Ett skruttigt måndagsexemplar?

Ibland känner mig som ett riktigt skruttigt måndagsexemplar. Idag är ibland.

Jag har varit till doktorn för att försöka få ordning på mina bihåelebekymmer som jag tampats med de senaste två åren. Jag kom ut från besöket med den troliga diagnosen "kronisk bihåleinflammation" (finns den ens?!), två remisser, och tre nya recept på olika mediciner!

Mina följeslagare de kommande sex veckorna.

Just det här med bihålorna stör mig ganska mycket, självklart för att det gör ont, jag kan inte springa/jogga/skumpa/hasa så mycket som jag skulle vilja, jag har svårt att andas normalt, och jag blir trött av att ha en inflammation i kroppen samtidigt som allt tuffar på i sin vanliga takt runt omkring mig. MEN det som stör mig allra mest är nog egentligen att inflammationen triggar igång en del av mina andra skvanker; som att hjärtat studsar och rusar extra mycket, och att svullnaden i öron/näsa/halsregionen gör att mina redan halvdöva öron hör ännu sämre :/

Något som inte störs av bihåleinflammationen är mina skadade och klämda nerver mellan tredje och fjärde tån i vänster och höger fot. De blir snarare bättre av att jag inte springer. Alltid något!

Jag börjar bli så nedrans trött på frasen, som jag fick höra även idag, "det är nog bra om du lär dig att leva med detta, och anpassa dig därefter"!

Nu ska jag alltså anpassa mig efter:

• Ett hjärta som har en benägnhet att rusa och studsa närhelst det känner för det.
• Halvdöva öron. (Egentligen bara en tredjedel döva, men det är så jobbigt att skriva.)
• Laktosintolerans
• Skumma allergier som ploppar upp när jag minst anar det, gärna i form av tilltäppta andningsvägar eller utslag över hela kroppen.
• Nerver i kläm i fötterna.
• ...och nu: kronisk (?!) bihåleinflammtion!

För att anpassa mig till detta gör jag följande:

• Äter hjärtmedicin (åtminstone halv rekommenderad dos, emellanåt försöker jag sluta helt men det går sådär)
• Har hörapparater (i byrålådan, där de har legat de senaste 18 åren)
• Konstaterar att jag får ont i magen när jag äter pannkakor med sylt och grädde (som jag åt till middag idag) och glass.
• Eftersom jag inte vet vad jag är allergisk mot anpassar jag mig inte mer än att jag alltid bär runt på en burk Betapred. Det vore ju jättetrist att utesluta en massa go´saker!
• Jag har tagit kortisonsprutor i fötterna (en gång, helst inte igen) och låtit ortopeden tillverka ett par formgjutna sulor att ha i skorna. Jag tror att sulorna ligger i tryggt förvar i ett par av mina vinterskor ute i förrådet.

Jag kan  konstatera att jag antagligen inte får MVG i kursen"Lär dig leva med dina skavanker, och anpassa dig efter dem", inte ens i grundkursen.

Men måste jag verkligen ha det? Så länge jag inte måste måste, verkligen måste, har jag faktiskt ingen lust att anpassa mig fullt ut. Det verkar så trist, och jag vill helst inte ha det trist.

Jag vägrar att vara ett skruttigt måndagsexemplar! Jag är faktiskt född på en tisdag!

I ett

Ibland går det i ett. Så har det varit lite grann den senaste veckan. Om det ska gå i ett är det bra om det det är trevligheter som går i ett, och det har det faktiskt mestadels varit!

I onsdags slöt hela familjen upp på Kulturskolan för att närvara vid dotterns gitarravslutning, och få höra på lite vackert plinkande. Det lät ungefär som man kan förvänta sig efter ett års spelande :) Jag är mycket imponerad av de små barnen som lyckas hålla sina fingrar på rätt strängar vid rätt tillfälle! (Jag gav själv upp min gitarrkarriär efter att jag fått blåsor på tummen för att jag spelat "Balladen om den kaxiga myran" jättemånga gånger.)

I torsdags var jag och minstingen på treårskontroll på Barnavårdscentralen. Utvecklingsmässigt passerade han kontrollen utan anmärkning. Han växer ungefär enligt samma modell som sin syster i samma ålder; en kurva över mittenkurvan på vikten, och en kurva under på längden... Beteendemässigt briljerade han inte lika mycket (även om sköterskan tyckte att beteendet var fullt normalt). I min iver att vara en engagerad och pedagogisk mamma hade jag kvällen innan besöket läst "Totte går till doktorn". I boken klär Totte av sig, och efter att han mätt och vägt sig får han en spruta av doktorn. Totte skriker för att sprutan gör ont. Tottes mamma tröstar Totte.

Sina tre år till trots är minstingen fullt kapabel att göra en konsekvensanalys. Han vägrade därför att klä av sig! Han trodde inte en sekund på att han skulle slippa sprutan om han klädde av sig!  Efter en del lirkande, sittande på golvet med minstingen ålande och skrikande i knät, och med sköterskans menande blick som borrade sig in i min nacke, insåg jag att jag måste tänka ut en plan B, och det relativt omgående! Jag slet av minstingen byxorna, skorna och den torra blöjan, ställde mig på vågen med honom sparkande och skrikande i armarna, lyfte ner honom på golvet, och ställde mig sedan själv på vågen, så att sköterskan  fick göra en liten räkneövning. Hon tyckte säkert att det var spännande och utvecklande med lite variation!

Lätt utpumpad och genomsvettig efter besöket på BVC, åkte vi till dagis för att närvara vid den årliga vårfesten och vernissaget! Det var en trevlig tillställning, med två äldre syskon som hellre hade varit någon annanstans... och när minstingen också ville vara någon annanstans åkte vi hem. Självklart efter att jag, sedvanligt, deltagit i dagiskören med minstingen i knät.

Minstingen spanar in konst.

Minstingen hade själv skrivit en egen saga.

I fredags var det dags för 35-årsfest i överraskningsformat på Ekerö. Tyvärr missade vi själva överraskningsmomentet eftersom det var så mycket trafik att det tog över tre timmar att ta sig till Stockholm! Bilköerna gick så långsamt att mannens lillebror hann gå ur bilen, hitta en bra dunge att kissa i i Bromma, och sedan sätta sig i bilen igen. Väl framme hamnade vi på ett mycket trevligt kalas, med en väldigt överraskad 35-åring!

I lördags kastade vi oss i bilen efter frukost, och körde hemåt mot GD/GIF Olympiaden, som gick av stapeln för det trettiofjärde året i rad. Vi hann precis hem för att se dottern imponera i kulstötning! Med tanke på hennes svala, för att inte säga iskalla, intresse för idrott, är hennes engagemang, men även fina prestation, en stor gåta och en glad överraskning!

Längdhopp

Det gäller att spana med stil!

Två år kvar, bäst att börja träna!

600 m terräng. Heja, heja!

Jag frågade dottern vad hon tyckte var allra roligast (syftande på vilken idrottsgren) på Olympiaden, och hon svarade direkt "att äta remmar i tältet, men inte att stå i kö för att köpa remmarna!"... Det ena kanske ger det andra; om man har skoj på sidan om tävlingen, kanske det känns kul och motiverande i själva tävlingsmomentet också?

Så kanske det är med det mesta? Känns det skoj så funkar det, även om man kanske inte alltid tror det innan!

Grabbarna samlar pluspoäng

Igår morse vaknade jag av frukostslammer i köket. Det hör inte direkt till vanligheterna, mina första medvetna registreringar på det nya dygnet brukar mer handla om att någon pillar på mina ögonfransar, leker med mitt hår eller ger mig en välplacerad spark i njurtrakten (jag vill förtydliga att det inte är mannen som brukar behandla mig på dessa sätt). Hur som helst, frukostslammer alltså! Fantastiskt! Ännu bättre blev det när jag satte mig vid dukat bort och insåg att han dessutom förstått att det var läge att duka fram peanut butter och jelly, mina senaste cravings!

Samtidigt som jag tog min sista klunk te, reste sig mannen upp och började greja vid köksbänken. Han hade fått för sig att börja baka rabarberpaj till vaniljvispen han hade köpt dagen innan! Jag protesterade inte särskilt mycket, ställde in peanut butter i kylen (självklart hade mejeriteknologen redan hunnit ställa in mjölk, yoghurt och smör), och lade mig i sängen och spelade lite Wordfeud för att inte vara i vägen vid pajbaket.

När jag väl pallrade mig upp ur sängen igen, var allt redan undanröjt i köket, gräsklipparen igång utomhus, och mellanbarnet hade börjat kasta ut innehållet i sin garderob på golvet. Det är en procedur han ställer till med ungefär en gång per år. Det går till så att han verkligen tömmer garderoben på ALLT. Han går sedan systematiskt igenom plagg för plagg och lägger i olika högar; en hög som ska läggas på en låda, en hög till lillebror, och resten viks enligt konstens alla regler och läggs tillbaka enligt ett visst system i garderoben. Detta är ju en fantastiskt bra rutin, men vad har han fått detta ordningssinne ifrån, och är det verkligen normalt för en 7-åring?!

En mycket ordningsam 7-årings verk.

Minstingen glänste med att helt plötsligt, som från ingenstans, få för sig att han blivit stor och därmed även börjat gå på toaletten. Han verkar dessutom vara fast besluten att hoppa över både potta och barn-ring, han är ju som sagt stor nu. (Fast inte tillräckligt stor för att inte ha napp. För om nappen kommer på tal är han "en lite kille, inte stor"... )

Efter alla dessa pluspoäng som grabbarna i familjen började samla igår, funderar jag på om de har en plan...? Är det något de vill? Eller inte vill? Eller har jag bara så´n tur att jag bor under samma tak som tre välkammade gossar? Det kan vara så.

Medan grabbarna jobbade på med sitt tog vi tjejer i familjen det ganska lugnt. Dottern spenderade mest tid på studsmattan...

Man måste inte nödvändigtvis hoppa på studsmattan. Man kan även använda den som ett uterum på behörigt avstånd från småbröder.

...medan jag hasade runt mellan en solstol, sängen och soffan, med en kroppstemperatur som var en grad högre än godkänt. Fast det känns bättre idag, så jag har hopp om morgondagen!

Hälsingland tur och retur

Idag har vi gjort första familjeutflykten i "bussen", som minstingen säger. Jag föredrar fortfarande att inte kalla den buss, men visst är det en ganska stor bil... Så stor att alla barn kan sitta på behörigt avstånd från varandra, vilket upplevs som positivt!

Vi packade in oss i bilen, med stora kaffemuggar, peanut butter jelly sandwiches och Tropicana (om vi nu ska ha en blaffig amerikansk bil, är det väl lika bra att löpa linan ut?). Vi satte kurs mot Järvzoo, djurparken i Järvsö. Ingen av oss hade varit där tidigare, så vi visste egentligen inte vad vi hade att förvänta oss.

Väl på plats blev vi positivt överraskade! Vi började med att kika på vargarna

sedan gick vi vidare på den lång rampen

där jag, förutom en vanlig älg, såg två GAP-älgar, en ganska ovanlig sort

vi tittade på den vackra utsikten

och beundrade istidsdjuren, myskoxarna

innan vi pausade lite, och åt korv och renklämma (nej, barnen ser inte alltid så här glada ut samtidigt när kameran kommer fram, jag har lurat dem att säga "apelsiiiin")

vi tittade på björnarna

som busade jättemycket

och fjällräven som ropade till järven i inhägnaden bredvid

järven var dock inte särskilt intresserad av fjällräven, han koncentrerade sig på att vara fotogenique istället

vi passerade en vacker liten bäck

och jättemånga ugglor!

Det var skoj att se djuren i sin hyfsat naturliga miljö. Det är väl kanske det som skiljer Järvzoo från många andra djurparker. Barnen uppskattade också utflykten, även om minstingen mest ropade "Hej då bajskorv!" till alla djur, "Var är sötnosen?" (=noshörningen), varvat med "Jag älskar dig, mamma!".


Efter zoo-utflykten åkte vi vidare mot Orbaden. Där tillbringade jag alla mina somrar som liten, från att jag var nyfödd, till de sena tonåren. Men sedan dess har jag knappt varit där alls, bara passerat. Så märkligt att återvända till ett ställe där jag har tillbringat så stor del av mitt liv, men där jag knappt satt min fot de senaste 18 åren. Jag har många minnen därifrån, så många positiva minnen som rymmer så stor del av min barndom. Jag känner mig lyckligt lottad som har fått uppleva somrarna i Hälsingland. Det känns nästan som en bortglömd, eller kanske en ännu inte funnen, pärla. Jag är så glad att den pärlan har varit min, så länge! Och nu, när jag besökte platsen igen, känns det nästan som att den bara står och väntar... Eller "väntar" kanske inte är rätt ord, det är mer "här är jag, jag är precis som jag är, och du är välkommen in om, och när, du vill"!

