Så var det igång igen...

...ekorrhjulet! Med dagis- och skollämningar, matsäck, jobb, föräldramöten, trötta barn och föräldrar, men tänk att jag faktiskt har längtat hit! Konstigt det där, att man kan längta efter vardagen, men jag tycker verkligen inte att det är skoj att vara hemma på heltid. Mycket på grund av att ingen annan är hemma, barnen blir uttråkade och man ledsnar ganska fort på alla hushållssysslor som måste göras, och av någon anledning känns det som att de blir betydligt fler när man är hemma hela tiden.


Minstingen snavade på skogsutflykten med dagis idag, det är tufft att lära sig gå i gummistövlar

Stunden är alltså kommen! Men OJ så trött jag är av den nedrans förkylningen som inte verkar vilja ge upp, jag törs knappt räkna efter hur länge den har hållit sitt grepp kring mig... Den måste ge upp NU, för det är så trist att ha en droppande näsa och ingen ork! I och för sig spännande att förkylningen byter karaktär lite då och då, allt från ont i halsen och feber till rinnsnuva och svidande ögon. Det är dock inte den typen av spänning jag söker i mitt liv just nu... Helst vill jag inte ha någon spänning som beror på sjukdomar över huvud taget!

Idag har jag varit och ätit lunch med min gamla bästis Frida. Vi hängde nästan ihop som siamesiska tvillingar, från det att vi var sju år tills vi var femton, då började andra intressen också spela in. Vi hängde även ihop sommaren jag fyllde 19, en bra sommar som spenderades i sjukhusköket, på Kos och hos tatueraren! Tänk vad väl man känner varandra när man vuxit upp ihop, även om man inte har umgåtts på hur många år som helst. Det känns liksom tryggt på något vis, för det känns som att vi båda vet att vi känner varandra väldigt väl. När man inte har umgåtts på väldigt många år har man dessutom en hel del att avhandla, så jag tror att vi får fortsätta vår cathing up någon annan gång, kanske en lördag? Kanske med ett (eller två) glas vin? (Till mig, Frida gillar inte vin.)

Nu ska jag försöka mig på en powernap så att jag inte klipper lillasysters hår snett!

Bara lite målning

NY i mitt hjärta


Gosh! Vilken helg! Vi hade planerat att måla barnens allrum. Det verkar enkelt, tänkte jag, vi köper lite vit färg (så kan vi hålla oss till en låg budget dessutom, vit färg = billigt), ett par rollers, och så smackar vi upp färgen på en halv dag, det borde väl gå vägen? NOT! Attans så fel jag hade!

För det första tar det sjukt lång tid bara att röja undan alla saker som måste bort innan man ska måla. I det här rummet hade vi även en hederlig gammal stereo (ja, t o m skivspelare finns...), video, DVD, PS 2 och tjock-TV!! Tänk vilken tid det tog innan alla sladdar hamnat vid rätt apparat, och nya lagerplatser var funna till alla mackapärer som vi inte använt på ett tag och med största sannolikhet aldrig mer kommer att använda... Om vi nu aldrig mer kommer att använda den gigantiska stereon, tjock-TV:n eller videon, finns det egentligen ingen anledning att ha kvar möbeln som är anpassad till alla dessa stora maskiner, alltså åkte även den ut på lagret. (Egentligen är det helt befängt att ha saker på lager som inte har något värde och är way beyond avskrivning, det kliar i mina yrkesfingrar när jag inser hur galet detta är!! Jag försökte självklart få sälja iväg prylarna (till gåvopris) eller utrangera, men de var redan undanstuvade till oigenkännlighet i garaget, så att försöka flytta på dem eller ta en obligatorisk blocket.se-bild var inte att tänka på i nuläget.)

Efter röjning av prylar var det bara maskeringen kvar, men hallå? Hur mycket kan det vara? Det borde gå jättefort, det är ju bara ett litet rum utan några konstigheter! Eller ja, just det, rummet har otroligt nog, trots sina få kvadratmetrar, inte mindre än fem dörrhål och ett fönster som går ända ner till golvet! Ojoj, halva dagen gick åt innan vi ens kom igång! Eller vi och vi... den här gången var det mannens tur att leka målare (sist var det jag), så jag fick äran att ta med mig alla våra tre välartade barn ner på stan, en lördag, första lördagen efter att alla fått lön, en lördag då det var Bondens Marknad, en lördag då HiG verkade ha alla sina nollningar, en lördag som passade bra för möhippor och svensexor. Efter de obligatoriska stoppen BR Leksaker och Karamellagret, samt en sväng in på H&M för snabbshopping av en skinnjacka till mellanbarnet (även om han envisas med att kalla den "jeansjackan") och en cool väst till stortjejen, kände jag att det var en alldeles ypperligt bra idé att leta efter en ny tavla att ha över vår nya soffa. En lönelördag, med tre små barn i släptåg.

Inne på Gallerix blev jag förälskad. Det blev jag visserligen redan 1997 då jag besökte motivet på tavlan, I love NY! Jag hittade tavlan och köpte den! Det spelade ingen roll att den var alldeles för dyr och hade alldeles för skrymmande mått för att vara smidig att transportera hem, för jag var förälskad! Så stod jag där, en lönelördag, med tre små barn, en barnvagn och en 1,5 m lång förälskelse i min hand och tänkte "äh, det löser sig!", och tänk, det gjorde det! Med stor hjälp av de tre barnen (eller åtminstone av de två äldsta) som fick åka rulltrappa i omgångar, sitta extremt obekvämt i bilen på vägen hem med händerna uppsträckta över huvudena för att inte mammas nya förälskelse skulle trasas sönder i bilen.

Så var det där med målningen... Väggen skulle bara målas vit, men så tänkte jag att det kanske blir lite trist, så jag kom på den briljanta idén att vi borde måla ett svart fält, som vi sedan fyller med vita ramar med familjebilder i :) Det blir jättebra! Och vaddå? Ett svart fält, hey! Hur svårt kan det vara? Jag är gift med en man som är mer fyrkantig än vad jag är själv... OMG, ni skulle bara veta hur noggrann man kan vara när man ska måla en rak linje, eller snarare mäta, och sätta maskeringstejpen rätt! Fast rakare ruta har nog aldrig skådats! Oj, så bra det såg ut i morse, då var vi ju klara! Eller?


Väggdekorationer i barnens allrum


Just det! Ny TV-bänk var det som saknades, och så en ny TV. Jag var rörande överens (åtminstone med mig själv) om att barnen skulle få en ny, liten, budgetplatt-TV. Mannen kom hem med en ny mastodont-TV... Till oss! Barnen skulle alltså få den vi haft i vardagsrummet. Ehh, jaha... jag som inte ens tycker det är snyggt med stora TV-apparater, dags att ändra sig. Dagen har sedan gått åt till att bygga TV-möbel, skruva ner den gamla TV:n, skruva upp den på den nya platsen, få den nya TV:n på plats, och sedan lite finlir med mina väggdekorationer (som kanske mest jag, Ebba och Johan tyckte blev lite coola :)).

Puh! Nu har helgen avslutats med thaimat, vitt vin och Cola light. Efter den här helgens utsvävningar kommer vi bara ha råd att äta ris när vi väl kommer till Thailand, så nu får jag lägga kvällens smaker på minnet ;)

Det kanske bästa av allt med hela helgen måste ändå vara att gubbluktsoffan äntligen är såld, och att rumptavlan har fått flytta ut till barnens allrum, och ge sin plats till min nya förälskelse!


Ny plats för rumptavlan, till förmån för min nya förälskelse :)

Allra käraste syster

Jag har tur! Jag har en syster! Inte vilken syster som helst, utan världens bästa lillasyster! Jag skulle fylla 14 när hon föddes, så i början var hon mest en söt liten tjej som sa att hon en dag skulle bli en prinsessa. Vi hade inte sådär jättemycket gemensamt hennes första levnadsår, mitt fokus var (ganska naturligt skulle jag tro) riktat åt ett annat håll under den tiden av mitt liv... Men lillasyster fanns hela tiden med i bakgrunden, ibland kunde hon till och med få följa med mig på små utflykter, sitta i mitt rum och med stora ögon se på när jag gjorde mig iordning för en utekväll eller någon gång till och med få sitta med på förfesten och dricka O´boy, det har liksom aldrig känts som att hon varit i vägen.

Med åren har vi dock kommit varandra betydligt närmare. I år fyllde hon 18 år, vilket förenklar en hel del, nu har vi till exempel varit och tatuerat oss tillsammans :) Mamma var nog sådär halvnöjd med min 18-årspresent till min syster... En riktigt bra grej med min syster är att hon underlättar mitt liv något oerhört, ibland kommer hon förbi bara för att vara sällskapsdam, ibland behöver hon hjälp med läxor (fast då är det mest mannen hon är intresserad av att prata med, undrar varför?), ibland vill hon bara träffa barnen, ibland har hon tråkigt hemma och kommer hit och hänger en stund, och ibland är hon BARNVAKT! Hon fixar att ta hand om alla våra tre troll alldeles själv, och det är en uppgift som det känns som att jag knappt klarar själv vissa dagar...

En annan bra sak är att det känns som att hon på något vis får mig att känna mig lagom ung, fast jag vet att jag börjar bli lite äldre... Genom henne och hennes kompisar får man lite bättre koll på hur det funkar nu för tiden. Hon berättar mycket konstiga saker ibland, men hon berättar inte allt, vilket jag misstänker att jag ska vara tacksam över...

Lillasyster hjälper mig även att få lite perspektiv på mitt liv ibland. Det märks tydligt på henne när jag gör något som är knasigt. Hennes senaste "fnissisar" har varit när jag för tredje gången ropar till barnen "var rädda om mina sidenkuddar!!!" (varför skaffar man sidenkuddar att vara rädd om om man har småbarn?), och när dottern frågar "mamma, kan jag gå ut på smhi och kolla vad det blir för väder imorgon så jag vet jag ska ha för kläder?", en kommentar som jag skulle tycka var helt naturlig och rationell (det är ju jag som lärt dottern tillvägagångssättet...) för en 9-åring om inte lillasyster skulle sitta och nästan fnissa ihjäl sig i soffan. En fnissis hon haft under lång tid är tavlan med "Familjen Normans regler" som sitter på väggen i barnens allrum. Jag tror att hon försöker få mig att förstå att jag är lite väl fyrkantig och ordningsam och att jag dessutom för över det på barnen, lagom är kanske bäst? Eller inte!

Till barnen är hon världens bästa moster, nästan som en storasyster ibland. Det skiljer mindre i ålder på henne och Ebba, än vad det gör mellan henne och mig.

Nu går världens bästa lillasyster sista året på gymnasiet, så vem vet vad hon gör om ett år? Mannen kom på det för några månader sedan, att hans lilla svägerska kanske flyttar från stan nästa år, han blev nästan vit i ansiktet och sa "men det går ju inte, hon kan inte flytta ifrån oss, hur ska vi klara oss då?!" Om det nu skulle bli så att hon vidgar sina vyer och drar iväg någon annanstans redan nästa år får framtiden utvisa, men om det skulle bli så kommer vi att ha den största förståelsen och stötta henne i hennes val, både jag och mannen har ju faktiskt en gång gjort det valet själva. Vi kommer nog att klara oss här hemma trots allt, även om det inte blir med samma stil och glans!

Tack för att du finns Sanna, du är en prinsessa för mig!

Späckat schema, men nu är det fredag!

Jag bläddrade precis igenom vår kalender och insåg att vi har en minst sagt späckad höst framför oss! Med föräldramöten på dagis, innebandy, 6-års, kören och i skolan, innebandyträningar, körsång, många extra körrepetitioner på Gävle konserthus, föreställningar att bevista, tjänsteresor, nöjesresor, födelsedagar, kalas, blockflöjt, matsäcksdagar, studiedagar, u name it!

Jag måste erkänna att jag blir lite stressad så här innan allt har satt igång ordentligt. Hur ska det gå? Jag tror att man får ta en vecka i taget, eller om det känns riktigt späckat: en dag i taget. Under hösten ska jag även bära med mig de ord som pappa A gav mig en dag när jag kom med barnvagn, paraplyer och studsande barn runt omkring mig, "Maria, det gör inget om man missar ibland...". Han har nog rätt, idag kom miss nr 1: Ebba har ingen blockflöjt med sig till sin blockflöjtslektion, men än har inte jorden slutat snurra...

Under hösten ska jag dessutom bara jobba 50 %, vilket på mitt jobb innebär 17,5 timmar vecka, och tur är väl det så att vi hinner få in snitsen på rullningen på det lite större ekorrhjulet som nu ska rymma fem i familjen.


Minstingen far runt

Idag är jag hemma med minstingen och "tar det lugnt", dvs tvättar, dammsuger, skurar badrum, handlar och försöker få Luke att förstå att han har en ramp i sin bur så att han kan gå ut själv, men han verkar föredra att bli utlyft ;) Nästa vecka drar det igång med allt på riktigt, på onsdag börjar jag officiellt att jobba igen! Det ska bli jätteskoj att börja använda hjärnan på ytterligare ett sätt, ett sätt som varit lite vilande en tid... Det ska också bli skönt att få träffa lite fler vuxna människor på dagarna (även om min vän L, påminde mig igår om att det kan bli för mycket av det ibland också, hon hade gärna träffat lite färre vuxna människor de senaste två veckorna ;)), som (förhoppningsvis) lyssnar på vad man säger, svarar på tilltal och sitter ner vid bordet under en hel måltid. Det sistnämnda ska även jag försöka göra, tänk att bli serverad lunch, och sedan få sitta ner en hel måltid, det är ren och skär lyx!

Jag kommer kanske att sakna att gå omkring i mina raggsockor hela förmiddagarna. Fast vaddå sakna? Det kanske jag inte måste? Revisorsvärlden kanske är redo för en ny fotbeklädnad? Iväg med alla höga klackar, in med raggisar åt folket! Eller nä, kanske inte, branschen är nog inte redo för dem ännu, så de får nog stanna hemma. Jag kan ju alltid ha dem på fredagarna när jag är ledig istället:)


Om det nu skulle vara så att hösten känns mörk och tung finns ett STORT andningshål inplanerat i kalendern; THAILAND! Den här gången tänker jag inte vara gravid när jag är där, den här gången ska jag ta igen alla Singha och alla thaimassager jag missade förra gången!

Men nu är det först och främst fredag; fnaskranden är borta, klänningen på och en chablis ligger på kylning, I´m ready, hit me FRIDAY!

Bye bye fnaskrand!

Idag ska jag äntligen bli av med min gräsliga utväxt! Det känns alltid som en bra idé att före sommaren göra tokmånga ljusa slingor i håret, det känns inte lika bra en och en halv månad senare när den riktiga råttfärgen börjar göra sig ordentligt påmind i hårfästet. Sedan brukar det ta ytterligare minst en och en halv månad innan jag får ändan ur och bokar klipptid, och då är det oftast en väntetid på tre veckor, men idag är det äntligen dags, tjohooo!

Jag försökte rådfråga maken vad hur han tycker att jag ska ha håret, han svarade att det inte spelar någon roll, att jag är fin i allt, vilket visserligen är ett bra svar som han nog genom åren lärt sig kan funka i vissa sammanhang. I just detta sammanhang har även jag lärt mig något genom åren; att han visst har en åsikt om mitt hår, och att han visst föredrar att jag har det på ett bestämt sätt. Jag pressade honom därför lite mer, och sa att "jag kanske ska klippa av håret en bit och färga det mörkt nu när det ändå är höst...", och visst, det funkade, han svalde betet direkt och svarade att "nej, det tycker inte jag, jag tycker att det ska vara långt och blont!", inte ett dugg förutsägbart ;) Å andra sidan: varför frågar jag honom om jag vet vad han egentligen tycker? Jag tror att han kanske kommit på något nytt frisyrtips?

Nytt favoritväggord


I helgen är det den stora målarhelgen! Jag sådde ett frö sommaren 2006, som jag hoppades skulle resultera i vita väggar i barnens allrum, och vips, fyra år senare är det nu dags att skörda :) Jag har dessutom snöat in på väggdekorationer och väggord, så nu har jag hunnit beställa ett par sådana också. Jag ska även försöka få till en liten fotovägg, vi har inga familjebilder på väggarna ännu, jag skäms!! Men igår tog jag tjuren vid hornen och beställde framkallning på ett gäng bilder. Jag hade kunnat sitta och titta på kort hur länge som helst, vad mycket skoj vi har gjort, och vad många resor det har blivit med barnen!


Bilder från Cypern, Mallis, Thailand och Gran Canaria

Morgonstund har guld i mund

Idag öppnade himlen sig totalt i exakt samma ögonblick som jag skulle lämna storbarn i skolan och minstingen på dagis. Allt blev så himla mycket bökigare helt plötsligt!

Fast morgonen började lite sisådär innan också... Först upp 6.32 (nej, jag har inte orkat ändra klockradions tidsinställning, vilket irriterade mig måttligt i morse, men det känns störande att klockan inte står på 6.30 PRICK när den ringer!), duschningen har jag lärt mig att rationalisera bort när jag är själv med barnen på morgnarna, så direkt på med kläderna, och sedan runt i huset för den första, snälla väckningen, börja fixa frukosten, klockan står helt plötsligt på 6.47, dags för väckningsrunda nr 2 som inte är lika mamma/barn-vänlig. Vid 7 hasar sig två mellanstora spöken till bordet och sätter sig och stirrar apatiskt rakt framför sig... Vargyl från barnkammaren, minstingen vill VERKLIGEN upp, när jag kommer in förstår jag varför, helt blött i hela sängen, tack och lov för den som uppfann den plastade frottén! Upp med minstingen, sticka in huvudet i köket för att påminna spökena om varför de sitter vid bordet med frukost under sina näsor... In i badrummet för att sanera minstingen i handfatet, det får duga en dag som denna, på med ny blöja, in i köket för att se till att spökena rör på sig och ev börjar intressera sig för att peta i sig lite frukost, storspöket på god väg, det mindre spöket har det lite svårare.

Minstingen påminner mig om att jag missat att ge honom välling, och han är minsann inget spöke när han vaknar, snarare en virvelvind, eller en tornado om han inte får välling PRONTO! Välling it is, snabbt som attan! Kommer på mig själv med att känna mig lite yrslig...hm... något saknas... just det; frukost till mamman! Kl slår 7.15, jomenvisst, det hinns med att kasta ner två knäckemackor och sippa två gånger på teet. Storspöket klar med frukost, hämtar en borste och börjar borsta sitt långa hår, verkligen plus i kanten för att hon kommer på detta själv nu för tiden! Mellanbarnet (som inte längre är ett spöke efter ett glas O´boy, utan istället en sockerbombad 6-åring) studsar från stolen till soffan kl 7.28 och slår igång TV:n! Arga kärringen kommer fram direkt! Snabb som en vessla med handen och stänger av TV:n! Gormar något oförståeligt om strumpor på, tandborstning, bort med chokladmustaschen och på med ytterkläderförnuMÅSTEVIÅKAOMNISKAKOMMAITIDTILLSKOLAN! Mellanbarnet svarar att han inte går i skolan utan i sexårs.

Alla barn i hallen, mellanbarnet har foppatofflor på fötterna (märk väl att det är spöregn ute) och en munkjacka istället för jacka. Den arga kärringen börjar tjata om regnställ och gummistövlar. Storspöket (ja, hon är fortfarande ett spöke) säger att hon inte har regnställ, då säger kärringen att det har hon visst det, och plockar fram det käcka svarta brandmansregnstället från ICA Maxi, Storspöket svarar att hon menar att hon inte använder regnställ längre. Mellanbarnet hakar förstås raskt på Storspöket. Då morrar arga kärringen att då kan de bli blöta båda två, det är ju inte arga kärringen som måste sitta blöt i skolan hela dagen. Då går storspöket motvilligt med på att åtminstone ha ett paraply mellan bilen och skolan, men bara om hon får ha det stora, chockrosa med vita prickar. Mellanbarnet sätter på sig ett par stövlar och tar motvilligt ett litet Bamseparaply. Sådärja! Bara att kränga på minstingen någon form av ytterkläder, den arga, glömska kärringen har glömt galonisar och stövlar på dagis.

Jaha, sedan var det bara prettoregnmammans tur att hitta lämpliga kläder (den lugna mamman hade kvällen innan kollat på smhi.se att det minsann inte skulle börja regna förrän kl 14, men vad hjälper det när regnet vräker ner utanför fönstret i alla fall?), regnjacka check, men vad sjutton har man på fötterna, alldeles för djupa vattenpölar för mina Converse, och stövlar...hur var det nu igen? hade jag inte tänkt köpa ett par sådana där fina, blommiga som alla har, eller? Fast ibland räcker det inte att tänka... OK. Plan B: har för mig att svärmor donerade att par mycket fotriktiga, gröna Tretorn för något år sedan, men var är de?? Inne i groventrén? Nej! I finhallen? Nej! I klädkammaren? Nej! I garaget? Nej! I förrådet? Bingo! Det känns sådär att springa runt och leta efter den vuxnas kläder klockan 7.40 när barnens skola börjar 8.00, men med de regnmängder som faller finns inget annat alternativ än gummistövlar. Vrålande barn föses ut ut hallen och in i bilen i omgångar, paraplyer fälls upp och ihop, barn spänns fast.

Äntligen på väg, klockan slår 7.45. Stortjejen förvandlas från spöke till vanlig tjej när hon ser hur mycket klockan är, hon gillar inte att komma för sent, hon gillar inte heller när mamma inte följer pappas tidschema. Framme vid skolan får vi parkera hur långt bort som helst, det känns nästan som att vi lika gärna hade kunnat gå hemifrån. Stortjejen får lov att gå i förväg till sitt klassrum, så hon springer iväg med det rosa paraplyet. Mellanbarnet blir på militäriskt vis instruerad när han ska kliva ur bilen, hur paraplyet ska fällas upp, och hur han sedan måste skydda lillebrors vagn för att den inte ska bli dyngsur innan lillebror ens hunnit ur bilen. Även mellanbarnet kommer i tid till skolan.

På vägen tillbaka till bilen frågar jag mig själv vad som egentligen skulle hända om ett barn inte kommer i tid en dag... förmodligen INGENTING! Jag blir lite irriterad när jag går och tycker lite synd om mig själv i ett par lite för breda och gröna stövlar bland alla blommiga stövlar, jag undrar lite grann vad jag gett mig in i. Hur sjutton ska det här gå när jag dessutom ska hinna jobbpiffa på morgonen?! Sedan möter jag någon som gör mig påmind om att jag är extremt lyckligt lottad som får uppleva mina tre barn. Mina aggressioner, all irritation, stress och utmattning som byggts upp under morgonen försvinner på ett ögonblick!

Jag stoppar handen i fickan för att leta efter bilnyckeln, och hittar den bortglömda godisklubban som jag fick av tatuerar-Niklas. Jag stoppar klubban i munnen, kör hem, och är så tacksam för att det känns att jag lever.

Kusinträff

Efter en trevlig helg är vi hemma igen och bryskt tillbakakastade i vardagen. Uppstigning 6.32 (jag var visst inte så exkat igår när jag ställde klockan) för att fösa upp morgontrötta storbarn, lirka i dem ordentligt med frukost och sedan iväg till skolan med hela gänget (minus pappan) före 8. Sedan hem, peta i minstingen lite frukost, och så iväg till dagis! Mannen fick gå upp 3.45 för att hinna med sitt flyg till Holland, så han är nog betydligt sömnigare än jag just nu... Mannens tjänsteresor, och mina tidiga morgnar själv med barnen är något jag kommer att få vänja mig vid under hösten, då mannen bytt jobb och numer jobbar åt Leaf central (och kommer att vara support åt alla Leafs fabriker i Europa) istället för åt enbart Gävlefabriken. Han hade haft samma position i Gävle i sju år, och kände nog att det var dags för något nytt, hoppas att han kommer att tycka att det är skoj! Hoppas också att resten familjen kommer att tycka att det är OK :)


Pics from the day


Helgen har varit bra, men jag har haft min envisa feber som lagt lite sordin på stämningen för min del :( I lördags var det först dags för brännboll med mannens kusiner, alla deras barn och föräldrar, men jag hoppade det och vilade hos svärföräldrarna inför kvällen istället! På kvällen blev det en alldeles utomordentligt bra ordnad femkamp (mitt lag kom 2:a, efter en hel del kunskap och talang :)). Vi åt en caterad buffé, Freddie (D:s lillebror) drack tequila med larv, och sedan blev det karaoke all night long, en mycket lyckad kusinträff med andra ord!


Pics from the night


En sak som har gått upp för mig under helgen är att folk faktiskt läser min blogg! Man skulle kunna tycka att den som bloggar borde vara beredd på att det finns de som läser vad man skriver, men jag tänker inte riktigt så. Jag skriver mycket för min egen skull, för att jag alltid har tyckt om att skriva, och så blir det lite som en form av terapi ibland, lite dagboksaktigt. Det är självklart jätteskoj att många läser det jag skriver, men ibland känns det lite konstigt att människor jag inte träffat på länge eller känner mindre bra, vet så mycket om vad som händer runt omkring mig, men det är väldigt skoj också :) Svärmor hade lite åsikter om att hon tycker att bloggen är vinklad åt ett visst håll (jag gissar att hon menar åt mitt håll), och visst blir det så eftersom det är jag som skriver, något annat vore konstigt. Jag tror dock inte att någon behöver oroa sig för att mannen i mitt liv tar illa upp angående hans omnämnaden i detta forum, han vet att det jag skriver är med glimten i ögat, och att jag inte far med osanning!

Jag får även en del kommentarer om att jag skriver ofta och långa inlägg. Jag förstår att en del kan tycka det, och det får man göra. Det är däremot fritt att läsa vad man vill, och hur mycket eller hur lite man vill, jag lovar att jag inte kommer att förhöra någon om vi ses :) Det sistnämnda gäller dock inte mannen, han kan komma att förhöras, så watch out u!

fredagspasta it is, as usual

Ibland känns det som att vi hamnar i någon form av förkylnings/virus-stim, tyvärr verkar jag ha hamnat där IGEN :(

Jag tyckte nästan att jag var topp ett par dagar, men har känt mig lite hängig efter gårdagens första försök till motion på länge... Jag fick envist ont i kroppen IGEN, hjärtat slog snabbare än vanligt för ingenting IGEN, halsen började göra ont IGEN, så det började bli dags att ta ett "pip i örat" IGEN, och se på den, "pip i örat" visade en temperatur på 38,2 grader, IGEN :( Jag blir GAAAALEEEEEN! Jag har inte tiiiid! Fy så trist! Himla drygt att gå omkring och vara halvsjuk, jag försöker på något vis leva på precis som vanligt ändå, fast jag antagligen inte borde. Jag gissar att jag skulle bli helfrisk betydligt snabbare om jag lade mig i soffan med en god bok, men av någon anledning tror jag inte att det går att göra det... Det är knepigt egentligen, för jag gissar att jorden skulle fortsätta snurra i alla fall, hur självcentrerad får man vara?? Nä, nu tror jag minsann att jag, för allas bästa förstås, måste lägga mig ner och läsa klart min bok, och de andra två som jag har på vänt, då gör jag alla en tjänst, eller hur? Eller så väntar jag till "pip i örat" visar över 38,4, som jag brukar göra, det är min febersmärtgräns. Helt idiotiskt och korkat, men så får det bli!


det är gott med banan efter dagis, och törstig blir man också

I morgon bitti ska vi packa in oss i bilen och åka till K-holm. Mannen har kusinträff. Det ska bli jätteskoj att träffa alla, de är ett helt gäng med trevliga kusiner :) Vi träffades även en sväng förra helgen på farmor Siris begravning, men då var det förstås under mer dämpade former. Det ska bli skoj att få träffa alla igen under lite andra omständigheter. Jag tror att farmor Siri kommer att le mot oss från sin himmel, hon tyckte om när vi lyckades sammanstråla allihop :)

Dagen har för övrigt varit bra, minstingen gör succé på dagis och storbarnen verkar trivas i skolan, skönt! Nu är världens finaste tjej på 9-årsparty, hoppas hon har det skoj! Lilleman har en kompis här till kl 21, så nu är det dags för fredagsmys för grabbarna och MAT till föräldrarna, fredagspasta it is, as usual :)


Hmm, jag tror att vi kan komma att ha lite meningsskiljaktigheter med den här lilla donnan om några år...

"Det känns att man lever"

"Det känns att man lever", brukar man höra att folk säger ibland, och tur är väl det? Att det känns att man lever, annars skulle det vara oerhört tråkigt. Just nu känner jag också att jag lever, jag lever ungefär som någon typ av funktionär och samordnare ;)

Gosh, vilken intensiv dag det blev igår! Fast om någon hade frågat mig igår "jaha, vad har du gjort idag?", så hade jag nog svarat "inget särskilt"... Konstigt det där, att en del sysslor knappt räknas ibland. Denna dag har startat på ungefär samma sätt; med dagisinskolning, tvätt, storhandling, blomaffären, Clas O och flaskaffären före lunch, så vi får väl se var den slutar... (med tanke på besöket på flaskaffären kanske dagen kommer att avrundas med något rött i glaset :))

Igår var det först uppstigning i god tid för att hjälpa dottern med håruppsättning och örhängen inför den stundande fotgraferingen i skolan, det är tydligen riktigt viktigt att bli snygg på kortet när man går i trean! Lillebror var inte lika engagerad, trots att han också skulle fotograferas, storasyster hade lite anmärkningar på att han klädde på sig, grå T-shirt, grå byxor och grå munkjacka när fotografen skulle komma. Lillebror bryr sig dock föga om vad storasyster tycker om hans klädval, så nu får hon stå ut med en helgrå lillebror i skolkatalogen.

Sedan hade jag och minstingen vårt sedvanliga frukostinferno, som nu har bytts ut till ost- och vatteninferno (tidigare var det leverpastej som gällde). Efter sanering knatade vi iväg till dagis, där jag var med i en timme, innan jag drog iväg till IKEA för att inhandla ett nytt soffbord, men av någon outgrundlig anledning kom jag ut därifrån med betydligt mer saker... Sedan en sväng in på Köpis för att försöka leta reda på en vettig jacka till minstingen, utan resultat, men med flera andra resultat även där, skumt... Hem, kasta i mig lunch, då ringde de från dagis och sa att J vaknat, bara att packa sig iväg igen och hämta honom, men först lite kalasplanering tillsammans med mamma K, vars dotter Erik ska ha kalas tillsammans med.


