Jo, det är Halloween den 31 oktober

Sandra, Ebba, Viktor och Tilda
Jo, det är idag det är Halloween! Tänk vilken förvirring det är hos alla barnfamiljer i dagarna... När är det Halloween egentligen? Jag vet inte om det är jag som är skadad efter att ha bott i USA en sväng, men där är Halloween alltid den 31 oktober, oavsett om det är fredag, lördag, onsdag eller vilken annan dag som helst. Jag har präntat in i mina barn att Halloween inte är samma högtid som Alla Helgona, och att det är viktigt att skilja på dessa två. Meningarna verkar vara delade om man ska fira Halloween eller inte, men barnen tycker att det är spännande och kul, så varför inte? Jag kan gärna bjuda dem på att karva ur en pumpa, fixa lite spindelväv, hjälpa dem att klä ut sig, och köpa lite godis, för det känns som att det uppskattas; och som en klok människa sa en gång: "det är roligare att vara för, än emot".

Jag kan dock tycka att det är lite synd att vi inte lyckas reda ut begreppen. Om nu Halloween har kommit till Sverige för att stanna, borde vi kanske lära oss varför traditionen ser ut som den gör, och varför det faktiskt inte är samma sak som vår Alla Helgona-helg. Jag vet att jag läste på lite grann förra året, om någon irländsk tradition i samband med höstskördar, mörker, ljus, bus och rovor, och att det skulle vara därifrån Halloween kommer... men det känns onekligen som att den informationen inte rikigt skulle hålla fullt ut i "tiotusenkronorsfrågan"... Jag lovar mig själv att ta reda på mer!

Erik och Herman

Förutom Halloween-runda har dagen bjudit på bullbak, hårklippning och en påbörjad packningsprocedur. Jag förstår inte rikigt hur vi ska få plats med fem personers (varav en person även drar med sig välling och blöjor) tvåveckors-packning i två väskor, men det måste gå!

På sena eftermiddagen glimsade världens bästa man till med att spontan-bjuda över sina svärföräldrar på porterstek, några glas vin, ostbricka och italiensk choklad. Behöver jag tillägga att min mamma är barnsligt förtjust i sin svärson?

Det enda smolket i bägaren just nu är att min hosta inte vill ge med sig samt att febern är på besök igen :( Nu måste jag bli frisk, bara fyra dagar kvar till avfärd!

Mannens avtackning

Ojoj, vilken kväll det blev igår! Mannen skulle avtackas från ledningsgruppen (tillsammans med respektive) i Leafs Gävlefabrik, och kvällen inleddes med en hemlig aktivitet. Vi skulle samlas vid Olssons Bröd på Brynäs, så jag tänkte att vi kanske skulle få baka vår egen efterrätt, kanske små petit choux eller nå´t? Men ack så fel jag hade, istället hamnade vi på Gävle Rockin Rollin Club, för att få en grundkurs i bugg! I en och en halv timme blev vi drillade i buggens grunder. Det kanske ser enkelt ut, men det är det verkligen inte... förutom för gubbarna möjligtvis, som mest stod stilla och guppade lite! Tur att jag inte hade lyssnat helt på L8, jag hade varit klok nog att ta med mig både deo, handduk och ombyte, och allt kom väl till pass efter avslutad aktivitet!

Sedan begav oss ner på stan för middag på Helt Enkelt. Jag åt en tokgod soppa på rökta räkor, följt av gös, risotto och västerbottenkräm. Efter det var jag inte sämre än att jag beställde in en marängsviss och en spanish coffee. Oj, så gott det var! Mannen fick en urtjusig present av sina kollegor; en 1-årsprenumeration av Hänt Extra :) Efter avslutad middag vandrade vi vidare till Harrys för att utöva våra nyvunna buggkunskaper. Jodå, vi buggade faktiskt på riktigt!

Rätt som det var, precis när jag och L8 intagit miniscenen, stod våra gubbar utanför fönstret och vinkade åt oss för att få oss att förstå att de tänkte åka, det var tydligen dags att åka hem ?! Var tog tiden vägen? Den bara försvann bland all rolig musik!

Jag och mannen tog bussen hem. Av någon anledning går jag in i någon form av tonårs-mode så fort jag går ut hemma i Gävle, det känns lite som att åka tillbaka i tiden till sent 90-tal, och på den tiden fanns det inte på kartan att åka taxi hem efter krogen, så jag tror fortfarande att buss är det enda alternativet. Mannen ser lika förvånad ut varje gång! Igår betedde vi oss som att vi var 15 år yngre än vad vi är båda två, vi satt helt uppslukade av våra mobiltelefoner, så vi missade att gå av bussen vid rätt hållplats... Nåja, vi behövde säkert den något längre och mer uppfriskande promenaden än vad vi hade räknat med. Allt promenerande gjorde mig hungrig, så trots trerättersmiddagen på HE, lyckades jag trycka i mig en tallrik spaghetti innan jag gick och lade mig... Thailand Beach 2010 kommer att bli den rundaste, ogravida säsongen någonsin... men det får jag bjuda på (jag har inte så många andra val :/ )!

Älskade, saknade pappa

På torsdag är det den 4 november 2010, dagen då det bär iväg till Thailand, dagen då min pappa skulle ha fyllt 60 år, om han fortfarande hade fått vara med.



Det är helt ofattbart att det redan har gått åtta år och sju månader (på tisdag) sedan den där overkliga dagen i april 2002, då livet tog en oväntad vändning. Min och Magnus pappa, Lucas och Wilmas farfar, och Ebbas morfar, skulle inte få vara med mer. Fy sjutton vad arg jag var den första tiden. Den chock och sorg som följde var gräslig. Ilskan lade sig efter ett tag, men sorgen och saknaden tror jag aldrig kommer att försvinna, den bara förändras, byter skepnad med tiden. Jag kan fortfarande inte besöka pappas grav utan att gråta, efter över åtta år.



Man brukar ju säga att de som gått vidare ändå lever vidare bland oss som finns kvar. Jag hoppas att det är så på ett eller annat sätt. Jag tror, pappa, att du lever kvar åtminstone genom att jag pratar om dig, och det gör jag fortfarande flera gånger i veckan, jag pratar nog mer om dig nu än i början när du var borta, för då gjorde det för ont. Jag tänker på dig varje dag! Jag berättar om dig för barnen; om att din favoritfärg var gul, att du var bra på att bowla (fast det vet jag inte hur mycket de tror på eftersom jag är så usel...), jag brukar försöka visa barnen hur man SKA bowla, vart man ska hålla klotet i vilket steg, efter konstens alla regler, men de gör som jag gjorde, lyssnar, men struntar i hur man ska göra, för det går mycket bättre om man gör som själv vill. Då brukar jag säga som du gjorde; att om man bowlar tillräckligt länge kommer det inte att hålla att göra fel hela tiden, men de gör ändå inte som jag säger. De hade verkligen gillat om du tagit med dem till bowlinghallen!

Jag brukar också berätta att du var en duktig akrobat, att du var med i Furuviksbarnen, och att du brukade hjula, gå på händer, slå frivolter och gå kräftgång, framför allt om det var fest... Jag tror att de tycker att det är lite synd att de inte kan få visa upp sin hjulande cirkus-morfar för sina kompisar. Erik övar på att hjula för fullt just nu, det går så där.



Jag har försökt berätta för dem att om någon talar om för dem att de ska få äta en maträtt som de egentligen inte tycker om, typ som när du sa åt mig att vi skulle äta rotmos och fläsklägg, så ska de svara "eller?", precis som du lärde mig, men jag tror inte att de förstår grejen riktigt, ärligt talat var jag nog i 10-årsåldern innan jag fattade det själv, men du såg så förtjust ut när jag svarade "eller", så jag gjorde det ändå utan att förstå varför...

Igår berättade jag för barnen att du brukade göra julskinka året runt, att du mosade potatis och åt på knäckebröd, och att du gjorde världens godaste, egna gräddstuvade pyttipanna. Jag brukar försöka göra din köttfärssås också, men den blir inte lika god som din, det är något som saknas, men vad?

Jag har talat om för Ebba att du, när du fick se henne första gången, sa att det var den finaste, nyfödda bebisen du någonsin sett (det spelar ingen roll om du sa så till alla dina barnbarn, hon är nöjd ändå).

Morfar och Ebba

Den stora, gula Pluto som du köpte till Ebba i julklapp hennes första jul, ser nästan orörd ut, fast den har lekts med. Barnen vet att deras morfar har valt den. Nu bor den i Johans rum.

Filten som Ebba fick när hon var nyfödd, sover hon fortfarande med. Eva köpte en likadan till Erik när han föddes, och nu när vi fick Johan, köpte jag en till till honom.

Varje år när jag fyller år brukar jag berätta för barnen att du, efter att jag flyttat hemifrån, alltid ringde klockan 6 på morgonen på min födelsedag och sa "Grattis på födelsedagen! Är jag först?", och att du, om vi inte sågs på min stora dag, skickade en bukett röda rosor med blombud. Jag tror inte att du kan föreställa dig hur mycket jag saknar det där tidiga telefonsamtalet, och de röda rosorna!

Fast alla de här sakerna vet du nog redan, för jag tror att du är mitt ibland oss hela tiden...

Dagens leksak: en påse tamponger

Dagens leksak: en påse tamponger från apoteket... Vad är det med 1-åringar och tamponger? Det funkar alltid! Till minstingens försvar får jag väl säga att det var bra gjort av honom att känna att han nog stökat till lite väl mycket och därför hämtat sopen för att försöka sopa upp röran. Tyvärr gick det inte så bra som han tänkt så han valde att chilla lite och röka cigarr... (Jo, jag är visst medveten om att detta inlägg kan väcka anstöt hos känsliga läsare, men så här ser mitt liv ut, jag har en 1-åring som har en fetisch för tamponger (som han kan ha ärvt efter sin morbror Calle som hade samma grej för sig i den åldern, jag tror att den har gått över nu), och ja, jag har tamponger i en låda i badrummet... och nej, jag skäms inte över det.)



Vad ska dagen annars bjuda på? Kanske lite kladdkakebak? Framletning av passande badkläder (hmmm... känns som att sådana kläder aldrig kommer att passa mer...)? och sommarkläder? För snart är det dags! Snart bloggar jag från en strand långt ifrån dig!

Minstingen förbereder och värmer upp inför resan

Till kvällen lämnas barnen hos mormor, för då blir det partaj nere på stan :)Eller partaj vet jag inte egentligen, men mannen ska bli avtackad från Gävle-fabriken, och eftersom både jag, L8, vin och kanske en Kaffe Karlsson finns med i planerna, så måste det väl kunna klassas som partaj?

Halloween is in da house

Världens vackraste Dracula-tjej





Syskonmys i Halloweenpyntningen



Mina naglar

Ebbas naglar

Sannas naglar



Jag tror vi är redo nu, hit me Halloween!

Onsdagsmys

Nu har jag lugnat ner mig lite... jag är inte lika arg som igår. Fast jag tror att det är nyttigt att få bli så där arg ibland. OK, det kanske inte är helt OK att kasta en blöt disktrasa i ansiktet på sin man, men precis i det ögonblicket kändes det som att det var exakt det han förtjänade, och för mig, som av vissa kan upplevas som kontrollerad, ospontan och ordningsam, kan det ibland vara spännande att vara helt spontan och göra det som faller mig in i stunden. Det kanske var min hetlevrade italiendesignade sida som spökade? Det kanske rent av var en reaktion på alla italienska influenser jag levt med de senaste veckorna? Jag har liksom blivit lite smittad av ett osvenskt temperament! Kanske på grund av all parmesan, bresaola och prosciutto? Så måste det vara!

Nu börjar dock många av de italienska delikatesserna här hemma ta slut, och det kanske är tur... I kväll har vi haft skåpsrensning tillsammans med Fam Löfgren Andersson, och frossat i pasta, olika ostar, kallskuret, kex, vin, vitlöksbröd och chokladbitar så att det känns som att det nästan ska komma ut genom öronen på mig! Sånt borde man göra oftare! Inte kanske äta så mycket så att man mår dåligt, men att ses en vardag och bara umgås, himla najs faktiskt, men något jag tror att många är dåliga på, för alla har så mycket att göra hela tiden... så även vi! Fast EGENTLIGEN, att umgås med de man tycker bäst om borde väl alltid kunna prioriteras? Trots träningar, körer, matcher, yoga, storhandlingar, jobb och annat... För man ska väl försöka samla på stunder att minnas? Ja, hur sjutton ska man lyckas få till allt? Ingen aning... men det kanske löser sig?

Nu blir det onsdagsmys i soffan framför Bonde Söker Fru, tillsammans med världens finaste tjej!

Arg som en varg

Jag är så arg idag! Så gräsligt, fruktansvärt arg! Varför då? Varför inte? Jag började hitta anledningar redan när jag vaknade kl 4 i morse! Bara att vakna klockan 4 och inte kunna somna om borde kunna göra den bästa heligt förbannad! Jag har vaknat vid 4-snåret ända sedan jag började med allergimedicindunderdoserna, oftast vaknar jag på grund av att jag svettas floder (det positiva med att svettas så mycket är att man känner sig ganska deffad när man vaknar, men tyvärr överväger nog de negativa aspekterna...), samt att jag mår allmänt konstigt i kroppen, vilket gör att det är nästintill omöjligt att somna om.

I morse kände jag dock att jag var mer uppretad än vanligt, jag börjar liksom ledsna på det här trista, halvtaskiga tillståndet. Jag började jaga upp mig över att jag inte börjat med Thailandspackningen, inte ens i huvudet... Jag har haft annat att tänka på, men så i morse klockan 4 började jag fundera på var alla saker finns, om minstingen verkligen har några skor han kan ha, vad man egentligen måste ha med sig, vad vi har för solskyddsfaktor hemma, tvättmedel eller inte tvättmedel, att jag måste ha mer allergimedicin utskriven mm mm mm mm. Klockan 6 vaknade minstingen, lika bra att börja gå upp och tvätta en maskin tänkte jag, jag hade ju ändå varit vaken ett par tmmar. Jag nämnde för mannen att jag tänkte hoppa in i duschen, och fick då till svar "du får 10 minuter", ett svar som jag i mitt lätt aggressiva tillstånd gick igång på direkt!

Vaddå 10 minuter?? Tror du att det här är någon välgörenhetsinrättning där alla andra ska rätta sig efter ditt schema? Jag bor också här!! Släng i en maskin, ge barnet välling, eller upp å raka dig eller nåt, men tala inte om för mig hur många minuter jag får på mig innan duschen ska vara ledig!! (Vi har dessutom två duschar... och nej, 10 minuter var inte orimligt på ngt sätt, det är väl bara det att jag inte vill att någon annan ska ge mig order om hur länge jag får duscha.) Ja, på det humöret var jag alltså, och så började min dag... och jag kan påstå att den fortsatte i samma stil :/

Riktigt bad hair day också, måste göra något nytt! Så jag tog fram trattfönen och skum, hej 90-tal! Förjäkligt, men inte tid att göra något åt. Ansiktet ser också hemskt ut just nu, fullt med små utslag och prickar i alla möjliga former :( Mamma SSKs diagnos är att det nog är en hudreaktion på allergin/medicinering/dåligt allmäntillstånd... Jag ser ut som en pizza som ska försöka maskeras varenda morgon, det tar en himla tid, framför allt för mig som inte rikigt är någon hejare på det här med foundation, consealer och puder, när jag var klar idag såg jag mest ut som en clown... en clown med 90-talsfrisyr... en trött, kortison- och antihistaminpåverkad clown med 90-talsfrisyr som ska försöka verkställa som revisor, mamma och fru... Nåja, en gör så gott en kan...

Sedan i med tokläskig havregrynsgröt, det är verkligen inte gott, hur mycket jag än försöker! Jag har dock lärt mig att skotta in gröten ganska snabbt, jag måste, jag blir så himla arg redan kl 9 annars! Minstingen vägrade att sätta på sig sina nya höstskor, han gillar dem verkligen inte, skorna fick packas ner i väskan och barnet fick bäras under armen... en riktig pappa-lämning idag med andra ord! På vägen till jobbet hann jag ondgöra mig över alla bilister som inte har lärt sig hur man kör rondellkörning, samt de som kör 30 på 50-väg, så jäkla irriterande!! Hur svårt kan det vara?!

På jobbet blev det inte alls bra :( Jag hade tagit på mig att vara med på en föreläsning ikväll, men sade ifrån förra veckan eftersom jag märkte att jag inte skulle fixa det särskilt bra i min medicindimma. En stand in var fixad, trodde jag, men det visade sig att det inte riktigt var så, så nu fick stackars L köra hela 3-timmarsracet själv! Usch, vilken dålig människa jag kände mig som! På lunchen hade jag planerat att lämna in mina lågklackade stövlar för omklackning, men när jag kom till klackbaren var det väntetid till slutet av november!! Slutet av november??! För att få nya stift på klackarna? Helt galet! Aldrig i livet, tänkte jag, och tog med mig stövlarna och gick! Jag vet inte riktigt om det ger mig nya klackar tidigare... känns nästan lite irrationellt så här i efterhand.