Vi FICK glass av den snälla farbrorn i kiosken

barnen var inte blyga, utan valde de största strutarna

Samma vy, över samma boj, som för 18 år sedan.

Jag hoppas att det inte tar så lång tid innan jag återser de vackra blå bergen, Ljusnans vatten och hälsingecharmen igen. Men fram tills dess får jag hålla tillgodo med den good feeling som Orbaden gav mig idag!

Love at first sight

I lördags hände det äntligen. Jag klev in i rummet där han befann sig. Jag såg honom först lite snett framifrån, lite i profil. Han var mörk i färgen, precis som jag gillar. Han var maffig, kanske i största laget för min smak, och jag förstod ganska snart att han hade ett riktigt stort hjärta. Men med ett stort hjärta måste han ha massor av kärlek att dela med sig av, och kärleken blir väl bara större ju mer man ger? Ljudet han gav ifrån sig (kanske skulle man kunna kalla det dialekten) lät väldigt vackert i mina öron... inte alls som alla andra, men så var han ju även amerikan. Jag kände direkt att det här kunde bli något speciellt!

Sönerna var också med in i bilhallen. De började nästan hoppa jämfota när de såg Chryslern, hoppade snabbt in i bilen och gjorde sig hemmastadda. När försäljaren startade bilen för att köra ut den sa minstingen "vad är det som låter mamma?!", jag svarade att "det är bilen vi ska provköra som låter så, för den har en lite större motor som heter V6". Båda sönerna hade ögon stora som tefat (nåja, nästan i alla fall...), de måste ha undrat vad som hänt med deras main stream-föräldrar, men de såg också väldigt nöjda och förväntansfulla ut!

Vi körde iväg, och jag kände från första stund att jag ville att han skulle bli min. Den lilla, runda klockan på instrumentbrädan, alla små speciella Chrysler-detaljer och de giganstiska mugghållarna gjorde att jag kastades 15 år tillbaka i tiden, till min morbrors Chrysler i USA. Oj, vad jag gillade den! Motorljudet, de små detaljerna och känslan.

Så himla dumt egentligen. Jag ville ju inte ha nå´n minibuss! Jag har verkligen vågat vägra minibuss i flera månader, till och med i flera år!

Det krävdes en maffig amerikan för att få mig att överge svensken, men nu har jag bestämt mig! Han får nog följa med mig hem snart. Kanske redan imorgon?

Signed, sealed, delivered...

Johan 3 år

Johan 3 år

Idag var det dags för den riktiga födelsedagen! Uppladdningen blev sådär måste jag erkänna. Föremålet själv vaknade bara några minuter in på födelsedagen, innan jag och mannen hade somnat. Sedan hade vi nattvandringar, bokläsning, och snurrande i olika sängar ända fram till tretiden! Helt galet! Det sägs ju att det är en myt att människor blir påverkade av fullmånen, men nu börjar jag nästan tro att myten är en myt... (Nej, jag visste inte att det hade varit fullmåne förrän idag då jag googlade "månkalendern", så den psykologiska effekten kan jag inte heller skylla på.)

Varken sång eller paket kunde få upp det rekordtrötta födelsedagsbarnet. Storasyskonen såg mäkta förvånade ut när lillebror med nickningar och skakningar på huvudet, tyst men tydligt deklarerade att han inte ville öppna några paket, det var han alldeles för trött för.

Efter lite lirkning öppnade han dock ögonen och kunde inte riktigt låta bli att öppna (eller snarare låta mig öppna) det största paketet, det gav mersmak, och resten av paketen öppnades i rask takt.

Halvan-boken "Här kommer sopbilen" var en omtyckt present.

Väl hemma igen på eftermiddagen hjälpte storasyster till att inviga den nya leksaksmaten, kastrullerna och porslinet!

Den nya sparkcykeln monterades, och testades. Efter lite övning med tungan rätt i mun,

fick födelsedagsbarnet in snitsen!