Nöjda bordbyggare

Minstingen hade haft det toppen på dagis, och ätit tre portioner med köttbullar och mos. Gudmor L8 börjar fundera över om vi kanske måste betala dubbel taxa eftersom J äter så mycket, men jag tror inte vi behöver det, eftersom Erik nästan inte ätit någonting under alla sina år på samma förskola ( kolla vad jag lyckades med helt spontant, stava till förskola!!)! Efter att vi kommit hem var det bara att dra igång stora städpatrullen, jag vet inte när vi städade ordentligt sist, det blir så skitigt när vi är hemma allihop. J gick efter skurhinken och sa "mmm, nam namn", men han försökte inte dricka vattnet, han tyckte nog bara att det luktade gott med Ajax citron :)

Hämtningen av storbarnen gick också galant, förutom att det är en konst att försöka hålla reda på en 1-åring bland alla klassrum, fritids, barn och lite byggröra, men jag ska nog få in snitsen på det också till slut. Stortjejen har fått byta klassrum, till ett rum som inte har fungerat som ett vanligt klassrum på ett tag, vilket resulterat i att de inte ens har krokar till alla barn att hänga jackorna på... Hoppas att de löst den problematiken till hösten då alla vantar och mössor har en förmåga att hamna på vift trots tydliga platsmarkeringar.

Eftermiddagen löpte sedan på i samma tempo; middagslagning, tvätt, kaninbursfix, stärkande, avslappnande (??) promenad, soffbordsmontering, bad av barn, märkning av dagiskläder, skrivning av kalasinbjudan (tur att jag inte gav maken fria händer, i sådana fall hade E & L:s kompisar blivit bjudna på 9-årskalas, det är ju trevligt i och för sig, men det är tre år kvar dit, och även om jag är planeringsmänniska så känns den framförhållningen lite väl magstark även för mig...) ja, u name it!

Dagen avslutades dock på ett ypperligt sätt, med film och grillade marshmallows, äntligen har jag hittat ett användningsområde för hummergafflarna, som både jag och mannen uppskattar :)

Tuff som attan!

Puuuuh! Spänningen har släppt! Tatueringen är på plats, no regrets (bara Sanna som fattar det roliga...):)

(För er som tycker att tatueringen ser lite läskig, mörk och röd ut så kan jag lugna er (och mig) med att den kommer att "lägga sig" och ljusna när den är färdigläkt om ca två veckor.)

Det var faktiskt inte så farligt som jag mindes det. Tatueraren ville dock få det till att det var han som var lätt på handen och väldigt skicklig, och så kanske det var, jag har lite för lite erfarenhet för att kunna avgöra skillnaden... Trots TVÅ hela tatueringar känner jag mig grymt malplacerad i tatueringsstudion bland all hårdrock, alla döskallar, svartklädda människor och heltatuerade armar. Jag ska erkänna att jag faktiskt bytte kläder, från att ha haft en ljusrosa BH med volang och en rosa tröja med blommor, bytte jag till en svart BH och svart tunika, tänkte att jag inte skulle känna mig lika bortkommen då... (Man ska väl vara sig själv när man tatuerar sig?? ;)) Fast jag bytte faktiskt också kläder för att jag inte ville riskera att få någon svart färg på kläderna, det kanske jag fått ändå, men nu syns det i sådana fall inte!

Jag tror dock eventuellt att mina vita Converse, vita, stora pärlörhängen och ljusrosa naglar med strass kan ha avslöjat att jag inte är någon äkta "tatuerings-rocker". För att bättra på min nya, coola image gick jag direkt från tatueringsstudion och köpte en skinnjacka (fejk)!! Så nu är jag livsfarlig! OK, skinnjackan har en liten volangkrage och ärmar med lite puff, jag törs inte riktigt bli hur häftig som helst, då kanske jag tappar bort mig själv någonstans på vägen? ;)


Nails of a rocker? Njae, kanske inte...


Information till barnens mormor och farmor:

Idag har jag och minstingen även hunnit med ett besök till BVC. Han väger 11 480 gram och är 78 cm lång. Växer på pricken som han ska och bedömdes vara ett glatt barn som kan charma de flesta :) Jag var självklart inte sen med att hänga med i lovsången! Underbara lilla kille!

Han bedömdes även kunna tre viktiga ord; tittiit (=titt ut), mamma och nanna (=Sanna), vilket var helt godkänt på BVC. Pappan undrar dock vad det tyder på att minstingen kan Sannas namn före "pappa". Hmm, ja, vad kan det bero på? Inte vet jag...

6-års part II

Filbunke eller busfrö?

Idag var det första riktiga dagen för Erik i 6-årsverksamheten. Det verkar ha gått lika galant för honom idag som för hans syskon :)

När jag hämtade honom pratade jag en stund med fritidspedagog B som sa att Erik är så lugn, trevlig och iakttagande. Han hade en lång utläggning om hur man arbetar för att "lyfta upp" lite blygare barn, som inte gör sig hörda så ofta. Han kände att han ville informera mig eftersom jag har ett så lugnt och försynt barn, så att jag inte ska gå runt och oroa mig över att min son inte "syns" i klassen...

Hrrmm... ehhh? va´??! Oroa mig över att han inte syns? Lugnt och försynt barn som kan behöva lyftas upp? Ursäkta mig, men det är Erik Norman jag ska hämta... är det här något missförstånd? När jag började säga att "ja, hemma brukar vi väl kanske tycka att Erik är den som är lite..." jag hann inte längre än så innan B avslutade min mening med "...lugn och iakttagande" och nickade i samförstånd... (Jag hade tänkt avsluta min mening med "oregerlig, med hett temperament och ett typiskt 6-årsbeteende".)

Jag ska ge snälla farbror B lite tid... han kommer nog att bli varse!

Dagis dag 2

Minstingen har nu avslutat inskolningsdag nummer två. Det har gått hur bra som helst, för honom alltså... Idag var det utelek på förmiddagen, han gled runt bland alla barn, stod i vägen i trappen upp till rutschkanan, åt frukt, gungade och klappade tjejerna på kinderna och hoppade upp i fröknarnas knän som vilket dagisbarn som helst!

När det gått en timme sa inskolningsfröken åt mig att hon tyckte att det gick så bra så att jag gärna kunde gå till fikarummet och ta en kopp kaffe om jag ville, "ja, det kan jag ju göra" sa jag, men gick ändå inte, jag hade liiiite svårt att släppa minstingen bland alla barn. Tills sist sa fröken T åt mig igen, att gå och dricka kaffe, varpå jag hör mig själv svara "eh, jaha, men ska jag lämna honom här med alla barn, fixar du det? de är ju så många?", "ja, det är det som är meningen, och det är mitt jobb, det kommer att vara så här i några år nu, att du ska lämna honom bland barnen...", svarade fröken T snällt. Ja, så är det visst, undrar bara när jag verkligen ska fatta det? Jag ser mig verkligen inte som någon hönsmamma, jag är ju en cool trebarnsmorsa, eller...?

Till slut fick de iväg mig till fikarummet, jag satt där i en timme, läste tidningar, drack kaffe, åt Ahlgrens limousiner och Mariekex, innan det var dags att hämta guldklimpen. Då satt han fortfarande och åt, han hade ätit mer än fröken T, de var mycket imponerade och undrade hur länge han kunde sitta och äta, ja, vem vet? Så länge det finns mat?


Jag ifrågasatte lite grann hur det kunde komma sig att minstingen är så väldigt enkel att skola in, och att han verkar kunna tänka sig att ty sig till andra vuxna så snabbt, har jag gjort något fel? Men så var det tydligen inte, tvärtom, minstingen "beter sig som ett barn som är väldigt trygg i sig själv", något jag nog måste försöka bära med mig i dessa bråda inskolningsdagar, som verkar vara betydligt tuffare för mamman än för barnen.

Trean!

Idag har världens finaste tjej börjat i trean. I TREAN???!! Är det någon mer än jag som ser det konstiga i den situationen? Vaddå trean? Hur kan man börja där man är i 5-6-årsåldern? För så känns det, åtminstone för mig! Jag har tydligen inte lyckats föra över mina känslor på dottern eftersom hon som vanligt satte sig på cykeln och cyklade iväg till skolan med sin bästis i morse, och tur är väl det... Jag hade dock instruerat mannen att han verkligen måste följa med tjejen in i klassrummet, vara med på uppropet, heja på fröken och lite annat, men där blev det change of plans, tjejerna ville inte ha det på det sättet, så gör man tydligen inte när man börjar i trean... Som tur är skulle även lillkillen iväg till sin riktiga 6-årsstart i samma hus som sin storasyster, så då fick mannen åtminstone kolla läget, hur det gick för tjejerna! Allt verkade ha fungerat utmärkt, förutom en liten detalj: världens finaste tjej har ingen fritidsplats!!