Jag ringde till HC för att få nytt recept på kortison. Jag fick ringa tre gånger innan de, två timmar efter utsatt tid, faktiskt hörde av sig! Sedan får jag gissa om doktorn kommer att skriva ut recept eller inte. Jag måste alltså gå till apoteket om några dagar och testa om det finns ett recept till mig, vilket underbart tydligt system!

Så himla arg också över att jag inte har hunnit blogga ordentligt på länge! Bloggandet är lite som en form av terapi, så jag saknar det verkligen när jag inte får till det. Den senaste tiden har dock varken huvudet eller fingrarna varit med mig riktigt... men jag hoppas på bättring nu när medicinerna ska trappas ner!

Förutom ansiktet och håret är även mina händer helt sabbade, så fort det blir kallt får jag små, små sår på händerna och fingrarna... Jag har haft så sedan jag var liten, och ja, jag sover med bomullsvantar ibland. Jag blir ändå lika förvånad och arg varje år det är dags igen! Ett riktigt måndagsexemplar är vad jag är!...som ser ut som en clown med 90-tals...ja you´ve go the picture I guess?

Hämtning av alla fyra (3 egna och en kompis) barn flöt på hyfsat bra, alltid något. Sedan arg igen, över att Gefleortens röda mjölkförpackningar är så otroligt dåliga just nu, de går för sjutton inte ens att öppna utan att de går sönder!! Arg på mannen för att han aldrig lyckas handla blöjor på kupong, och att han dessutom köper "fel" sorts blöjor till vår runda gosse... istället för att köpa de som passar lite bättre till en rundare rumpa, envisas han med att köpa de smalare, i en för stor storlek, utan kupong, varför??

Mannen tycker så synd om sig själv idag, för han har ont under foten (men inte tillräckligt ont för att inte spela innebandy eftersom han ätit tillräcklig mycket mat och druckit tillräckligt mycket vin i Italien för att få en härlig, extra trivselvikt) OCH har en blåsa på tungan!

Mannen uttalade sig om att jag verkade lite arg idag, och undrade varför, jag svarade att jag har väl PMS eller nåt, då svarade han "jamen kan man ha det i en hel vecka?" då blev jag så arg att jag kastade den blöta disktrasan i ansiktet på honom, sedan åkte jag till ICA och köpte Gefleortens gröna mjölkförpackningar och rätt sorts blöjor, mot kupong!

Allt klär en skönhet?

Pics från godisfabriken!


Martin äter godismassa, iklädd godismössa

Några kilo Zoo-apor lyckades han få med sig!

Back Stage

Oj, vilken dag! Oj, vilken kväll! (Då syftar jag mer på gårdagsdygnet än detta dygn...)

Visst hade jag det på känn... men ville inte ta ut något i förskott. På förmiddagen ringde bästa L8 och bekräftade att kvällens back stage-pass var fixade :) Det kändes jätteskoj, men samtidigt aningen pinsamt... Fast varför då egentligen?? Ska man behöva skämmas för att man tycker det lite skoj att få träffa artisterna innan showen? Nej, verkligen inte!

Ladies Night-dagen började med uppvärmning på O´Learys. Vi drack vin och åt fajitas så att vi nästan kunde rulla därifrån, bäst att ladda ordentligt! Uppladdningen fortsatte sedan, efter ett besök på Scorett (nya vinterskor inköpta, jag vägrar att frysa fötterna av mig i vinter också, nu var jag minsann ute i god tid!), hemma hos L, där vi drack rosa champagne och bastade, innan det var dags för avfärd till Läkerol Arena. Efter lite mingel, skum, röd fördrink och en varmrätt som absolut lämnade mer att önska (men den mättade i alla fall), kastade vi oss upp till mötesplatsen för att få gå back stage. Vi var ett helt gäng, alla med koppling till godisfabriken, som tog oss ner i Läkerol-katakomberna. Helt plötsligt stod vi bara där, i gammal omklädningsrumslukt, utanför dörren med lappen "artist loge". Ingen tid att ändra sig, det var bara att kliva in! Måns Möller var den som först tog till orda, bjöd in och var trevlig. Av någon outgrundlig anledning tog jag honom i hand, NEG (!!) och hasplade ur mig något i stil med "jaha, dig känns det som att jag såg på TV igår", "eh, jaha, vad skoj" svarade stackaren... Jag hade absolut sett Måns på TV kvällen innan, jag hade även suttit och sågat hans program, jag tycker faktiskt inte att "Cirkus Möller" är särskilt bra... Men Måns Möller på riktigt! Vilken charmig kille, och vilken utstrålning! Han samlade många pluspoäng i logen!

Någon som däremot drog ner stämningen var surisen Andreas Johnsson, fy sjutton vilken trist attityd. Han började med att tala om att han var sjuk, att mötet måste gå fort, att han inte orkade med, och att vi måste få struktur!! Hallå! Hade han inte kunna anstränga sig i ynka fem minuter? Vi hade kunnat vara hans största fans! Nu tror jag inte att någon var hans största fan, men ändå! Det känns som att det ingår lite i hans jobb som artist och representant för showen att koppla på charmen när det kommer ett gäng trevliga tjejer på besök! Shape up a little bit! Fast det är klart... Han hade inte fått gå på fabriksturen på eftermiddagen, han fick istället hänga på Köpis och skriva autografer, det kanske var därför han var lite avig?

Brolle verkade gullig och trevlig. Lite ödmjuk, och med jättemånga tatueringar, det hade jag inte tänkt på förut! Jag höll mig på mattan och påminde inte Brolle om den mindre charmiga efterfesten i norra Norrland för några månader sedan som han bevistade tillsammans med min lillebror... Mycket storsint av mig!

Och så hade vi Martin! Så sjukt genomtrevlig och sympatisk han verkar vara! Och ja, självklart snodde jag en kram på riktigt! Och nej, jag gjorde faktiskt inte bort mig särskilt mycket... tror jag i alla fall!

Mötet var snabbt över, även om tid gavs för L8 att tigga till sig en banan från Brolle innan det var dags att ta sig upp på parkett igen...

Showen var helt fantastisk! Vilket drag! Även om vi om träffat Andreas J var tvungna att ondgöra oss lite då och då över hur man kan vara så otrevlig när man vet vilket bemötande man kommer att få av publiken bara några minuter senare. Tänk om jag skulle få stående ovationer av kunderna när jag har slutrevisionsmöten, det skulle verkligen lyfta revisionsyrket till oanade höjder!

Efter showen dansade resten av gänget ner på stan, medan jag (som fortfarande är i en antihistamin- och kortisondimma) dansade hem till mannen, som ställde sig och kokade pasta åt sin hungriga fru mitt i natten! Martin Stenmarck är absolut en schysst snubbe, men mot mannen i mitt liv står han sig slätt!

Dagen LN

Idag är det alltså dags! Dagen är här, Martin is in town!

Jag ska först ladda med tjejlunch på stan, och kanske lite spontanshopping, innan det är dags för lite bastu, rosa bubbel, piffning och avfärd till Läkerol Arena med bästa tjejerna :)

Jag har artigt men bestämt avböjt all närvaro vid Ladies Nights-gängets visning av godisfabriken. Jag känner fortfarande att det inte är helt rätt forum för mig och Martin att ses i... Undrar lite grann hur sjutton han ska fixa att hoppa runt på den där ställningen han har runt benet under rundturen i fabriken, det finns en del trappor att bestiga... Jag kanske borde åka dit ändå och hjälpa honom lite? Kanske som en personlig assistent? Eller bara hålla honom i handen utifall han tappar balansen? Det skulle väl vara en jättebra idé? Att godisfabrikens ledning är så mån om sina besökare så att de till och med lånar in en ledsagare om någon visar sig vara funktionshindrad?! Eller nej, kanske inte...

Jag hoppas på en jättetrevlig dag och kväll! Jag lovar att försöka hålla mig på mattan så att ingen behöver skämmas, inte minst jag själv... Men ibland händer det något när jag och Martin är på samma plats, det bara finns där, och så blir det inte alltid som man tänkt sig, men ikväll lovar jag att skärpa mig; inga pinsamma ord ska uttalas, inga kast runt Martins hals eller hans ben (just det skulle kunna gå riktigt illa denna gång med tanke på att hans ben faktiskt är trasigt), och inget tjafsande med oförstående vakter! Jag lovar! Jag lovar åtminstone att försöka! Jag lovar att åtminstone försöka så gott jag kan! Kommer det att duga? Det får nog kvällen utvisa...

Lite Italien

För exakt en vecka sedan hade jag precis satt mig i vår eminenta hyrbil Fiat Panda på flygplasten Linate strax utanför Milano. Helt otroligt att det bara är en vecka sedan!! Så mycket har hänt sedan dess; så mycket god mat har ätits, så många vackra platser har besökts, så många flyttkartonger har packats upp, så många blåmärken jag har fått i ansiktet, och så många olika mediciner som jag har tagit har jag nog aldrig tagit tidigare i hela mitt liv!

Min och mannens Italienresa startade i lugnt tempo, med taxi, tåg, flyg och hyrbil. Mannen hade till min stora lycka försökt fixa fönsterplats till mig på planet, härligt att inte behöva konkurrera med barnen om den bästa platsen! Väl på planet visade det det sig dock att just precis på rad 6 fanns det tyvärr inget fönster på väggen... Nåja, man kan inte få allt!

Vår hyrda Fiat Panda var verkligen en annorlunda bil att åka i, den kändes inte sådär toksäker, tur att det bara var vi, utan barn. Man for liksom runt lite som inuti en sardinburk på något vis... Vi hade även förberett oss med en GPS så att vi lugnt och säkert skulle nå våra mål under resan. Synd bara att någon uppdaterat GPSen och då lyckats radera just Italien! Spännande värre fick det bli när vi skulle leta oss fram the old fashioned way med karta!! Framåt eftermiddagen nådde vi äntligen gamla stan i Bergamo, en helt fantastiskt vacker plats! Efter en kort vila på rummet var jag verkligen tvungen att äta något, så ut i stan i jagkt på mat, vilket inte var något större problem. Vi hittade raskt ett ställe med varma paninis, vin och cappucino, vad mer kan man önska? Sedan blev det en liten kulturell promenad i gamla stan, vi strosade runt, kikade på byggnader och kyrkor.



Efter en välbehövlig siesta piffade vi till oss och förberedde oss för middagsjakten. Restauranger fanns det gott om, så även turister... fy så otäckt! När man är i Italien (eller i vilket annat land som helst), vill man ju gärna komma åt guldkornen, delikatesserna och smultronställena som inte alla andra hittat ännu. I gamla stan i Bergamo började det kännas som ett mission impossible... Inte för att restaurangerna som är överhopade med skandinaviska turister (det kändes ibland som att det var fler skandinavier än italienare på vissa platser, Ryanair flyger till Bergamo...) nödvändigtvis måste vara sämre på något vis, men den genuina känslan förtas lite grann... Efter mycket velande fram och tillbaka, och efter att till och med ha lämnat ett bord på en restaurang för att det inte kändes rätt (helt olikt mig och mannen att göra så, men vi blev desperata), hittade vi så det perfekta stället!! På en liten bakgata, där det inte ens syntes att det var en restaurang, det såg mer ut som att charkuteri, där var den; vår plats i Citta Alta Bergamo!

Middagen den kvällen hamnar absolut på topp två av de godaste middagarna jag någonsin ätit! Vi började med en lokal mozzarella, stor som en knytnäve, som hade " a heart of cream", till det åt vi en otroligt god italiensk lufttorkad skinka. Sedan beställde vi in hemmagjord tortellini, efter det italian meatballs med polenta, och sedan en ostbricka!! Jag tror faktiskst att vi nästan lyckads imponera på innehavaren av stället! Vinet vi drack var ett av de godaste jag någonsin druckit, även det från regionen. Vinerna fanns uppställda på lagerhyllor i restaurangen, och så fick man hjälp med att plocka ut ett som kunde passa, ett jättebra koncept! Så länge rådgivaren är kunnig förstås, men så är det väl alltid? Efter middagen kunde vi rulla hem och puttas i säng, jag kan inte komma ihåg sist jag var så mätt!



Dagen efter vaknade jag nästan lika mätt som jag lagt mig! Jag tackar dock italienarna för den underbara idén med att bara behöva äta färska croissanter, nutella, en liten youghurt, dricka ett glas juice och en cappucino till frukost, det skulle passa mig perfekt varje dag!

Dagen blandades med bergbaneåkning ner till Bergamos nyare stadsdelar, för lite shopping, sightseeing, mer paninins, sötsaker och gott vin! Vid siestatid packade vi oss iväg för att fortsätta äventyren längs Como-sjön. Regnet började strila när vi längs slingriga vägar tog oss upp mot den lilla byn Bellagio. Helt plötsligt kände jag mig mycket nöjd med Panda-bilen, en större bil än så måste vara nästan omöjlig att manövrera på de italienska bergsvägarna, till råga på allt hölls det det dessuotm en stor cykletävling längs vägen, vilket höjde pulsen ytterligare.

Väl framme i Bellagio checkade vi in på Hotel Suisse med utsikt över Comosjön och de omvigande bergen, en utsikt som verklgien är en lisa för själen! Regnet fortsatte att droppa, så vi letade upp en vinbar och beställde in en sen lunch bestående av lufttorkade skinkor, salami, ostar, tortellini och vin, stackars oss... inregnade i en mysig vinbar med världens godaste mat, på tu man hand ;)

På kvällen testade vi ytterligare tre pastarätter, och mer vin förstås!

Dagen efter var det hemresedag för mig. Vi lämnade Bellagio i tid, och åkte ner till Como och besökte domen, vilken kyrka! En av min mormors absoluta favoritplatser var Como, så jag passade på att tända några ljus för henne, och andra nära och kära som jag inte har hos mig längre.



Vi hann även med lite shopping till barnen, och besök på ännu en vinbar, innan det var dags att säga adjö på Milanos andra flygplats, Malpensa. Mannen fick stanna i tre hela dagar till (fast då i annat syfte än att bara äta, se sig om, och dricka goda viner), medan jag flög hem till våra efterlängtade kottar! För hur bra man än har det när man är borta, är det så otroligt skönt att komma hem till de små!

Efter den här resan är jag ännu mer förälskad i Italien än jag någosnin varit tidigare. Ibland får jag nästan för mig att jag nog egentligen är designad för att bo där nere. Maträtterna, råvarorna, vinerna (som faktiskt inte nödvändigtvis måste drickas i kopiösa mängder...), klimatet, bergen, sjöarna, naturen (då menar jag kanske inte hiking, utan mer att det är vackert att se på). Norra delarna av Italien kanske inte besöks lika ofta som de södra delarna av oss nordbor, men tänk om, tänk rätt, åk dit! Det tänker jag göra, igen, igen och igen!

Snart tillbaka

Nu har jag verkligen varit dålig på att underhålla bloggen... men snart ser jag ett ljus i tunneln, någonstans där långt borta... bakom kortisondoser, antihistamin och en man på tjänsteresa.

Italien var helt fantastiskt vackert, nästan bedövande! Otroligt mycket god mat och goda viner hann vi också med.

Tyvärr vill inte riktigt min allergichock ge med sig, så besök nr tre på en vecka på Sätra HC var i måndags ett faktum. Farbror doktorn var också förbryllad över hur jag fortfarande såg ut, maximerade medicindosen för en vecka framåt, skrev ut en kul salva, beordrade allergiutredning, och skickade hem mig igen...

De senaste dagarna som har passerat, har mitt mål mest varit att hålla mig och barnen hela, rena, mätta och på fötter i rätt tid!

I natt kommer äntligen mannen hem från Italien, så snart, snart, ska jag få tillbaka min skrivinspiration och skriva av mig om hur vi har haft det.

Och på lördag är det Martin-dag! Framtiden ser ljus ut!

Grädden på moset: allergichock

Igår eftermiddag började jag faktiskt känna mig i hyfsat bra form, både mannen och kompis L sa att jag lät betydligt piggare! Härliga tider, tänkte jag, så lämpligt att hinna in till jobbet åtminstone en dag denna vecka, så att jag kan packa ihop mina saker själv (jobbet flyttar på fredag), och som en liten bonus kanske även hinna jobba klart med någon av de saker jag har på mitt bord.

Icke sa Nicke... När jag gick och lade mig tyckte jag det var konstigt att jag hade fått så många myggbett på benen, den här årstiden, det kändes inte alls naturligt på något vis! Skumt också att myggbetten började flyta ut, och ihop, till stora, röda svällda områden på benen... Hmmm... kanske inte myggbett ändå?? Efter ett samtal till min privata sjukvårdsrådgivning (mamma SSK och styvfar SSK), tog jag lite av makens allergimedicin och lade mig för att sova. Men attans, så det kliade, ända in i öronen!! I morse var det inte alls bättre, snarare sämre. Samtal nummer två till Sätra HC denna vecka var alltså ett faktum.

Packningen på jobbet skulle det också vara skoj att hinna med, så jag åkte in till kontoret, men de flesta såg ut att undra vad sjutton jag gjorde där. Min rumskompis lät mig förstå att jag inte såg pigg och fräsch ut... Va´?! Det var det värsta! Jag som känner mig piggare nu än jag gjort på hela veckan! Men det är klart, de kliande röda fälten som ploppar upp lite här och var, samt den kruppliknande hostan kanske förtar lite av fräscheten... Mitt jobbohag fick plats i en ynka flyttkartong, så det var ganska snabbt avklarat, innan det åter var dags att sätta sig i väntrummet på HC.

Väl inne hos farbror doktorn blev jag direkt bjuden på en liten cocktail i en liten vit, räfflad, plastmugg; 12 små tabletter utrörda i vatten. (Jag ville försäkra mig om att jag kan äta medicinen och ända ta ett glas vin, genom att fråga "kan man blanda de här tabletterna med vin?", då svarade snälla doktorn med ett leende "ja, blanda ut dem i vin eller vatten spelar ingen roll" ;) nu var det ju inte exakt så jag menade, men svaret gjorde ändå att det kändes som att jag kommit till rätt läkare just idag :)) Medan jag sippade på drinken, förklarade doktorn att man inte brukar reda ut allergianfall som ploppar upp lite då och då, med några års mellanrum. Sådana anfall försöker man bara medicinera bort och vänta ut. Vänta alltså... igen! Jag känner mig egentligen som en ganska tålmodig och lugn person, men nu verkar det som att jag måste förändra bilden av mig själv en aning... Jag känner mig urusel på att "vänta ut" allt den här veckan, jag tycker inte om att vänta! Förutom en lite stund på flygplatsen förstås, men bara sådär shoppinglagomlänge...

Nu har jag varit till apoteket för andra gången denna vecka och hämtat ut receptbelagd medicin. Mitt handbagage kommer att till större delen bestå av en medicinväska... Fast det är klart, hostmedicinen kan jag lika gärna lämna hemma, flaskan är för stor för att passera de nya säkerhetreglerna, dessutom får man inte kombinera den med vin, så då är den verkligen helt onödig i Italien!

Ciao Italian Love Weekend, här kommer jag! Jag har med mig både kortisontabletter, migränmedicin, antihistamin, Ibumetin, Alvedon och så självklart mina bästa vänner betablockerarna, vad får det lov att vara?

Flyg med mannen

Tänka sig... så var det dags igen, för den omständliga packningsproceduren! Den här gången har jag en ordentlig utmaning framför mig, jag ska nämligen bara resa med handbagage! Denna ypperliga idé är inte min egen, utan mannens. När jag landar på Arlanda på söndag kväll har jag bara 45 minuter på mig, från det att planet slår landningshjulen i backen, tills dess att jag ska sitta på tåget på väg hem till Gävle. Att lugnt stå och vänta vid bagagebandet blir det alltså inte tal om när jag låtit en affärsresenär boka resan!

En annan aspekt som blir lite annorlunda är den förändrade säkerhetskontrollen angående vätskor. Nu måste jag verkligen tänka till innan jag packar, ännu mer än vanligt, är det verkligen möjligt att göra det? Mannen försökte säga att jag kanske inte måste packa ner schampo, balsam och duschtvål, att de sakerna oftast finns på hotellen. Ja, jag vet att det kan vara så, men det händer lika ofta att det inte är så, och om det är så att produkterna finns, så brukar jag ha tur om de räcker till halva håret, och ibland känns det som att jag lika gärna hade kunnat tvätta håret med tvål... Fast jag kanske skulle våga vara lite crazy den här gången?

Förutom avsaknaden av incheckat bagage, brukar det även vara andra saker som skiljer sig åt när jag reser själv med mannen, mot för vad jag är van vid vid andra resor. En sak är det här med incheckningen, den sköter han helst från sin mobil kvällen innan avresa, så att han kan gå direkt till säkerhetskontrollen. Jag däremot brukar åtminstone använda automaten på flygplatsen, eller som sist, om det inte är kö, checka in the old fashion way, öga mot öga med en riktig människa! Vid det sistnämnda alternativet brukar jag alltid önska att få sitta vid fönstret :) (Hej, jag heter Maria, jag är 32 år, och är fortfarande en flygnörd...)

Efter eventuell incheckning skyndar sig mannen till gaten, eftersom det vore onödigt att vara ute i så god tid att man hann göra något annat på flygplasten, då har det skett en miss i reseplaneringen... Jag däremot tar det gärna lite lugnt, kollar lite i tax freen, känner av alla resevibbar som ligger i luften, och kanske köper lite snax att ha i väskan :) Kanske fikar lite, eller läser en bok. Jag tycker inte heller om att vänta alltför länge, men tycker att det kan vara kul att strosa runt lite på flygplasten.

Väl på flygplanet har jag i bästa fall lyckats få en fönsterplats. Jag brukar sitta och titta lite på folk, kolla vad flygvärdinnorna gör, kanske får man en glimt av cockpit eller kaptenen? (Hej, jag heter Maria, jag är 32 år, och är fortfarande en flygnörd...)Mannen däremot, tar raskt fram en dagstidning, alternativt sluter ögonen och lutar sig bakåt (självklart inte med stolsryggen vid start!). Jag brukar sitta och surra med min resekamrat om allt möjligt. Mannen vill att man ska vara tyst, framför allt om man reser med ett reguljärplan med affärsmän.

Nu ska jag försöka packa så lite vätskor som möjligt, i så små förpackningar som möjligt, sörja de goda italienska vinerna jag inte kommer att kunna ta med hem i handbagaget, visualisera att jag kanske inte får sitta vid fönstret, och så ska jag öva på att vara tyst!

Fast framför allt ska jag tänka på hur fantastiskt roligt det ska bli att få komma iväg på tu man hand med mannen, att det krävs lite packningstänk känns egentligen som ett lyxproblem utan dess like!

Virus, virus gamle ovän

Igår lyckades jag med det näst intill omöjliga: att få en läkartid på hälsocentralen samma dag som man ringer!

Jag är så himla less på att inte bli riktigt frisk!! När jag väl träffade farbror doktorn drog jag hela harangen, från början av juni när jag drog på mig någon extremt långdragen bronkithistoria, som jag inte var helt fri ifrån förrän sex veckor senare, till den tre veckor långa förkylningen med feber till och från i augusti, till skumma blåsor på tungan i slutet av september, och till nu, med den otäcka hostan och feber som kommer och går! Nu måste vi ta i med hårdhandskarna så att jag blir helt frisk på stubben! För på fredag morgon är tänkt att jag ska sitta på ett flygplan med nosen mot Italien!

Snälla farbror doktorn tittade mig i halsen, surrade något om hostmedicin, lyssnade på lungorna, surrade något om hostmedicin, såg på mig och log, och surrade något om hostmedicin. Han undrade hur jag lever mitt liv.. om jag har några barn och vad jag arbetar med. Jag svarade snällt att jag har tre barn, att jag har varit hemma i nästan två år i samband med graviditet och föräldraledighet, att jag nu har skolat in minstingen på dagis, och att jag jobbar som revisor.

Då började snälla farbror doktorn le igen, han sa att det inte är ovanligt att en person som varit hemma under en tid, och sedan börjar röra sig mer ute bland folk igen drabbas av flertalet virusinfektioner, immunförsvaret har helt enkelt inte utsatts för så mycket de senaste åren på hemmaplan. Och när man väl har börjat drabbas av ett par, tre infektioner under en ganska kort tid, är det tydligen ännu lättare att bli drabbad av fler virus efter hand, eftersom kroppen inte riktigt hinner återhämta sig. Han lade även till att när man väl också får en hosta som låter som min kan det tydligen ta minst tre veckor innan den försvinner, och därför kan det vara bra med en ordentlig hostmedicin.

Jaha, vad göra? Förutom att dricka hostmedicin förstås, den poängen förstod jag ganska snabbt...

Virus = vila
En otäckt röd hals med sabbade luftrör = vara tyst
Sjuk i allmänhet = dricka vatten

Mannen tycker inte att jag ska behöva ha tråkigt när jag dricker vatten, I love you!



