Dagarna de dagarna...

Honey, we´re home!

I fredags eftermiddag landade vi på Arlanda, efter exakt 12 timmar instängda på flygplanet! Tolv timmar med en 1,5-åring i knät... självvalt, absolut! Var det värt det? Absolut! Och mer därtill! Vi har verkligen haft det bra! Med tanke på min sjukdomsuppladdning, som dessutom eskalerat ju närmare Thailandsresan jag kommit, var jag, kanske inte orolig, men nästintill uppgiven gällande att bli helt frisk från allt skrot jag dragit på mig, och med en "ja, ja, jag får väl ta det som det kommer-inställning" till resan, vilket är helt olikt mig. Jag brukar vara taggad och påläst till tusen! Detaljerade packningslistor brukar finnas, med olika typer av markeringar som visar status på just den aktuella saken/plagget, och jag brukar ha googlat så mycket som möjligt om allt som eventuellt kan ha med resmålet och resan att göra. Denna gång hade jag bara bokningsnumret i huvudet (en liten sifferminne-skada jag har, mannen tycker att jag har lätt autistiska drag), och en medicinväska av sällan skådat slag nedpackad i handbagaget. Jag har aldrig i mitt vuxna liv varit så oförberedd inför en utlandsresa, och jag har aldrig i mitt vuxna liv skrattat så mycket på en utlandsresa!


Väl framme i Khao Lak stannade vi de första fem nätterna på ett hotell i södra Khao Lak, Khao Lak Sunset Resort. Jag tror att det var ett smart drag, att först landa några dagar på ett lugnt ställe. Vi hade det hur bra som helst, vi bodde mitt i djungeln (Kaho Lak är en nationalpark, otroligt vackert på sina ställen, med djungel som sträcker sig ända ner på stranden), fast vid stranden, åt frukost och lunch på hotellrestaurangen som låg på stranden, och somnade och vaknade till alla härliga djungelljud (och djur...). Hotellet var långt ifrån fullbelagt, så ibland kändes det som att vi var de enda gästerna, eller åtminstone de enda som gjorde något väsen av sig. Vår minsting blev snabbt en favorit, som plockades upp närhelst någon hade en famn ledig, han bjöds på frukter, godis, juice, blev utburen i otaliga kök och barer, och han blev fotograferad mer än en gång. I början var han lite avvaktande, men han kom snabbt in i att bli behandlad som en stjärna!

Efter fem nätter kände vi att det var dags att byta ställe till något mer barninriktat. Vi gjorde lite research, slängde ut lite trådar, och fick en hyfsad deal med Fritidsresor eftersom vi flugit ner med dem. Vi hamnde därför på deras Blue Village Seaview Resort & Spa i Khao Lak, kanske inte så mycket för de vuxnas skull, men för barnens. Vi hade det toppen även där, med mycket poolhäng, strandliv, poolservice (hålligång vid poolen), after beach, olika aktivteter för barnen och nära till all shopping och mat som Khao Lak erbjuder.

Sällan, eller aldrig, har jag skrattat så mycket! Trots att jag åkte ner under, i mångas ögon, tveksamma förhållanden, och frågor som "Ska du verkligen åka när du är sjuk?" och "Är det verkligen semster att åka så långt med så många barn?", hade vi en fantastiskt bra och rolig resa! Visst var jag lite trött de första dagarna, jag påbörjade ju penicillin- och kortisonkur dagen innan avresa, men ärligt talat tror jag att jag återhämtade mig snabbare där nere, i ett otroligt härligt klimat, tillsammans med familj och goda vänner :) Vädret var kanske inte det bästa om det är strålande sol man är ute efter. Normalt sett ska vädret vara helt OK denna period i Thailand, men just i år är monsunen ovanligt sen. För mig kanske det var lite tur... Efter allt kortisondrickande och påbörjat penicillinknaprande hade jag fått uppmaningen att inte vistas i direkt solljus under minst 15 dagar från dagen innan vi åkte... jätteskoj besked när man ska vara borta i 14 dagar :/ På plats visade det sig att det inte var någpt större problem! Ganska skönt även för barnen att det inte var konstant sol och stekhett. Fast visst hade vi sol också!



Skrattat har jag alltså gjort... Jag tror att det är omöjligt att göra annat när man reser tillsammans med bästa L8! Ganska snart började vi kora en "Dagens L8", något som L8 sagt eller gjort under dagen, som kanske inte skulle hända så många andra... Här kommer ett axplock, ett "Best of Dagens L8":

En av de första dagarna gick L8 på kombinerad massage och fotvård. Hon somnade ganska snart av den avslappnande behandlingen, men vaknar plötsligt av att hon lägger av världens brakare (som dessutom visade sig vara en stinkbomb), när den stackars massösen sitter på L8:s rumpa och masserar hennes rygg... Massösen låtsades som ingenting, hon bara fortsatte behandligen :)

L8 hade lite bikinbrist i början av resan, så en dag hade hon inget ombyte när vi skulle äta lunch. Vad gör man då? Jo, man drar på sig en kjol och struntar i att man inte har något under, för äta i blöta badkläder, det gör man bara inte! Väl vid bordet började barnens bestick trilla på golvet, något som verkade stört omöjligt att undvika. Snälla L8 kände att hon ville hjälpa personalen, och reste sig därför upp, böjde sig framåt och plockade upp besticken... Folket vid bordet bredvid började fnissa, L8 log tillbaka, och undrarde vad som var så skoj. Efter avslutad lunch kom hon på det... Ajaj, inte bra att böja sig fram med kort kjol och utan underbyxor!