Jag är SÅ säker på att jag skickade in ansökningsblanketten i våras. Jag kommer ihåg det för att den var så grymt svår att hitta på kommunens hemsida. Däremot kan jag villigt erkänna att jag inte har fått något bekräftelsebrev, som man brukar få... men jag har inte riktigt uppmärksammat det. Nu kan vi bara hoppas att det löser sig ändå, annars kanske någon på kommunen som är ansvarig för fritidsplatsfördelningen får ett argt samtal/mejl/brev... Vad vet jag?

Trean alltså... När jag gick i trean var jag ju jättegammal, jag har t o m samma skrisdskor som jag fick i julklapp när jag gick i trean, alltså var jag nästan vuxen då, eller så har jag inte blivit riktigt vuxen än, eller så hade jag en mamma som köpte lite för stora skridskor för att hon ville att jag skulle ha "något att växa i", men jag har faktiskt inte vuxit i dem än. Vi hade maskerad på klassfesten, jag var utklädd (under protest) till operationssköterska eftersom jag då kunde låna kläder från min styvfars jobb... Min bästis Frida var en hula-hula-flicka (Hawaii), snyggingen Jacob var NY Rangers-spelare, Måns var Zorro, Kattis var katt, tvillingarna Anna & Sofia var geishor och Sofia H var troll med turkos tröja och poppiga ringar runt armarna. Jag åt OLW:s pepparchips (R.I.P) och drack Coca Cola, vilken fest!

Annat som hände i trean var att jag och Frida hade 9-årskalas hemma hos mig, våra mammor hade gjort en tårta som var flera meter lång (av rulltårtor), Fridas syster Lisa hjälpte mig att fixa håret och gömma pengar under kudden så att ingen skulle ta dem! Vi lekte "Bro bro breja" (heter det verkligen så eller har jag hört fel nu igen?), Ryska Posten och Land och rike. Vi åkte till Fridas föräldrars kiosk i Sandviken och åt varma chips för första gången. Jag och Frida gick på bio med Tobbe och Karim, vi såg Karate Kid på biografen Royal på Hattmakargatan, och Karim hade vattenkammat hår. Vi började även upptäcka Gula Huset, men det som händer i Gula Huset, stannar i Gula Huset...

Skulle min lilla tjej redan ha kommit upp i Gula Huset-åldern? Skulle inte tro det!

Dagisdags!

Idag har min allra minsta lillprins börjat inskolningen på dagis. (Jag vet att det heter förskola...) Det gick alldeles utmärkt, för honom åtminstone. Jag började däremot fundera över hur fort det här året har gått. Ibland har det verkligen känts oändligt långt, men nu när det är förbi känns det som att det bra sa TJOFF!, så var det färdigt med mammaledigheten. Jag tycker i och för sig att det ska bli jätteskoj att börja jobba igen och få in lite rutiner, det låter trist, men så´n är jag...

Det som känns lite vemodigt är att min lillkille blivit så stor att det ska vara OK att lämna bort honom hela dagar... Jag tycker att det känns som att det var igår jag började bearbeta mannen med bara tanken på att skaffa ett barn nr 3, men det måste uppenbarligen ha varit ett bra tag sedan! Å andra sidan känns det som att Johan har varit med oss jämt, var det verkligen bara 15 månader sedan han föddes? Har vi inte alltid varit familjen Taikon med fem i familjen? Skumt...

En annan sak som känns lite knepig är att jag ser Johan som väldigt mycket mitt barn, ja, jag vet att han är mitt barn, men nu menar jag mer mitt än någon annans, och det är ju faktiskt inte sant, han måste väl vara lika mycket sin pappas barn? Jag tror att det kan ha att göra med att det var jag som efter lång övertalning/bearbetning fick mannen att gå med på att sätta ytterligare ett barn till världen, så var inte fallet med de två första barnen, då var det tvärtom.

När jag väntade Johan blev jag sjukskriven tidigt på grund av en rad olika saker. Jag låg hemma själv med min växande mage, och gick på i princip alla kontroller själv, både på MVC och specialistmödravården. Mot slutet av graviditeten kontrollerades jag med ultraljud och CTG varannan dag. Jag tror därför att jag kände mig väldigt nära det där lilla knytet redan innan han var född, det var han och jag väldigt tidigt. Dagen jag fick veta att "nu är det dags att vi plockar ut honom, nu mår han bättre utanför magen än inuti", skickade jag ett sms till den blivande trebarnsfadern (jag hade fått stränga order om att jag inte fick ringa eftersom han satt i ett viktigt möte hela dagen) och talade om att något hade tillstött och att bebisen skulle komma morgonen därpå, i sms:et (!!) som jag fick tillbaka stod det "OK". Jag körde med andra ord graviditetsracet mer eller mindre själv. Det har även fallit sig naturligt att jag varit hemma större delen av Johans första år, men det är något som jag valt själv och passat familjen bäst!

För att försvara mannen måste jag ändå säga att om jag hade krävt att han skulle varit med på ALLT under graviditeten, då hade han varit det, det tvivlar jag inte en sekund på. Jag tror att han tyckte att jag fixade det där ganska bra själv, och det gjorde jag också, annars hade jag bett om mer support!

Johans start har nog bidragit till att jag ser honom väldigt mycket som min. Han är dessutom yngst i familjen (och kommer alltid att vara det!), vilket nog också gör att allt jag gör med honom har en "sista-gången-känsla", jaha nu var det sista gången vi använde badbaljan, jaha nu var det sista gången vi använde babyoverallen, jaha nu var det sista gången vi använde babyliften, gåstolen, babysittern, you´ve got the picture?!

Dagisdags alltså... Nog jobbigare för mamman än för barnet!

Krok

Jag känner att jag måste förtydliga en av mina suddiga, mörka bilder i fg inlägg.

Någon har kommit på den geniala idén att tillverka en mobil krok som man kan hänga sin väska, jacka eller vad man nu vill, på! Helt perfekt när man inte vet var man ska göra av sin väska! Jag hade turen att få en sådan tjusig krok av L8 (och kanske lite Johan, men jag har lite svårt att se honom välja handväskskrok i en inredningsaffär ;)) när jag fyllde år :) I lördags använde vi (jag & L8) oss av den eminenta uppfinningen på dansgolvet så att vi slapp dansa med skopåse och handväska flygande runt armarna!


Så här ser den ut in action!

Ont, det gör ont

Vilket kalas det blev igår kväll! Jag hade äran att få närvara på en otroligt trevlig 40-årsfest på Söderhielmska, tack Marika! Kvällen började med en förfördrink i solskenet på Brända Bockens uteservering, najs :) Sedan gick vi i samlad trupp till söder där det blev dags för fördrink nr 2 och en placeringslek som resulterade i att jag fick sitta bredvis min gamla granne Thomas som jag inte träffat på 13 år. 13 år låter som en sjukt lång tid, konstigt att vi inte åldrats ett dugg under hela den tiden, bara blivit snyggare och smartare ;)

Jag surrade så mycket att jag missade att ta för mig av varmrätten, men det gjorde inget, jag är ändå mer av en förrätts-, ost- och efterrättsmänniska. Under middagen var det även en hel del varierande underhållning, L8 och Johans nummer stack ut lite mer än de övriga, L8 har lite svårt att låna ut mikrofonen till sina medmusikanter...

Födelsedagsbarnet rockar loss på dansgolvet, medan jag och L8 snyggt hänger upp handväskor och skopåse på den medhavda kroken


Efter middagen blev det disco på övervåningen, hur kul som helst! Efter några timmar på dansgolvet kastade vi dock in handduken och åkte hem och avlöste lillasyster som satt barnvakt åt hela barnaskaran för andra dagen i rad, TACK Sanna! Södergrillen hoppades över, maken var inte alls lika sugen på kebab som jag :( som tur var hade vi en halv pizza kvar i kylen!

Jag hade glömt hur ont det kan göra att gå på fest; först fick jag en taggig gren i örat, aj, sedan fick jag ganska ont i fötterna, så som jag förutspått åkte jag faktiskt hem barfota! Idag har jag en otrevlig huvudvärk, säkert en kombination av dagen efter ett glas för mycket vin, och en feber som kommit tillbaka, hej feber, hej nya soffan!


Men först en sväng till mamma som fyller år idag, GRATTIS!

Ny soffa, ny era!

Äntligen! Nya soffan har levererats! Tänka sig, jag hade dessutom lyckats så några kringfrön, så det blir både en ny matta och ett nytt soffbord också! Det skulle även kunna vara så att jag lärt mig att använda dottern som gödsel för att kunna skörda snabbare... den tjejen vet hur man lindar sin pappa runt sitt finger :) Dottern hade exakt samma förståelse som jag för att det är helt, komplett OMÖJLIGT att ha samma gamla bord och matta till den nya soffa, och se där, maken förstod allvaret i situationen och är nu och köper en ny, LILA matta, tjohooo!

Förutom att montera soffa är planen att hålla mig så lugn som möjligt idag för att slippa få tillbaka febern som nu verkar ha gett med sig, det räcker att gå på 40-årsfest med nysningar och snörvel. I den här fuktiga, tropiska luften som ligger över Gävle idag antar mina fötter en betydligt rundare form än vanligt, så mina nyinköpta skor kanske kommer att få stanna hemma, får kanske dansa runt i foppatofflor istället? Eller nej, då är det nog mer chict att dansa barfota, nästan lite bohemian chict! Det får bli mitt tema och ledord ikväll!

Jag hade dock tänkt introducera Södergrillen för maken ikväll innan vi åker hem efter kalaset, jag tycker faktiskt att det är synd och skam att kalla sig gävlebo om man inte besökt den institutionen nattetid! Däremot vet jag inte om det passar in i bohemian chic-temat... Hmm, jag får kanske fila lite på det...

Siri Anna Kristina

Igår var det dags att ta ett sista avsked av Daniels farmor Siri. Hon var en helt fantastisk människa som jag, och många andra, beundrade oerhört. Begravningen var jättefin och ljus i sommarvärmen. Många vackra blommor, och många nära och kära som samlats. Prästen, som även hon kände Siri, pratade igenkännande om henne, och en hel rad fin musik spelades och sjöngs. Jag är verkligen hopplös på begravningar! Tycker nästan att någon borde upptäcka mig snart och ge mig ett erbjudande om jobb som professionell gråterska, men det kanske är ett utdöende yrke?

Efter begravningsgudstjänsten gick vi en sväng på kyrkogården och besökte de vackra minneslunderna, det är rofyllt med kyrkogårdar på något vis, tycker jag.

Att Siri inte finns mer känns som att en länk till "förr i tiden" har klippts av. Siri föddes 1918 och växte upp i Stöde utanför Sundsvall. Hon hade varit med om mycket under sin uppväxt, som hon gärna berättade om, men även senare i livet då hon var politiskt aktiv och alltid engagerad i olika samhällsfrågor. Hon brukade berätta om att hon gärna ville utbilda sig till lärarinna när hon var yngre, då skulle hon få lära barn att läsa, skriva och räkna och dessutom få lön, det var det inte många kvinnor som fick på den tiden. Den drömmen gick dock inte i uppfyllelse. Siri fick sex barn, "det var lite skämmigt att få så många barn även på den tiden" brukade hon säga. Siri hade många historier att berätta om hur det var när barnen växte upp; hur hon satt och sydde kläder till kl 12 på natten efter att ha lagt alla barn, för att sedan gå upp och dra igång familjens dag med att ordna frukost till maken Eric redan vid kl 5 på morgnarna. Siri berättade aldrig detta som att det var något jobbigt eller ett problem, jag tror däremot att hon var (med all rätt) stolt över sin familj, och gärna ville förmedla hur det en gång varit. Något som för mig varit mycket värdefullt! Med Siris alla berättelser skulle man antagligen kunna skriva en hel bok!

Jag kommer att sakna henne mycket, hennes berättelser om hur det var förr, diskussioner, hennes självklara sätt och hennes goda råd! Ett speciellt råd/fråga/uppmaning har jag alltid i bakhuvudet (kommentaren fick jag när vi en gång diskuterade det allt smalare kvinnoidealet):

"men du vill väl inte att barnen ska få skavsår när du bär på dem!"

Nej Siri, det vill jag självklart inte, så nu måste jag nog äta en Singoalla!

Marias tassels

När jag fyllde år fick jag en alldeles utomordentligt tjusig present av bästa L8 (och kanske lite Johan, har lite svårt att se honom stå och välja Maria Montazami-tassels i en butik full med tofsar bara...), ett par ursnygga tassels i sann Maria Montazami-anda! Jag visste inte att jag önskade mig tassels, men när jag väl höll dem min hand kändes det helt rätt :)

Jag skulle tro att Maria Montazami har gett en rejäl skjuts åt den svenska tasselförsäljningen. Tänk om det hade varit Anna Anka som hade 137 tassels i sitt hem... Då skulle åtminstone inte jag vilja ha några hemma hos mig.

Maria Montazami däremot är så himla skoj! Undrar varför jag tycker det egentligen? Skulle jag vilja ha det exakt som hon har det? Jag är inte så säker på det... Även om det självklart vore najs att vara i princip ekonomiskt oberoende, det låter så kul när hon säger att "jag om min man har ett jättebra system. han betalar allt, toppen!", men nä, jag vet inte riktigt om det är min melodi ändå... Man kanske tycker att hon är kul för att hon börjat släppa på en del svenska självklarheter, som att hon börjat glömma Celsius-skalan ‎"vad är nu detta, minus ett? minus ett... är det kallt då?", glömt vissa delar av den svenska nationalsången, men sjunger den gärna ändå med lite omgjord text "du gamla, du fria, du självögda nord", eller att hon precis har lärt sig att fixa kaffe "jag lärde mej göra kaffe för kanske ett år sen, nu är jag expert!". Där kommer det även fram att hon börjat tappa lite av det svenska att man helst inte ska tala om hur bra man är på vissa saker, sedan kanske hon skryter om lite udda grejer, som att "inte för att skryta men det här är den perfekta platsen för min godisskål".

Det kanske är just att hon börjat släppa en hel del svenska vanor, trots att hon är uppvuxen i Sverige, som gör att hon är skoj!

Nä, jag är nog ingen Maria Montazami, men en del av hennes idéer skulle jag nog kunna falla in i; som att dricka ett glas vin och äta jordnötter titt som tätt och gå på shoppingrunda åt/med maken, men handla mest åt mig själv :)

Mitt favoritMaria Montazami-citat alla kategorier måste ändå vara:

"utan läppstift känner jag mej naken, rädd, exposed"

Med ett par äkta tassels i mitt hem känner jag mig nu närmare Maria Montazami än någonsin tidigare!

Förkyld :(

Gårdagen fick inte det slut jag tänkt mig; en lugn kväll, te, tända ljus, jag & ett skissblock...

Istället hamnade jag i soffan med en förkyld, osovande toddler i knät, framför BB-kliniken på TV. Jag chockade mig själv med att sitta och gråta när jag såg alla förlossningar som visades, jag grät för att jag vet hur ont det kan göra, hur jobbigt det kan kännas, och för vilken härlig lättnadskänsla det är när den lilla bebisen äntligen är ute och allt verkar ha gått bra, jag grät för den där lyckokänslan som kan infinna sig när man ser det lilla knytet för första gången, och jag grät för alla papporna som äntligen fick hålla i sina bebisar för första gången. Men nej, av ett helt gäng med anledningar kommer inte jag att sätta fler barn till världen, jag känner att jag har gjort mitt för att befolka världen!