Doktorns ordination var alltså att jag ska ligga och vila, vara tyst, dricka maxdos av etylmorfin, och kombinera Alvedon och Ipren mot den ihärdiga muskel-, ledvärken och febern, och det är precis vad jag tänker göra! I alla fall idag, ett par timmar till, för sedan ska jag hämta barn i skolan, hämta barn på dagis, laga mat, tvätta, vika tvätt...

Ja, jag är extremt dålig på att ha virusinfektioner, eller det har jag egentligen blivit extremt bra på de senaste månaderna, jag är snarare extremt dålig på att bli av med dem... Men nu j-klar!

Martin nappar!

Ja, vad ska jag säga? Kanske lite lagom ödmjukt att "jag måste ha underskattat min egen förmåga"... eller nej, nu var det kanske mer min och Js förmåga tillsammans, och nu får han stå mitt/vårt kast nästan alldeles själv, hmmm, dåligt Maria, dåligt! Fast det borde förstås kunna innebära lite extra reklam år godisfabriken som vi har här i Gävle... Är jag för kryptisk? Ingen som förstår vad jag menar? Då ska jag skriva det i klartext:


MARTIN HUNKEN STENMARCK HAR TACKAT JA TILL IDÉN ATT BESÖKA GODISFABRIKEN I SAMBAND MED LADIES NIGHT!!!!!!


(För er som känner att ni missat något och inte riktigt hänger med i resonemanget rekommenderar jag att kika på inläggen från augusti med rubrikerna "Martin Stenmarck och jag", "Godisregn" och "Bollen är i rullning!".)

Jag har tagit några dagar på mig att smälta nyheten. I fredags, när jag verkligen hade tappat hoppet om att han skulle nappa, plingade det till i inboxen, och där var det äntligen: The e-Mail, som bekräftade att Martin, Brolle och Andreas (samt ca 17 st till från produktionsteamet) faktiskt vill komma och besöka fabriken :) Tanken var från början att jag, och resten av vårt Ladies Night-gäng, på något vis faktiskt skulle få möjlighet att träffa Hunken Himself. MEN (jag skäms när jag skriver detta) jag törs inte, jag bangar! Så nu får J stå där i fabriken och träffa Hunken och hans team, utan mig... Det svider lite, absolut, men min självbevarelsedrift stoppar mig från att försöka glida in i gänget, skaka hand med Hunk-gänget och hänga på en fabriksvisning mitt på blanka eftermiddagen! Mina och Martins möten har tidigare kantats av ett, kanske två, små glas vin, något jag planerar att de ska få fortsätta göra, vi trivs nog bäst då båda två ;)

Fast självklart: skulle någon trycka ett back stage-pass i min hand den 23 oktober skulle jag skydda det med mitt liv!

En intensiv helg

Oj, vilken helg det har varit!

I fredags fyllde dottern 9 år, och firandet började traditionsenligt med sång och paket på morgonen. Kompis H kom också förbi och gratulerade med ett paket Delicato-bollar (som tjejerna raskt invigde trots den tidiga timmen, sådan mor sådan dotter :)) redan före klockan 8 på morgonen, eftersom det då var dags för skjuts till konserthuset och Tutti Frutti-konsert nummer 2,3 och 4 för tjejerna.

Jag och minstingen begav oss till Elinda Vård för andra gången på kort tid, för att få dos nummer två av Twinrix-vaccinet. Den här gången hade jag bestämt mig för att vara lite tuff (=inte säga att jag är sprut- och blodrädd och be att få ligga ner), så jag satte mig blod-, sprutvant och avslappnat i den otäcka sprutstolen, sköterskan tryckte in vaccinet och började sedan tjoa "OJ, här var det någon som verkligen hade mycket blod i muskeln, oj vad det rinner, titta får du se, oj, nu måste jag skynda mig så att du inte får blod på kläderna" ... någonstans i mitten av allt ojande kände jag hur världen började svaja, jag hasplade ur mig något om att jag tycker att det är lite otäckt med sprutor, varpå sköterskan svarar "jamen, det tycker alla, vilken härlig klänning du har, var har du köpt den?", så jag tror inte hon tog min skräck på allvar... men det visade sig nog vara rätt taktik, för jag svimmade faktiskt inte (= stort steg framåt, tjohooo!!) :) Sedan var det minstingens tur, han blev mest arg (fast han fick en mycket tunnare nål än jag), men blev lika fort glad igen när han fick välja klistermärken (varför får inte mammor en tunn nål och fina stickers??).

På eftermiddagen var det dags för pimpning av huset inför pyjamaspartyt, Tutti Frutti-tjejerna gjorde ett utmärkt jobb! Fyllde på godis i skålar, plockade fram ljus, servetter, chips, cheeze balls, muggar och sugrör. Sedan tände vi ljus och marschaller utomhus. 18.30 var det magiska klockslaget då alla tio pyjamasgäster dundrade in med lika många gosedjur. Gosh! Vilket kalas! Elva 9-åriga tjejer med elva olika viljor låter ganska mycket, och vill ganska mycket, men allt fortlöpte väl. Minstingen tyckte verkligen att det var en toppenidé med så många pyjamastjejer i vardagsrummet på fredagkvällen (han var nog den nöjdaste gästen av dem alla, även om han egentligen inte var en gäst, men det förstod han som tur var inte), han kände av feststämningen och hängde på så gott det gick med välling och pyjamas.



Efter pyjamaspartyts slut anlände barnens farmor och farfar, samt Luke Skywalker :) Jag har inte ens vågat tala om det, men ja, Luke har varit på rymmen igen... Granntjejen och hennes kompisar fick syn på honom och fångade in honom, den här gången var han borta tre nätter, så jag trodde inte att jag skulle få se honom igen. Nu måste vi verkligen öka säkerheten i Star Wars Castle, så här kan det inte få fortsätta!

Lördagen började tidigt på natten med feber för mig och minstingen, om det berodde på vaccinationen eller något annat vet jag inte, men himla trist kändes det i alla fall :( Dagen skulle bjuda på Tutti Frutti-konsert och födelsedagskalas Part II för dottern. Med något (eller några) piller i kroppen fick jag på mig en klänning och ett par strumpbyxor, och tog mig iväg till konserthuset. Ärligt talat är jag en sådan där tråkig figur som inte brukar ha så höga förväntningar när jag ska få lyssna på musik som jag aldrig har hört förr, denna gång låg den största förväntningen, och givetvis stoltheten, i att få se dottern och kompis H på scenen. Men OJ, jag blev totalt knockad!! (Inte bokstavligt!)Vilken konsert! Så himla bra, det svängde ordentligt, var extremt trallvänligt, och många av låtarna satte sig direkt! Jag går fortfarande runt och sjunger "Tutti Frutti, ska vi göra, det ska bli en häääärlig röra!", "Här kommer lingonet med hela sin familj, pappa lingon, mamma lingon och deras lilla lingonuuunge" och en massa andra fruktrelaterade textrader...

Efter konserten blev det så Kalas Part II, saftochbulle-kalas i mammaregi ;) Tyvärr var jag inte alls särskilt pigg, jag till och med skippade det rosa bubblet till tårtan för att jag inte var sugen, det kändes inte rätt... ja, OMG, när känns inte rosa bubbel rätt?? Jag måste verkligen ha varit hänging! Minstingen var inte heller pigg, han visade sig ha en bra bit över 39 grader i feber, när gudmor L8 gjorde oss uppmärksamma på att han nästan somnade i gungan, stackars liten... Kvällen avlöpte väl, med god mat, ett glas vin (ja, jag vilade mig i form så att jag skulle kunna ta ett glas vin på kvällen) och ostbricka med av svärfar utvalda ostar från Ostbutiken :) Gudmor L8 kände nog att hon borde styra upp stackars gudsonens sjukdomstillstånd (SSK som hon är), så hon stannade också på middag. TACK L8 för hjälp med alla barn och allt fix i köket, när jag inte visade mig från min allra piggaste sida!

Tutti Frutti, sjuklingar som delar på en kopp te, cool 9-åring, samt far och son på konsert


Idag är det en röjardag i hemmet; pappersinsamlingen får ett besök, dammsugaren har rastats, moppen likaså, tvättmaskinen går på högvarv, matinhandling, och jag och minstingen hejar på, hostar, knaprar Alvedon och tittar på Teletubbies...

En intensiv vecka

Vilken vecka det har varit! I söndags eftermiddag började jag misstänka att VAB skulle gälla på måndagen för min del. Minstingen hade lite feber och blev helt plötsligt tokprickig, det såg precis ut som att han hade fått röda hund, vilket visserligen hade varit ganska märkligt eftersom han har vaccinerats mot det. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen, och försökte få dem att säga att jag nog kunde lämna honom på dagis ändå på måndag morgon om han var feberfri, och att 38,0 på kvällen knappast borde räknas som feber på en 1-åring, men de gick inte alls på samma linje som jag...

Måndag morgon började alldeles för tidigt eftersom maken skulle iväg till Roosendaal i Holland, och den enda fördelen med VAB (eventuell sovmorgon) försvann i ett nafs! Det var bara att pallra sig upp med två spöken och ett prickbarn, för de sedvanliga vardagsmorgonrutinerna... Sedan fick prickbarnet följa med till jobbet en sväng. Tokigt det där med prickiga barn när man är gräsänka och ändå har ett jobb som bör göras... Om någon ser en prickig revisor inom den närmaste framtiden är sannolikheten stor att det är en kollega till mig ;)

Veckan har alltså bjudit på två dagar gräsänkestatus, en VAB-dag, och sedan en uppsamlingsdag när mannen äntligen kommit hem, då man fixar allt som borde fixats innan men som jag aldrig hinner med; typ handling, tvätt och hjälplig städning. Idag fick även jag en riktig jobbdag, det kändes extremt lyxigt att faktiskt få göra klart något innan man går hem, något som verkar vara stört omöjligt när man bara jobbar 50 %!! 50 % är bara en halvbra lösning (eller halvdålig om man så vill), åtminstone för mig, det blir liksom varken hackat eller malet, jag är varken hemma eller på jobbet, varken mamma eller yrkeskvinna, fast egentligen både och... Jaja, snart är vi i Italien, sedan Thailand, och sedan är det Lucia, jul och nyår, och vips är det januari och 75 % jobb som gäller :) Det tror jag blir en helbra lösning! Då hoppas jag att även minstingen blir så nöjd att han slutar stå och dunka huvudet i klinkergolvet, för det känns inte alls som ett rationellt beteende.

Kvällen har bjudit på paketinslagning och ett glas vin, så nu är vi laddade inför en av årets största dagar i vårt hem, den 8 oktober, dagen då dottern fyller år!

Jag kan inte riktigt låta bli att tänka på hur det kändes för exakt nio år sedan... Vid det här laget hade jag redan missat en halv natts sömn, haft en låååång dag med mycket vankande och många konstiga krämpor, tur att jag inte visste att det var över tolv timmar kvar innan allt var över, eller innan allt egentligen skulle börja, beroende på hur man ser det :) Fast det är klart, hade jag vetat vilken fantastisk människa jag skulle få privilegiet att lära känna och ha som min dotter, hade jag gått igenom samma sak hur många gånger som helst!

Tiderna förändras

Jag brukar säga att vi alltid har saftochbulle-kalas när barnen fyller år, och att det räcker alldeles utmärkt! Jag tycker nästan att det är lite synd att kalasandet blir så haussat ibland. För barnen räcker det oftast med att de känner sig uppvaktade och får några paket, och i ärlighetens namn MÅSTE det inte innebära en massa pengar, tid och/eller energi att åstadkomma det.

I år har det dock hänt något konstigt hemma hos oss; jag måste ha blivit lurad, och det slog mig inte förrän idag! Båda storbarnen har helt plötsligt fått två kalas var, ett saftochbulle-kalas i mammaregi, och ett alternativt kalas!! Helt uppåt väggarna galet, och emot alla mina principer (minstingen har jag fortfarande tillräcklig kontroll över så han fick "bara" ett kalas, saftochbulle-kalas förstås)! I mellanbarnets fall har jag lite dåligt samvete över att han är född mitt i sommaren, när inte en enda kompis är hemma... Han fyller år mindre än en vecka efter mig, så jag kommer ihåg hur det kändes (eller vad låtsas jag för: jag vet hur det KÄNNS;)). Jag var därför inte alls sen att nappa på Mamma Cs förslag att ha kalas tillsammans med deras "sommarbarn". Att det sedan blev på leklandet Djungelcity, hände av bara farten...

På fredag den 8 oktober är det så dags för partyprinsessan i familjen att fylla 9 år! Den dagen har minutiöst planerats ungefär sedan den 9 oktober 2009... På fredag kväll blir det pyjamasparty för alla tjejer i klassen (vad hände?? jag brukar bara tillåta ca 6 barn på pyjamasparty...), och på lördag blir det saftochbulle-kalas för de vuxna. För ungefär en månad sedan började arbetet med inbjudningskorten; de skulle tillverkas i Powerpoint, med snyggt typsnitt, bakgrundsfärg och olika bilder på födelsedagsbarnet. Dottern körde hårt med sin pappa den kvällen... Sedan tillverkades det egenhändigt vikta kuvert till varje inbjudningskort. Inbjudningskorten levererades senare personligen av föremålet själv, hem till varje inbjuden gäst (man får inte lämna inbjudningarna i skolan nu för tiden, då kan någon som inte är bjuden bli avis). Ett inbjudningskort sparades och ramades in som minne. Önskelista har skrivits ner och mejlats ut till de som så önskat.

Lokal har bokats = vardagsrummet med ny U-formad soffa och ny, alldeles för stor TV. Spotify-lista har preppats med cool musik. Placeringskort (till soffan :)) har skrivits och provplacerats. (Någonstans här gissar jag att min lillasyster sitter och nästan fnissar ihjäl sig...) Instruktioner om hur tårtan ska se ut har lämnats in till tårtansvarig (mig). Kom-ihåg-lista har skrivits, med instruktioner över vad som ska göras vilken dag. (Jag förstår verkligen inte varifrån hon fått detta strukturerade beteende, det kanske är en reaktion på vårt bohemiska leverne här hemma??)

Igår var det, enligt listan, den stora inköpsdagen. Jag och dottern begav oss till Dollarstore för att inhandla diverse snacks, kakor, godis och saker att ha i kompisarnas goodiebags. När började man ha goodiebags på barnkalas?? Sedan blev det även ett besök på ÖoB där det inhandlades varsamt utvalda, matchande ljus, servetter, ljushållare, godis (ja, självklart måste både kakor och godis matchas mot inredningen) sugrör och Winx-film. Vi kom hem med fem fulla kassar!! FEM FULLA KASSAR!! Jag som bara skulle ha ett par chipspåsar...

Under kalashelgen har dotterns kör föreställningar tillsammans med Gävle Symfoniorkester i Gävle Konserthus torsdag-lördag, vilket självklart ger ett lite extra gala-skimmer över allt kalasande. Det kändes lite märkligt att köpa biljetter på Ticnet till dotterns evenemang... Vad hände? Kalasplanerande i detalj på egen hand och Ticnet-evenemang... När blev hon så stor??

Jaja, nu är det väl bara att ta tjuren vid hornen (och hålla dem hårt, lita på sanningen... ;) för att citera Martin Hunken Stenmarck)), och pimpa vardagsrummet ordentligt på fredag, innan det invaderas av elva pyjamas-discotjejer och deras gosedjur.

Tiderna förändras...

När Luke Skywalker försvann

I onsdags när jag kom hem från Berlin, började räkna in alla i familjen; två storbarn hämtade på skolan, check! En minsting hämtad på dagis, check! En man hem från jobbet, check! En levande hamster i buren, check! Två kaniner? NEJ!! Bara en! Inte check! :( Mitt eget gosedjur Luke Skywalker fanns inte i sitt Star Wars Castle!

Det fanns inte några tydliga spår som visade hur han försvunnit. Ingen grävd utrymningsväg, och inga hårtussar som tecken på strid... Mellanbarnet blev helt förstörd och grät krokodiltårar. Dottern tog försvinnandet med fattning och gav sig ut i mörkret med sin nattlampa som ficklampa för att leta reda på den försvunna familjemedlemmen. Dock utan resultat. Mannen talade helt (o)pedagogiskt om att någon ny kanin skulle det inte bli tal om (arga ögat från mig), eftersom Luke säkert skulle komma tillbaka (trodde han nog inte riktigt på själv), vilket resulterade i ännu fler tårar från mellanbarnet.

Vi öppnade buren under natten för att Luke skulle kunna hoppa in om han hittade tillbaka, men när morgonen kom var buren fortfarande tom :( Usch, det kändes verkligen jättetråkigt! Hela dagen gick jag runt med en liten sorgesten i hjärtat.

