I onsdags slöt hela familjen upp på Kulturskolan för att närvara vid dotterns gitarravslutning, och få höra på lite vackert plinkande. Det lät ungefär som man kan förvänta sig efter ett års spelande :) Jag är mycket imponerad av de små barnen som lyckas hålla sina fingrar på rätt strängar vid rätt tillfälle! (Jag gav själv upp min gitarrkarriär efter att jag fått blåsor på tummen för att jag spelat "Balladen om den kaxiga myran" jättemånga gånger.)
I torsdags var jag och minstingen på treårskontroll på Barnavårdscentralen. Utvecklingsmässigt passerade han kontrollen utan anmärkning. Han växer ungefär enligt samma modell som sin syster i samma ålder; en kurva över mittenkurvan på vikten, och en kurva under på längden... Beteendemässigt briljerade han inte lika mycket (även om sköterskan tyckte att beteendet var fullt normalt). I min iver att vara en engagerad och pedagogisk mamma hade jag kvällen innan besöket läst "Totte går till doktorn". I boken klär Totte av sig, och efter att han mätt och vägt sig får han en spruta av doktorn. Totte skriker för att sprutan gör ont. Tottes mamma tröstar Totte.
Sina tre år till trots är minstingen fullt kapabel att göra en konsekvensanalys. Han vägrade därför att klä av sig! Han trodde inte en sekund på att han skulle slippa sprutan om han klädde av sig! Efter en del lirkande, sittande på golvet med minstingen ålande och skrikande i knät, och med sköterskans menande blick som borrade sig in i min nacke, insåg jag att jag måste tänka ut en plan B, och det relativt omgående! Jag slet av minstingen byxorna, skorna och den torra blöjan, ställde mig på vågen med honom sparkande och skrikande i armarna, lyfte ner honom på golvet, och ställde mig sedan själv på vågen, så att sköterskan fick göra en liten räkneövning. Hon tyckte säkert att det var spännande och utvecklande med lite variation!
Lätt utpumpad och genomsvettig efter besöket på BVC, åkte vi till dagis för att närvara vid den årliga vårfesten och vernissaget! Det var en trevlig tillställning, med två äldre syskon som hellre hade varit någon annanstans... och när minstingen också ville vara någon annanstans åkte vi hem. Självklart efter att jag, sedvanligt, deltagit i dagiskören med minstingen i knät.
 |
| Minstingen spanar in konst. |
 |
| Minstingen hade själv skrivit en egen saga. |
I fredags var det dags för 35-årsfest i överraskningsformat på Ekerö. Tyvärr missade vi själva överraskningsmomentet eftersom det var så mycket trafik att det tog över tre timmar att ta sig till Stockholm! Bilköerna gick så långsamt att mannens lillebror hann gå ur bilen, hitta en bra dunge att kissa i i Bromma, och sedan sätta sig i bilen igen. Väl framme hamnade vi på ett mycket trevligt kalas, med en väldigt överraskad 35-åring!
I lördags kastade vi oss i bilen efter frukost, och körde hemåt mot GD/GIF Olympiaden, som gick av stapeln för det trettiofjärde året i rad. Vi hann precis hem för att se dottern imponera i kulstötning! Med tanke på hennes svala, för att inte säga iskalla, intresse för idrott, är hennes engagemang, men även fina prestation, en stor gåta och en glad överraskning!
 |
| Längdhopp |
 |
| Det gäller att spana med stil! |
 |
| Två år kvar, bäst att börja träna! |
 |
| 600 m terräng. Heja, heja! |
Jag frågade dottern vad hon tyckte var allra roligast (syftande på vilken idrottsgren) på Olympiaden, och hon svarade direkt "att äta remmar i tältet, men inte att stå i kö för att köpa remmarna!"... Det ena kanske ger det andra; om man har skoj på sidan om tävlingen, kanske det känns kul och motiverande i själva tävlingsmomentet också?
Så kanske det är med det mesta? Känns det skoj så funkar det, även om man kanske inte alltid tror det innan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar