Dagen började tidigt, eller så var det gårdagens som slutade sent, det beror på hur man ser det... Mannen ringde vid 21.40 och sa att han var på svensk mark igen, skönt tänkte jag, max ett par timmar innan han kliver innanför dörren! = Max ett par timmar innan jag skulle kunna ta minstingens rum i besittning för några timmars sammanhängande sömn! Klockan hann dock passera ett par timmar en del, utan att mannen klev innanför dörren... konstigt, tänkte jag, bara inte taxin farit av vägen... tankarna hinner verkligen flyga iväg kors och tvärs i mörkret den tiden på dygnet!
Senare än det var tänkt kom han dock äntligen hem! Jag nämnde något om att han var sen, men fick inget bra svar, jag hann nog ganska snabbt även redogöra för mina sängrokad-funderingar, varpå mannen lade sig i mitten av sängen för att jag skulle slippa få kruppblöjbarnets fot sparkande mitt i magen och hans händer rivande i mitt hår natten igenom. Detta innebar dock att en kudde måste stoppas in under madrassen på ena långsidan av sängen, vilket i sin tur innebar att vår 160 cm smala sängs sovyta minskades ännu mer, vilket innebar att jag, trots att jag inte sov med ett barn vid min sida, ändå sov med händerna på nattduksbordet, och med resten av kroppen vippande ute på kanten. Framåt morgontimmarna genomskådade kruppblöjbarnet vår kupp, kravlade sig ner över den provisoriska sängsargen, och knatade runt till min sida, daskade mig hårt på kinden och sa "mamma, mamma!!". Bara att falla till föga och försöka ligga i någon form av dvala, med kruppblöjbarnet på magen sista timmen innan klockan ringde...
Morgonrutinerna fick jag klara av ganska själv idag, förutom att jag i det närmaste fick slita upp även mannen ur sängen... Storbarnen är väl OK att väcka många gånger, men att inte få upp mannen hör till ovanligheterna! Normalt sett är han en sådan där som går upp direkt när klockan ringer, duschar, klär på sig, bäddar sängen (!!) på militäriskt vis, och sedan äter frukost i lugn och ro och läser tidningen, hans morgonrutiner är i det närmaste heliga och kan klockas på minuten... men inte idag.
7.35 infann jag mig hos tandläkaren. Jag är alltid nervös när jag ska dit! Jag tror att jag var 28 år när jag började gå till tandläkaren själv... Först följde mamma med, sedan mannen (mamma tyckte nog det var för långt att åka till Lund för att följa med sin halvvuxna dotter till tandläkaren)... Att gå dit själv är fortfarande en ganska stor grej med andra ord... Att dessutom försöka dölja tandläkarskräcken för barnen är en konst, som jag dock tror att jag lyckats med hittills :) Jag sköter mina tänder relativt noggrant, allt för att minimera antalet tandläkarbesök! Detta har resulterat i att jag ännu inte har haft ett enda hål i mina "vuxentänder", men snart borde det väl komma?! Men inte idag!! :) Jag klarade mig ännu en gång!! Tjohooo! Vilken lycka! Nu är det 1,5 år kvar till nästa eldprov, så härligt!
Under dagen har jag författat ett sakligt, men kanske lite bitskt, mejl till Rut den första! Hur hon har mage att försöka ta betalt med fullpris och överpris för den undermåliga städningen, och dessutom när vi redan betalt för hela månaden som städningen avsåg, är för mig en gåta... Det tror jag att även Rut börjar förstå! Ruts revisor, som jag av en händelse känner till, bad mig tagga ner lite, men jag har svårt att tagga ner när det gäller konsumenträtt, jag misstänker att det sitter i ryggmärgen :) Ruts revisor kan även ha min gamla gräsmatte-tvist i huvudet, och det blev ju ingen direkt smickrande publicitet i tidningen för gräsmatts-företaget, men "been there, done that" jag tänker inte göra om det igen...
Mannen har jobbat hemma idag, och haft minstingen med sig. På förmiddagen lät det fortfarande som att han var i en sömndimma, han sa själv att det kändes som att han blivit överkörd av en långtradare :( På eftermiddagen kröp det fram att han, efter att ha varit utomlands i flera dagar, förberett och hållt i utbildning, haft flera sena kvällar, ändå valt att åka direkt från Arlanda till godisfabriken för att styra upp ett kokeri, MITT I NATTEN!! Istället för att säga något i stil med "jaha, vad bra att du fixade det" eller "härligt, din arbetsgivare kan verkligen räkna med dig", blev jag nästan arg! Men det är klart; det är ganska lätt att stå på sidan om och kritisera när andra blir uppslukade av jobbet, men när man blir det själv är det ofta svårt att inse, innan det nästan är för sent...
Dagen på hemmaplan kanske gjorde honom gott ändå; när jag kom hem hade han köpt färsk torsk, som han stod och panerade :) Himla gott blev det! Fast jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite irriterad först; jag hade helst sett att han bara hade tagit det lugnt, med tanke på långtradar-överkörningen... Efter middagen fick jag tid att springa, tankarna brukar skingras en del då. Jag var fortfarande irriterad; om det var på Rut den första, att mannen kör för hårt på jobbet ibland, och även försöker kompensera på hemmaplan när han varit borta, eller om det var på att det var väldigt länge sedan jag fick sova flera timmar i sträck, ska jag låta vara osagt, men irriterad var jag i alla fall! Ända tills jag kom till slutet av min runda, och fick syn på dig C, för en tiondels sekund trodde jag att det var du, sedan kom insikten igen, det kan aldrig mer vara du... så konstigt... och fortfarande så overkligt... Jag slog ner på takten, och funderade ännu en gång vad sjutton jag gnäller över! Jag har egentligen ingen anledning alls! Men vissa dagar känns det bara så i alla fall! Man blir en riktig gnäll-kärring och allt känns bara skit! Fast man egentligen kanske är en av de lyckligaste människorna på jorden... men det måste kanske får vara så? För om man aldrig är arg, missnöjd eller irriterad, då kanske man inte heller lär sig uppskatta när allt känns precis tvärt om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar