Salamanderbloggen: Den sjätte maj

"För exakt tre år sedan var jag inte särskilt kaxig", sa jag till mannen för en stund sedan. Han svarade att jag inte var tvärtom heller. Vid närmare eftertanke har han nog rätt. Jag kände mig nog lite nervös inför vad som komma skulle, men jag var samtidigt fylld av ett märkligt lugn, och kände att "this is it", det finns ingen återvändo.

Jag hade gått på kontroller varannan dag på förlossningen för att jag hade en bebis i magen som var slö, och liten för tiden. Det gjordes ultraljud där bebisens storlek bedömdes, samt hur flödet i navelsträngen fungerade. Läkarna avvaktade egentligen bara rätt läge att "plocka ut" honom, det visste jag. Men det kändes ändå overkligt när den dagen kom, då de sa "nähä, det här ser inte så bra ut längre, nu mår den här bebisen bättre av att få komma ut än att stanna kvar inne i magen". Det var den 6 maj 2009. Jag fick välja själv om jag skulle åka hem, ladda mentalt, och packa ner lite mer saker i min väska som följt med mig varannan dag till sjukhuset, eller om de skulle sätta igång direkt. Jag valde att åka hem.

Dagen efter fick jag äntligen träffa mitt lilla pyre. Det var den minsta bebisen jag någonsin hållt i. Lättnaden och lyckan var total när jag insåg att han faktiskt mådde bra! Ingen läkare behövde springa iväg med honom till akutrummet som jag fått visat för mig innan, och han behövde ingen annan vård än att ligga i kuvös en stund.

Nyfödd

Den första tiden kändes han som en liten fågelunge, så liten och så skör. Han låg ihoprullad som en liten boll den första månaden, nästan som att han inte förstod att han faktiskt var utanför magen. Jag kan fortfarande känna samma starka, beskyddande känsla för den lilla killen än idag som jag kände då, fast det har gått tre år. (Jag känner mig självklart som en beskyddare för mina två äldre barn också, men känslan blir lite annorlunda när ett barn får en lite trasslig start, både på gott och ont gissar jag.)

Tre hela år har alltså gått. Minstingen säger själv att han inte är en bebis, han kan rabbla flera bokstäver och komma med exempel på namn och ord som börjar på respektive bokstav, han sjunger flera sånger utantill, kan lite teckenspråk, räknar till 10, och föredrar Gruyère, Pecorino och fikonmarmelad framför det mesta.

Idag har vi haft ett litet 3-årskalas med farmor, farfar, mormor, morfar P och gudisarna. Det var lite förvirrande att ha kalas dagen innan den egentliga födelsedagen. Jag förklarade för minstingen att kalaset är idag eftersom det är dagis-dag imorgon när han fyller år, då svarade han "jaha, har jag namnsdag idag mamma?"... Jag tror inte att han kommer att klaga över att han får paket på morgonen av oss imorgon i alla fall. Födelsedag, namnsdag eller bara ändå, det spelar nog ingen roll när man är 3 år. Inte när man är 33 år heller för den delen :)