När jag hämtade storbarnen i skolan passade jag på att prata med några granntjejer och berättade att Luke försvunnit, då berättade de att de dagen innan hade lyft upp en kanin på en av våra granntomter. Kaninen var väldigt lik en vildkanin, fast mycket tamare och helt vit på magen. Hoppet tändes! Det måste ha varit Luke! :) Vi kastade oss hem och gick på kaninjakt! Efter bara ett varv runt Salamandervägen fick jag syn på honom, världens finaste lilla kanin! Han satt och åt gräs på grannarnas gräsmatta. Oj, så glad jag blev! Jag kastade mig fram och skulle lyfta upp honom, men då skuttade han iväg, han verkade inte alls lika glad att se mig som jag var att se honom... Jag lugnade ner mig lite, sansade mig, och då gick det alldeles utmärkt att lyfta upp honom. Resten av dagen vilade han ut i sin bur, tvättade sig och åt.

Härligt att ha hela familjen samlad igen, tre små barn, två vuxna, en hamster och två kaniner (och en himla massa dammälgar, för RUT har inte hittat hit än!)...

Berlin Episode III

Dag tre började lite sömnigt... Efter ett wienerbröd började jag dock kvickna till, och tur var väl det för SWOT-analys och annat skoj stod på dagens schema :) Efter att ha diskuterat diverse kontors-angelägenheter, analyserat byrån och vårt arbete, hade jag, L och M planerat att eventuellt hinna med lite sevärdheter och shopping (det sistnämnda förstås inte för mig, men man kan väl följa med som support i alla fall?).

Tyvärr tog det alldeles för lång tid innan jag lyckades peta i mig någon lunch, så L och M fick se mig från min allra sämsta sida; totalt blodsockerlåg. Jag till och med gnällde på L för att hon var alldeles för pigg, glad, positiv och trevlig, hon passade liksom inte in i min värld just då (förlåt igen för att jag var så sur!!). Vi tog en taxi till Brandenburger Tor, fotograferade och tittade på Tysklands minnesmonument över de judar som avrättades under kriget. Det känns otroligt märkligt att gå runt i kvarteren där nazisterna hade sitt högfäste för bara 70 år sedan, nästan lite otäckt. Efter en stund var vi tvungna att pausa lite från historiens vingslag, och passande nog fanns det en Starbucks i närheten! På Starbucks kan man inte bara dricka kaffe, man kan shoppa fina muggar också :) Jag vet att jag hade lovat köpstopp, men de där muggarna går ju faktiskt inte att få tag på hemma, och jag har haft dem i bakhuvudet ett tag, så det kändes som att de nästan bad om att bli köpta av mig där de stod alldeles ensamma på hyllan, och det blev de!

Efter kaffeinköpet gick vi vidare. Enligt guideboken skulle bunkern där Hitler begick självmord inte ligga så långt bort, så vi letade reda på platsen. Idag är det en lekpark byggd på platsen, och det finns inte något som påminner om vad som hände där i mitten av 40-talet. På vägen dit, längs Wilhelmstrasse, finns det däremot minnestexter och bilder i varje gathörn, som påminner om det som hände under andra världskriget.

Ingen bunker längre



Efter promenaden bestämde vi oss för att försöka hinna med lite shopping också. Vi började i lugnt tempo längs den långa shoppinggatan. L tog med oss in i både Louis Vuitton- och Gucci-buikerna. Jag kände mig lite som en elefant i en porslinsaffär, framför allt när jag missade pallen jag skulle sätta mig på inne hos Gucci, jag hann precis få tillbaka balansen och reda upp situationen, annars hade jag trillat ner på golvet och in i en glasmonter i den lågmälda butiken...

Shoppingen fortsatte sedan inne på Zara, där varken jag eller L någonsin tidigare har hittat något att köpa, men i Berlin, jomenvisst fanns det saker att shoppa där :)! Vi slank även in i en Fossil-butik; och där var den: MIN KLOCKA! Hur kan det kännas så? Att den bara måste vara min? Fast den egentligen inte alls är min, jag hade aldrig sett den förut... I detta ångestfyllda ögonblick (jag fick verkligen inte handla mer nu) trädde en sann vän in och kom med så många logiska, hjälpande shoppingråd som bara en riktig shoppingvän kan, som "jamen, om du köper den där klockan så går det ju jämt upp, eftersom den kostar lika mycket som armbandet jag köpte" och "egentligen är den inte så dyr, min klocka kostar nästan tio gånger mer, så det betyder ju att du har 9/10 kvar att handla för", och då trädde shoppingvän nr 2 in med "men oj! just det, så blir det! undrar vad vi ska handla då när vi får så mycket pengar över??" (härligt att shoppa med så kunniga människor, vi är ju trots allt revisorer, och är i det närmaste experter på ekonomisk rådgivning). Behöver jag tala om att jag i skrivande stund sitter med en ny, rosa klocka på armen?

Sista kvällen i Berlin avslutades även den på en italiensk restaurang, yummie! Vi sammanstrålade med gubbarna och gick igenom vad vi gjort under dagen, de var ganska oförstående inför vår shoppinglogik, men det är klart, man kan väl inte förvänta sig att de ska förstå precis allt, ibland känns det som att de saknar minst en dimension över hur man kan se på saker och ting. Jag tror inte att det är bra att vara för fyrkantig, man måste välkomna annorlunda resonemang, think outside the box! :)

Morgonen efter blev ganska tidig eftersom vi skulle med ett morgonplan till Arlanda. Wienerbröden var slut på frukosten, så det kändes som att det var dags att lämna Berlin för den här gången. I taxin på väg till flygplatsen fick vi även se en skymt av resterna av Berlin-muren, vilket gjorde att resan kändes helt komplett, nu har jag gjort Berlin!

Berlin Episode II

Dag två i Berlin började bra = wienerbröd till frukost :) Ja, jag vet att många tycker att det är läskigt att äta sötsaker vid vissa tider på dygnet, men det gör inte jag, vissa saker kan jag äta när som helst, nämligen kaffebröd (gärna wienerbröd, bullar, Singoalla, sponge cake eller vad som helst doppat i choklad), tårta och chips!

Efter frukosten var det hårdkörning med konferens hela dagen. Då gavs det tillfälle att diskutera revisionsdokumentation och metodik i flera timmar, underbart! Tänk att få sitta och grotta ner sig i detaljer i revisionsmetodiken med ett gäng likasinnade, det är inte så ofta tillfälle ges skulle jag vilja påstå, men jag förstår inte riktigt varför... Det måste vara så att många inte fått upp ögonen för ämnet ännu, men plötsligt händer det, vänta bara! ;) Jag och L har vid flertalet tillfällen försökt oss på att diskutera revisionsmetodik i andra forum (det samtalsämnet borde ju alltid vara aktuellt och passande kan man tycka), men då brukar vi bli antingen bli lämnade själva eller överröstade av tråkmånsar som tycker att vi är trista och undrar om vi på fullaste allvar verkligen kan tycka att det vi pratar om är intressant!

Efter mycket och givande konfererande, blev det framåt kvällen dags för resans första shoppingtur för mig, L och M. Jag hade egentligen shoppat klart redan innan vi åkte till Berlin, efter Stockholms-besöket för någon vecka sedan då jag mötte min nya (ganska dyra) kärlek Odd Molly som haft en del oplanerade utgifter som följd... Väl framme i Berlin upptäckte jag dock att jag glömt skärpet till min jeans, och då föll hela min klädplanering!! Ett skärp visade sig sedan bli inkörsporten till en hel del andra inköp... Efter besöket i den första affären kom jag ut med en finklänning, två skärp, tre par strumpbyxor och inte mindre än fyra kartor med nageldekorationer. Jag deklarerade högt och tydligt för L och M, att nu hade jag minsann shoppat klart, ingen mer shopping för min del i Berlin! Jag började dessutom ifrågasätta när sjutton jag egentligen skulle kunna ha användning av min nyinköpta klänning; men då räddade L mig och lovade att hon skulle ha en fest där vi kan använda våra Berlin-klänningar (hon köpte också en), så nu väntar jag bara på inbjudan ;)

Efter att ha firat vår shopping (för nej, den tog inte slut efter första butiken...) med en flaska otroligt god champagne (tack L!!), fortsatte kvällen på en italiensk restaurang, mycket trevligt! Efter restaurangbesöket befann vi oss plötsligt på en pub under S-bahn, där vi stod och surrade in på småtimmarna, innan vi i sakta mak tog oss tillbaka till hotellet. Halva gänget var kloka nog att säga god natt, jag ingick inte i det gänget...

Jag hade verkligen inte tänkt sätta mig i en taxi och åka till en lagerlokal i Berlins utkanter mitt i natten, men av någon outgrundlig anledning hamnade jag där ändå...