar av nässprayer och Alvedon, anything you need, we´ve got it!

Jag borde kanske egentlige se positivt på att jag faktiskt fick penicillin utskrivet, bara så där, utan stick i armen! Jag borde kanske lista mig hos den läkaren... Jag behövde bara berätta min sjukdomshistoria, som denna gång startade den 23 september med skumma blåsor på tungan (om jag har/har haft några känsliga bloggläsare, räknar jag med att de redan har lagt ner att läsa min blogg, så ni som är kvar är nog inte mer kräsmagade än att ni klarar att fortsätta läsa ;)), som sedan har bytts av med feberperioder, allergier, ständigt ackompanjerat av storrökarhosta (mina stackars arbetskamrater should know) och problem med bihålorna. Doktorn tyckte att det räckte med den motiveringen, samt att se hur jag ser ut (hmpf!), hur jag låter och hur det ser ut när jag snyter mig...

Till slut hörde jag mig själv säga "vad ska vi göra? borde jag kanske ta en snabbsänka? du kan väl inte skriva ut penicillin bara så där?", väg då in att jag är extremt harig vad gäller stick, i synnerhet stick som resulterar i att blod måste rinna ner i ett rör, hu! Jag nästan skämdes över att jag fick medicin, det kändes lite som att vi fuskade! Utan stick i armen, inget penicillin, har liksom varit någon form av motto, trodde jag, tills idag... Det är nästan så att jag måste åka tillbaka till HC och hämta en sådan där listningslapp!

Jag frågade doktorn hur det blir med solningen nu när jag måste äta penicillin, då svarade han "jamen, var det inte till Thailand du skulle åka nu?" (jag var till samma läkare dagen innan vi åkte till Italien...)"då behöver du väl inte oroa dig över solen? där regnar det ju bara nu! :)" Jätteskoj... Jag fick precis en lägesrapport från L som är på plats på Sunwing Kamala på Phuket, att de faktiskt hade sett solen mellan molnen en liten stund idag! Så nu finns det hopp! Solen har visat sig för första gången sedan i lördags, jag proppar i mig penicillin, Alvedon, Ipren, och betablockerare, och är laddad till tänderna med allergimediciner; det här kan gå hur bra som helst!

(Fast om någon, trots allt, skulle tycka att vi är lite bleka när vi kommer kan förklaringen finnas här: http://www.zoover.se/thailand/thailand/khao-lak-phuket/vadret )

Hemma dag två!

Jag är ärligt talat förvånad, eller varför inte säga förbluffad?! Jag är fortfarande hemma och är sjuk! Så där vanligt sjuk, med feber och förkylning... Sjukskriven i mastodontperioder har jag varit, när jag varit gravid, men då har det funnits ett antal knepiga och komplexa anledningar att hänvisa till. Anledningar och komplikationer som varit helt övergående och tidsbegränsade eftersom de varit direkt kopplade till en graviditet. Men att vara hemma så här! För att man är sjuk! Det är ju skandal! Jag kommer ihåg en gång, för några år sedan, när jag också var sjuk på hösten, och det inte riktigt ville ge med sig, då spände doktorn ögonen i mig på hälsocentralen och sa "ibland blir man sjuk, på riktigt, och då måste man ha tålamod, låta sig vara sjuk, och vila tills det går över, det är det enda sättet"... Hmm... vila, tålamod... Hur mycket tålamod måste jag ha egentligen?? Jag har ju inte varit frisk sedan tidernas begynnelse, känns det som i alla fall!

Om 49,5 timmar lyfter dessutom ett flygplan från Arlanda med destination Phuket Airport, och där vill jag vara med! Helst så frisk som möjligt, för jag tror att även den friskaste människa kan tycka att det är lite påfrestande med en 11 timmars flygresa tillsammans med tre barn, varav en 1,5-åring som inte vill sitta stilla, och som dessutom inte har något eget säte att sitta stilla på...

