Hälsingland tur och retur

Idag har vi gjort första familjeutflykten i "bussen", som minstingen säger. Jag föredrar fortfarande att inte kalla den buss, men visst är det en ganska stor bil... Så stor att alla barn kan sitta på behörigt avstånd från varandra, vilket upplevs som positivt!

Vi packade in oss i bilen, med stora kaffemuggar, peanut butter jelly sandwiches och Tropicana (om vi nu ska ha en blaffig amerikansk bil, är det väl lika bra att löpa linan ut?). Vi satte kurs mot Järvzoo, djurparken i Järvsö. Ingen av oss hade varit där tidigare, så vi visste egentligen inte vad vi hade att förvänta oss.

Väl på plats blev vi positivt överraskade! Vi började med att kika på vargarna

sedan gick vi vidare på den lång rampen

där jag, förutom en vanlig älg, såg två GAP-älgar, en ganska ovanlig sort

vi tittade på den vackra utsikten

och beundrade istidsdjuren, myskoxarna

innan vi pausade lite, och åt korv och renklämma (nej, barnen ser inte alltid så här glada ut samtidigt när kameran kommer fram, jag har lurat dem att säga "apelsiiiin")

vi tittade på björnarna

som busade jättemycket

och fjällräven som ropade till järven i inhägnaden bredvid

järven var dock inte särskilt intresserad av fjällräven, han koncentrerade sig på att vara fotogenique istället

vi passerade en vacker liten bäck

och jättemånga ugglor!

Det var skoj att se djuren i sin hyfsat naturliga miljö. Det är väl kanske det som skiljer Järvzoo från många andra djurparker. Barnen uppskattade också utflykten, även om minstingen mest ropade "Hej då bajskorv!" till alla djur, "Var är sötnosen?" (=noshörningen), varvat med "Jag älskar dig, mamma!".


Efter zoo-utflykten åkte vi vidare mot Orbaden. Där tillbringade jag alla mina somrar som liten, från att jag var nyfödd, till de sena tonåren. Men sedan dess har jag knappt varit där alls, bara passerat. Så märkligt att återvända till ett ställe där jag har tillbringat så stor del av mitt liv, men där jag knappt satt min fot de senaste 18 åren. Jag har många minnen därifrån, så många positiva minnen som rymmer så stor del av min barndom. Jag känner mig lyckligt lottad som har fått uppleva somrarna i Hälsingland. Det känns nästan som en bortglömd, eller kanske en ännu inte funnen, pärla. Jag är så glad att den pärlan har varit min, så länge! Och nu, när jag besökte platsen igen, känns det nästan som att den bara står och väntar... Eller "väntar" kanske inte är rätt ord, det är mer "här är jag, jag är precis som jag är, och du är välkommen in om, och när, du vill"!

Vi FICK glass av den snälla farbrorn i kiosken

barnen var inte blyga, utan valde de största strutarna

Samma vy, över samma boj, som för 18 år sedan.

Jag hoppas att det inte tar så lång tid innan jag återser de vackra blå bergen, Ljusnans vatten och hälsingecharmen igen. Men fram tills dess får jag hålla tillgodo med den good feeling som Orbaden gav mig idag!