Bloggande

För en tid sedan var det någon som sa till mig att hans uppfattning är att de som bloggar är människor som har ett stort självbekräftelsebehov... och att de som bloggar gör det för att visa upp hur bra och myyyyysigt de har det, samt hur bra de har lyckats i livet. När denna bekännelse kom satt det tre bloggande tjejer vid bordet, men jag tror inte att någon av oss nappade så där jättemycket på diskussions-betet som precis kastats ut. Jag tror att alla tre tog kommentarerna med ro, och hade i bakhuvudet att den här killen gärna drar igång heta, gestikulerande diskussioner, och att han nog tycker att vi är ganska OK, trots vårt bloggande.

Trots att jag inte nappade så mycket när kroken kastades ut, har jag inte riktigt kunnat sluta fundera på varför folk bloggar egentligen... Jag läser inte så många bloggar själv, och de få jag läser är skrivna av vänner och bekanta. Jag läser inte en enda "kändis-blogg" eller några mode- eller andra poppis-bloggar, jag känner inte att jag har något behov av det. Därför är jag kanske inte rätt person att bemöta självbekräftelsebehovsteorin, MEN, jag kan åtminstone fundera över varför jag bloggar själv...

Jag har alltid tyckt mycket om att skriva, och var länge övertygad om att det var journalist jag skulle bli när jag blev stor, författare stod också högt på listan, men det var (och är fortfarande) ganska oklart hur man tar sig dit... När jag var yngre skrev jag otroligt mycket, ofta flera sidor om dagen i min dagbok, kanske som en typ av terapi, men mest för att jag tyckte att det var så roligt! Dagboken var det ingen annan som läste, åtminstone inte vad jag känner till, så ett eventuellt självbekräftelsebehov hamnade helt klart i skymundan.

Bloggkoll i Bellagio

När jag började plugga var det som att skrivbehovet försvann en aning, kanske för att jag fick utlopp för själva skrivandet på en mer intensiv nivå än tidigare i skolan, jag kände helt enkelt inte för att sätta mig ner och skriva när det var det jag hade gjort en hel del dag. Oavsett om jag hade varit på föreläsning, seminarium eller bara suttit och pluggat själv så skrev jag otroligt mycket, en stor del av mitt minne sitter i pennan :)

På senare år har jag verkligen saknat att skriva. Jag skriver en del mitt jobb, men inte tillräckligt mycket. Jag tyckte att jag började tappa språket, blev sämre på att stava och uttrycka mig, jag tyckte dessutom att jag fick dåligt flyt när jag väl försökte skriva. Dessa insikter gjorde att jag funderade på att börja skriva på något sätt igen. Att börja blogga lite kändes som ett ganska bra alternativ, dels för att jag får utlopp för mitt skrivbehov, jag tycker det är så otroligt kul att skriva, lite terapi är det nog också (kan nog alla behöva ibland), och så kan släkt och vänner som vi inte träffar så ofta ta del av vad vi gör, hur barnen har det och få se lite bilder. Sedan får man kanske ta min blogg för vad den är... Jag skriver väldigt blandat, om det mesta, ibland inte alls skoj faktiskt, och därmed inte heller något stort publikfrieri... men man får väl försöka plocka russinen ur kakan om man vill läsa, och vill man inte läsa alls så slipper man faktiskt!

Visst kan jag erkänna att jag tycker det är jätteroligt med de glada tillrop, uppmuntringar, komplimanger och snälla ord som jag hör ibland om mitt bloggande, det värmer verkligen :) MEN jag har svårt att tro att det är det enda som driver mitt bloggande, så det där med stort självbekräftelsebehov ligger nog ganska långt ner på min "varför jag bloggar-lista".

Jag bara gillar att skriva, as simple as that!