En ny folkgrupp

Sedan i fredags har jag varit och badat på badhuset med hela familjen, skjutsat piffad man till fördrink i garage, piffat dottern inför maskerad (där hon vann pris för bästa utklädnad :) Heja Ebba!), varit och köpt pizza, lagt litet barn, lagt litet barn, lagt litet barn, lagt mig bredvid litet barn tills han äntligen somnade, fixat fredagsmys till stora barn, fredagsmyst med stora barn, beundrat dotterns, på maskeraden, tappade tand, skjutsat mellanbarn och bakisstinkande man till innebandymatch där bakisstinkande man skulle sitta i sekretariatet (nej, det var inte tänkt att jag skulle skjutsa, det var tänkt att 35-åringen skulle ha kört själv, men ibland blir det inte som man tänkt sig), hämtat fyndade Me&I-kläder i brevlåda i Mackmyra, kämpat mig igenom en sväng på Köpis med stort och litet barn, sett sista perioden av mellanbarnets innebandymatch (som de vann!), skjutsat hem bakisstinkande man och resten av familjen efter avslutad match och sekretariat-tjänst, plockat bort Halloween-pynt, testat mina fötter under en kort löparrunda (det kan finnas hopp för höger fot :)), fixat fajitas, ätit fajitas, tittat på Så Mycket Bättre, styrt upp dotterns sleep over, sovit, köpt nya blommor till krukorna ute, tänt ljus på mormor och morfars grav, tänt ljus på pappas och farmor och farfars grav, planterat om blommor i krukorna ute, bakat kladdkaka, och ätit kladdkaka med Fam Cronsell som kom på spontanbesök.

I helgen har jag kommit till insikt. Jag tillhör en folkgrupp som jag ärligt talat kikat lite snett på tidigare... Det gäller den där gruppen som innefattar föräldrar till idrottande barn. De brukar skrika, tjoa, leva sig in, bli arga och klappa händerna så att de nästan ser ut att gå sönder, när de bevistar en helt vanlig, och kanske i många sammanhang, ganska oviktig match där deras barn spelar.

Igår mutade jag mellanbarnets syskon med varsin tomteklubba, och åkte tillbaka till Ludde för att se den sista perioden (kompromiss med dottern...) som spelades mellan IK Sätra och Strömsbro. När vi klev in i hallen var det ganska fullt på läktarna, så jag tryckte ner mig själv och minstingen i trappan, medan dottern valde att stå och hänga i lite coolt vid sidan av i sin cerisea One Piece. Det tog ungefär 15 sekunder innan jag var totalt uppslukad av vad som antagligen måste ha varit århundradets mest rafflande innebandymatch! Åtminstone kändes det så i stunden...

Jag skrek "JAA!", NEEEEEJ!", FxxxxN!", "BRAAA!" och "KOM IGEEEN NURÅÅ!", applåderade, slog mig själv på knäna, och bet på naglarna, åtminstone om jag ska tro papegojan minstingen som satt bredvid och iakttog sin mamma med stora, förvånade ögon. Men han protesterade inte, det är inte varje dag han får en tomteklubba bara sådär ändå, "bäst att gilla läget, och säga och göra lika som mamma" verkade vara hans strategi. Det stod 5-5 när vi kom, och efter några minuter lyckades IK Sätra få in bollen bakom Strömsbros målis, total lycka! Matchen slutade 6-5 till mellanbarnets lag, och ja, jag erkänner; när slutsignalen gick och alla smågrabbar rusade ut på planen och kramades blev jag helt tårögd...

Hur sjutton ska detta gå? För jag gissar att det bara är början...