Nej, nu ska jag sluta vara så negativ! Jag ska ju faktiskt få åka på semester :) Till ett varmt land (där jag hoppas att det slutar regna asap), med härlig massage, fantastisk mat och god öl. Jag ska få bo på ett hotell på den finkorniga sandstranden, tillsammans med min härligt, galna stora familj och goda vänner (som kanske till och med är snäppet galnare), inte fundera över om jag ska steka falukorv eller köttbullar på två veckor, inte tvätta en massa maskiner med tvätt, sätta mig vid dukat bord alla måltider på dygnet, inte städa, inte diska, inte bädda, så shape up nu Maria!

Om några dagar kommer de här piffade tårna att sjunka ner i den varma sanden på andra sidan jordklotet (vilken normal människa fotograferar sina tår och lägger ut på nätet? fast vore det inte trist om alla fick plats i "normal-ramen", vi gillar väl olika? :))...


precis på den här stranden faktiskt



...men eftersom barnen gillar att vara vid poolen kanske fötterna sedan trippar vidare för att sjunka ner i en av dessa solstolar en stund...


...och efter att ha vilat lite efter flera meters promenad, börjar säkerligen fötternas ägare att bli lite blodsockerlåg, så då får fötterna jobba lite till och släpa sig vidare till den här hotellrestaurangen på stranden för att äta lite pad thai...


...efter den sena lunchen kanske fötterna trippar vidare i den djungelliknande miljön som finns direkt in på knuten, eller så kanske det blir en liten promenad på stranden igen...


...och efter det en välförtjänt thaimassage...


...och sedan, när kvällen närmar sig, kanske fötterna knatar ner till restaurangen för att ta en drink och äta lite middag, men fötterna kommer då att stå inför minst två svåra val: vilken maträtt ska väljas från menyn OCH ska det bli sand mellan tårna, eller inte?


Efter en lång, god middag i übertrevligt sällskap (känn pressen L8 och J ;)), kan det vara dags att avsluta kvällen i solnedgången, som ska vara otroligt vacker på Khao Lak Sunset Resort (därav namnet kanske?).


Något sån´t har jag tänkt mig de första dagarna, sedan får vi se vart vägarna bär... Kanske blir det en sväng till Kamala Beach för att hälsa på Fam Löfgren Andersson och Lollo & Bernie? Vi får väl se!

Nerbäddad... IGEN!

Nu börjar jag faktiskt bli less på det här!! När var jag helt frisk sist? Det känns som att jag knappt kommer ihåg när det var... Efter senaste virussvängen med blåsor, förkylning, feber och allergireaktion som kulmen på sjuk-kalaset, har jag fortsatt att dras med en elak hosta. Inte så överraskande i och för sig, doktorn sa att jag nog inte skulle bli av med hostan i första taget, att det skulle ta många veckor innan jag skulle känna mig helt frisk igen. Nu känns det dock som att det går åt lite fel håll, när febern och värken kommer tillbaka, skit också!! Jag har lovat mig själv att hålla humöret uppe! Det finns de i min närhet som ger mig perspektiv på tillvaron, de som har det betydligt värre än jag, för egentligen är det ju inget allvarligt jag drabbats av... Bara extremt energikrävande och långrandigt... Det börjar kännas lite hopplöst på något vis, fast det egentligen inte är det! Ha tålamod och vila, vila, drick vatten, kombinera Ipren och Alvedon, vila, vila, drick vatten... Men det är så himla svårt att ta det lugnt och vila med ett jobb som borde skötas, en packning som borde sys ihop, tre glada barn att ta hand om och den där lilla stressen som finns i bakhuvudet: om tre dagar MÅSTE jag vara frisk!

Kompis L med familj landade på Phuket igår. De möttes av "regn, regn och regn" :( fast flygresan hade gått över förväntan med de två, små barnen :) Hoppas den gör det för oss också, och att regnet lättar och flyger iväg långt, långt bort!

För snart vill jag byta denna vy:


mot någon av dessa...


...eller kanske någon av dessa...

...det spelar inte så stor roll vilka av de två sista förslagen det blir, jag är inte så knusslig :)