Den önskade födelsedagsmaten makaroner med ketchup serverades till middag, och det som fanns kvar av tårtan från igår åts upp till efterrätt. Jag tror att 3-åringen var nöjd med sin dag, även idag.

Nu börjar året då det är tänkt att han ska bli en "stor kille" på riktigt, året då napparna och blöjan ska bort. Om han visste det vet jag inte om han hela tiden skulle fortsätta upprepa "Jag är en stor kille nu, mamma"... Fast egentligen vet jag inte vem det är mest vemodigt för... mig eller honom? Han verkar trots allt väldigt nöjd med, och stolt över att bli äldre. Det är väl bara att go with the flow, och inse att liten blir stor. Även för mig...

Den sjätte maj

"För exakt tre år sedan var jag inte särskilt kaxig", sa jag till mannen för en stund sedan. Han svarade att jag inte var tvärtom heller. Vid närmare eftertanke har han nog rätt. Jag kände mig nog lite nervös inför vad som komma skulle, men jag var samtidigt fylld av ett märkligt lugn, och kände att "this is it", det finns ingen återvändo.

Jag hade gått på kontroller varannan dag på förlossningen för att jag hade en bebis i magen som var slö, och liten för tiden. Det gjordes ultraljud där bebisens storlek bedömdes, samt hur flödet i navelsträngen fungerade. Läkarna avvaktade egentligen bara rätt läge att "plocka ut" honom, det visste jag. Men det kändes ändå overkligt när den dagen kom, då de sa "nähä, det här ser inte så bra ut längre, nu mår den här bebisen bättre av att få komma ut än att stanna kvar inne i magen". Det var den 6 maj 2009. Jag fick välja själv om jag skulle åka hem, ladda mentalt, och packa ner lite mer saker i min väska som följt med mig varannan dag till sjukhuset, eller om de skulle sätta igång direkt. Jag valde att åka hem.

Dagen efter fick jag äntligen träffa mitt lilla pyre. Det var den minsta bebisen jag någonsin hållt i. Lättnaden och lyckan var total när jag insåg att han faktiskt mådde bra! Ingen läkare behövde springa iväg med honom till akutrummet som jag fått visat för mig innan, och han behövde ingen annan vård än att ligga i kuvös en stund.

Nyfödd

Den första tiden kändes han som en liten fågelunge, så liten och så skör. Han låg ihoprullad som en liten boll den första månaden, nästan som att han inte förstod att han faktiskt var utanför magen. Jag kan fortfarande känna samma starka, beskyddande känsla för den lilla killen än idag som jag kände då, fast det har gått tre år. (Jag känner mig självklart som en beskyddare för mina två äldre barn också, men känslan blir lite annorlunda när ett barn får en lite trasslig start, både på gott och ont gissar jag.)

Tre hela år har alltså gått. Minstingen säger själv att han inte är en bebis, han kan rabbla flera bokstäver och komma med exempel på namn och ord som börjar på respektive bokstav, han sjunger flera sånger utantill, kan lite teckenspråk, räknar till 10, och föredrar Gruyère, Pecorino och fikonmarmelad framför det mesta.

Idag har vi haft ett litet 3-årskalas med farmor, farfar, mormor, morfar P och gudisarna. Det var lite förvirrande att ha kalas dagen innan den egentliga födelsedagen. Jag förklarade för minstingen att kalaset är idag eftersom det är dagis-dag imorgon när han fyller år, då svarade han "jaha, har jag namnsdag idag mamma?"... Jag tror inte att han kommer att klaga över att han får paket på morgonen av oss imorgon i alla fall. Födelsedag, namnsdag eller bara ändå, det spelar nog ingen roll när man är 3 år. Inte när man är 33 år heller för den delen :)

Det är fortfarande lite bökigt att få bort tejpen själv när man är snart 3 år.

Bland presenterna fanns såpbubblor, som uppskattades minst lika mycket av de stora barnen!

Så här jobbigt kändes det när alla sjöng "Ja må han leva",

fast sen blev det lite bättre när det skulle blåsas ljus,

och ätas tårta.

Minstingens storebror framförde ett viktigt budskap; "håll Sverige rent"

...och storasystern var jättefokuserad.

Till middag delade vi på en liten pizza...

Det var en nöjd, men trött snart 3-åring som somnade väldigt gott och väldigt snabbt ikväll.

Älskade lilla troll!