Det är helt ofattbart att det redan har gått åtta år och sju månader (på tisdag) sedan den där overkliga dagen i april 2002, då livet tog en oväntad vändning. Min och Magnus pappa, Lucas och Wilmas farfar, och Ebbas morfar, skulle inte få vara med mer. Fy sjutton vad arg jag var den första tiden. Den chock och sorg som följde var gräslig. Ilskan lade sig efter ett tag, men sorgen och saknaden tror jag aldrig kommer att försvinna, den bara förändras, byter skepnad med tiden. Jag kan fortfarande inte besöka pappas grav utan att gråta, efter över åtta år.
Man brukar ju säga att de som gått vidare ändå lever vidare bland oss som finns kvar. Jag hoppas att det är så på ett eller annat sätt. Jag tror, pappa, att du lever kvar åtminstone genom att jag pratar om dig, och det gör jag fortfarande flera gånger i veckan, jag pratar nog mer om dig nu än i början när du var borta, för då gjorde det för ont. Jag tänker på dig varje dag! Jag berättar om dig för barnen; om att din favoritfärg var gul, att du var bra på att bowla (fast det vet jag inte hur mycket de tror på eftersom jag är så usel...), jag brukar försöka visa barnen hur man SKA bowla, vart man ska hålla klotet i vilket steg, efter konstens alla regler, men de gör som jag gjorde, lyssnar, men struntar i hur man ska göra, för det går mycket bättre om man gör som själv vill. Då brukar jag säga som du gjorde; att om man bowlar tillräckligt länge kommer det inte att hålla att göra fel hela tiden, men de gör ändå inte som jag säger. De hade verkligen gillat om du tagit med dem till bowlinghallen!
Jag brukar också berätta att du var en duktig akrobat, att du var med i Furuviksbarnen, och att du brukade hjula, gå på händer, slå frivolter och gå kräftgång, framför allt om det var fest... Jag tror att de tycker att det är lite synd att de inte kan få visa upp sin hjulande cirkus-morfar för sina kompisar. Erik övar på att hjula för fullt just nu, det går så där.
Jag har försökt berätta för dem att om någon talar om för dem att de ska få äta en maträtt som de egentligen inte tycker om, typ som när du sa åt mig att vi skulle äta rotmos och fläsklägg, så ska de svara "eller?", precis som du lärde mig, men jag tror inte att de förstår grejen riktigt, ärligt talat var jag nog i 10-årsåldern innan jag fattade det själv, men du såg så förtjust ut när jag svarade "eller", så jag gjorde det ändå utan att förstå varför...
Igår berättade jag för barnen att du brukade göra julskinka året runt, att du mosade potatis och åt på knäckebröd, och att du gjorde världens godaste, egna gräddstuvade pyttipanna. Jag brukar försöka göra din köttfärssås också, men den blir inte lika god som din, det är något som saknas, men vad?
Jag har talat om för Ebba att du, när du fick se henne första gången, sa att det var den finaste, nyfödda bebisen du någonsin sett (det spelar ingen roll om du sa så till alla dina barnbarn, hon är nöjd ändå).
Morfar och Ebba
Den stora, gula Pluto som du köpte till Ebba i julklapp hennes första jul, ser nästan orörd ut, fast den har lekts med. Barnen vet att deras morfar har valt den. Nu bor den i Johans rum.
Filten som Ebba fick när hon var nyfödd, sover hon fortfarande med. Eva köpte en likadan till Erik när han föddes, och nu när vi fick Johan, köpte jag en till till honom.
Varje år när jag fyller år brukar jag berätta för barnen att du, efter att jag flyttat hemifrån, alltid ringde klockan 6 på morgonen på min födelsedag och sa "Grattis på födelsedagen! Är jag först?", och att du, om vi inte sågs på min stora dag, skickade en bukett röda rosor med blombud. Jag tror inte att du kan föreställa dig hur mycket jag saknar det där tidiga telefonsamtalet, och de röda rosorna!
Fast alla de här sakerna vet du nog redan, för jag tror att du är mitt ibland oss hela tiden...
Hälsa från mig nästa gång du pratar med honom ;)
SvaraRadera