En dag gjorde vi en utflykt till dyk- och snorklingsparadiset Similan Islands. Självklart skulle även L8 i vattnet! Tyvärr hade hon lyssnat mindre bra på guidens instruktioner gällande när man sätter på sig simfötterna, nämligen utanför båten, precis innan man hoppar i vattnet, L8 ville vara väl förberedd och klampade omkring i sina simfötter inne i båten... När båten gungade till ramlade hon dessutom bakåt i flytvästhögen, i full snorklingsmundering... självklart med simfötterna på!

Vid lunchen på Similan Islands serverades vi vatten att dricka vid vår buffé. L8 såg ytterligare ett bord (det var hur många grupper som helst som åt på samma ställe som vi, fast inte vid samma buffébord... en ganska viktig detalj), där det serverades läsk! Hon ställde sig snällt i kön, när hon komfram försökte de som serverade säga "Thai, thai" (de menade att denna mat och dryck var för de thailändska turisterna), då svarade L8 "yes, Thailand, I´m very thirsty in Thailand", men nej, hon fick ingen läsk från det bordet...

En av de första kvällarna var vi inne i stan och middag. L8 bar omkring på minstingen och någon frågade "is it a boy or a girl?" L8 svarade "no, I´m the stepmother!"... Undrar vad den stackars thailändaren trodde... att jag var barnets mamma, som följt med min exman och hans nya fru utomlands, och vad Johan S och resten av barnen hade för roll in denna stora, härliga, openminded familj kanske inte var helt lätt att reda ut.

På White Sand Beach, när vi satt och åt lunch (alla förutom L8 som redan ätit upp sin mat och gått från bordet), hörde vi, och alla andra på stranden, plötsligt någon som ropar "Johan, Johan!! Kom och hjälp mig! Jag kommer inte ner!" När vi vände oss om hade L8 klättrat upp i en palm och kunde inte komma ner...

En kväll när vi var på en restaurang ganska nära vårt hotell, började det tokregna, himlen öppnade sig verkligen! Vi hade varken paraplyer eller regnponchos med oss, what to do? L8 ropade förstås till kyparen "excuse me, can we borrow a parasol and take it to the hotel? It is raining so much!" Efter ett kort övervägande fick vi ett jakande svar. Så så tog vi oss hem, nio personer under ett parasoll, vandrande längs strandvägen i Khao Lak i den sena monsunen...

I Thailand är det vanligt att man släpper upp ljuslyktor i himlen vid olika tillfällen. När vi var där, hände det nästan varje kväll. L8 hade varit och shoppat på kvällen, kikade ner i påsarna på sina shoppingfynd, kikade snabbt upp på himlen och fick syn på allt det vackra som lyste, hann tänka "oj vad stjärnklart det är ikväll", och säger sedan till yngsta sonen "titta Theo! Man ser Karlavagnen!" Behöver jag tala om att det var thailändska ljuslyktor som seglade upp på himlen?

Min favorit alla kategorier:

L8 hade under några dagar funderat på varför det var så många thailändare som hette "Trajne" (uttalat på det sättet av L8, men stavades på ett annat sätt), det stod så på många av hotellpersonalens namnskyltar. En lunch frågade hon sin make vad han trodde, varför det var så måga som hette så, hur det uttalades, och om det kanske var ett lika vanligt namn som Erik och Johan i Sverige. Det konstiga var att både killar och tjejer hade samma namn... På namnskyltarna stod det "Trainee".

Självklart avslutades resan i samma anda...

När man är på två veckors semester kan det bli lite skralt med kläder på slutet, så även för L8. På hemresan fick det bli linne, kjol och flip flops. Innan vi skulle gå på planet och de nästan nio år gamla, marinblå stödstrumporna skulle träs på, kom L8 på att strumpor och flip flops inte alls var någon bra kombo... Väl uppe i luften frågade L8 flygvärdinnorna om hon kunde få låna en sax. Hon fick dock ett nekande svar efter som saxar på flygplan är strängt förbjudna av säkerhetsskäl! Däremot kunde de erbjuda en tång... så L8 nöp hål på strumporna längst fram, lagom stora hål så att ett par tår kikade fram, och så att flip flopsen kunde sättas på fötterna igen :) Väl hemkommen till kalla Sverige gled L8 in på ICA för att handla lite på hemvägen, iförd en knälång svart kjol, mörkblå, grova stödstrumpor med tå-hål samt ett par rosa flip flops med strass...

You´ve got to love that girl!

Jaha, så var vi hemma i kalla Sverige igen. Det verkar som att det är tänkt att jag ska ställa om till julpyntnings-mode, men ack så svårt det är, när jag samtidigt står och tvättar bikinis, solklänningar och shorts, tittar på härliga sommarbilder och fortfarande känner lukten av Thailand... Men snön, kylan och mörkret kanske kommer att råda bot, så att adventsfeelingen infinner sig snart. But until then: Thailand I miss U big time!