Love at first sight

I lördags hände det äntligen. Jag klev in i rummet där han befann sig. Jag såg honom först lite snett framifrån, lite i profil. Han var mörk i färgen, precis som jag gillar. Han var maffig, kanske i största laget för min smak, och jag förstod ganska snart att han hade ett riktigt stort hjärta. Men med ett stort hjärta måste han ha massor av kärlek att dela med sig av, och kärleken blir väl bara större ju mer man ger? Ljudet han gav ifrån sig (kanske skulle man kunna kalla det dialekten) lät väldigt vackert i mina öron... inte alls som alla andra, men så var han ju även amerikan. Jag kände direkt att det här kunde bli något speciellt!

Sönerna var också med in i bilhallen. De började nästan hoppa jämfota när de såg Chryslern, hoppade snabbt in i bilen och gjorde sig hemmastadda. När försäljaren startade bilen för att köra ut den sa minstingen "vad är det som låter mamma?!", jag svarade att "det är bilen vi ska provköra som låter så, för den har en lite större motor som heter V6". Båda sönerna hade ögon stora som tefat (nåja, nästan i alla fall...), de måste ha undrat vad som hänt med deras main stream-föräldrar, men de såg också väldigt nöjda och förväntansfulla ut!

Vi körde iväg, och jag kände från första stund att jag ville att han skulle bli min. Den lilla, runda klockan på instrumentbrädan, alla små speciella Chrysler-detaljer och de giganstiska mugghållarna gjorde att jag kastades 15 år tillbaka i tiden, till min morbrors Chrysler i USA. Oj, vad jag gillade den! Motorljudet, de små detaljerna och känslan.

Så himla dumt egentligen. Jag ville ju inte ha nå´n minibuss! Jag har verkligen vågat vägra minibuss i flera månader, till och med i flera år!

Det krävdes en maffig amerikan för att få mig att överge svensken, men nu har jag bestämt mig! Han får nog följa med mig hem snart. Kanske redan imorgon?

Signed, sealed, delivered...