I morse vaknade även jag med en osnygg förkylning, så himla trist! Dunkande huvudvärk, igentäppt näsa och hals, svidande ögon, nej, jag ska bespara ev läsare fler detaljer. Förkylningen kommer extremt olägligt, vi har ett lite späckat schema i helgen; imorgon blir det tur och retur Katrineholm för att vara med på Daniels farmors begravning som kommer att bli en känslomässig pärs, (hon var en underbar dam som jag kommer att sakna oerhört!), på lördag är vi bjudna på 40-årsfest på Söderhielmska, och på söndag fyller mamma år. Det hade med andra ord varit toppen om hälsan också varit på topp, men man kan inte få allt!

Idag får det bli en hemmadag. Barnvaktsinstruktioner ska skrivas till allt barnvaktande i helgen, kylen måste fyllas, tvätt vikas, klänning lagas, barn tuktas (mitt nya avslappnade svar på barnens tjafsande med varandra förvånade mig själv häromdagen: "säg till när någon blöder...", jag behöver börja jobba snart!) och en massa annat som hör hemmafrulivet till!

What a day!

Nu börjar tröttheten komma krypande... eller egentligen har den funnits där sedan klockan 3 i morse när J bestämde sig för att göra mig sällskap i sängen, den har bara byggts på under dagen, men vilken dag!

Efter den lite tunga inledningen (se fg inägg), var det dags att röja i alla fönster inför fönsterputsningen som skulle komma mitt på dagen. Det är verkligen toppen att kunna unna sig att slippa putsa fönster själv, nu när RUT hjälper till är det dessutom half price off :) Det där med röjningen är dock en liten glädjedödare, det är lite bökigt att röja en halvmeter framför alla fönster, men det gick vägen denna gång också, förutom att jag "glömde" att ta bort en lampa som jag är sådär halvnöjd med, och se på sjutton, fönsterputsarna hade ner den i golvet så att den gick i ganska många bitar, nu får jag en ny av städfirman :) Vilket sammanträffande att lampan satt i det rum som vi ska måla om om ett par veckor! Ny färg = ny stil på lampan :)

Sedan blev det en sväng på stan med dotter, yngsta sonen och lillasyster. Nya inneskor inhandlades till skolbarnen, samt lite andra nyttosaker, och så bokade jag och syster yster tatueringstid!! Det var bara det att jag trodde att väntetiden skulle vara en dryg månad, men de hade en enstaka tid redan om en vecka, och gissa vilka som tog den? VIVIVIVIVIVIIII! Oj, så spännande, helt plötsligt blev jag lite nervös, jag som har skissat på tatueringen de senaste tre åren blev plötsligt lite osäker, känns det verkligen rätt?? Ja, det gör det, men jag får inte veta exakt hur tatueringen kommer att se ut förrän jag är på plats, då ska jag rita klart den tillsammans med tatueraren! LA Ink-känsla!

På eftermiddagen kom tre fjärdedelar av familjen Löfgren Andersson på spontanbesök (ja, det var faktiskt helt oplanerat, även om de som känner mig och Linda kan ha svårt att tro på sanningshalten i påståendet, vi klarar av att vara spontana ibland ;)), mest för att presentera barnen för Luke Skywalker. Pappa Andersson anslöt med pizzor till alla som ville ha, och pizza är ju alltid välkommet :) Sedan blev hela familjen kvar tills det var läggdags för småkillarna.

Nu åker skissblocket fram, här ska lekas LA Ink!

Comme ci, comme ça

Den här dagen har börjat sådär... Lilleman fick för sig att det inte allas var skoj att sova i sin säng, så han kom in till min säng redan vid 3-tiden, något jag inte är van vid. Vi är grymt bortskämda med att barnen sover i sina egna sängar. (Eller bortskämda förresten? Det är snarare ett resultat av hårt arbete när de var ganska små, det kostade mig en hel del tålamod och tårar.) Lilleman är inte heller van vid att sova tillsammans med någon annan, däremot att leka, vara vaken, titta på TV eller läsa bok tillsammans med någon annan i sängen, det vet han precis hur man gör, och enligt honom spelar det inte så stor roll vilken tid på dygnet det är... De tidiga morgontimmarna spenderades således tillsammans med en pigg 15-månaders grabb som gärna lekte med mitt hår, pekade ut näsan, munnen, tänderna, ögonen och öronen (och då menar jag inte på honom själv), när han ledsnade på det lekte han "slänga sig åt otippade håll i sängen så att mamma eller pappa måste fånga för att inte toddler ska trilla ner över kanten". Till slut låg han åtminstone stilla, även om han helst vill ha en fot stampande i min rygg, eller en blöjbak i mitt ansikte, för att ligga riktigt bra... Den riktigt morgonen kom nästan som en befrielse!

Efter det vanliga leverpastejsinfernot och saneringen därefter, skjutsade jag Erik till sista inskolningsdagen på fritids. Fåglarna kvittrade, solen sken och ja, jag var på ganska bra humör helt enkelt. Jag tog lilleman i hand (för han känns väldigt liten när man ska lämna honom på skolan), och tog i från tårna med "Skräms du utav tystanden...osv" (Unerbart, Kalle Moreaus), Erik stirrade på mig, han som ALLTID brukar sjunga med, och sa "du måste inte sjunga här mamma!", "nähä, men om jag vill sjunga då?", frågade jag, då svarade han att det inte var OK på skolan "inte ens om jag byter låt och sjunger Martin Stenmarck?" frågade jag då, men inte ens det var OK, det var tydligen inte låten det var fel på, det var jag som var pinsam... Sedan släppte han min hand och drog iväg till sitt klassrum. Definitivt inskolad i skolan, utskolad från dagis och småbarnsåren...

När jag kom hem hade min älskade man låtit bli att slänga kompostpåsen som han burit ut = givit skatorna ett riktigt kalas, och hustrun en del egentid! Kändes sådär halvskoj att vada runt i en singelhög och plocka gammalt hushållsavfall med skatorna kraxande runt huvudet.

När jag kom in efter att plockat undan skatornas kalas frågade jag stortjejen om jag verkligen är pinsam. Hon är väldigt diplomatisk, log sitt aldrig största léende, såg mig djupt in i ögonen och sa "nej då, mamma" nej, jag tänkte väl det, jag som är så smidig och inte tycker om att göra bort mig, men sedan kom det: "inte jämt i alla fall, fast ibland är du faktiskt det, ganska ofta ibland".

Bollen är i rullning!

OMG! Tänk om det skulle bli verklighet på riktigt: att utbyta en rundvandring i godisfabriken mot ett back stage-pass! Tänk om de nappar??

Hur som helst så är även Fröken Produktionschef med på noterna (vet inte om det kan ha att göra med att även hon redan har fixat biljetter till den storslagna kvällen i Läkerol Arena, eller om det bara är så att hon gärna sträcker ut en hjälpande hand, eller om hon vill höja feststämningen till sin födelsedagsfest på lördag redan nu, vad gör inte en god värdinna för att få gästerna,el åtminstone en gäst, på ypperligt bra humör ;))! Det här skulle kunna gå hur bra som helst!

Kontakter är utbytta, nu gäller det bara att alla sköter sina kort rätt!

Livet och döden

Jag har precis lagt på telefonluren efter ett samtal som mest handlade om knepiga 6-åringar, men även om livet och döden.

Jag förstår inte hur man fixar att sitta och vänta på ett besked som ska visa om man har några enstaka månader kvar att leva, eller om det man drabbats av är efterdyningar av tidigare sjukdomsbehandlingar. Hur sjutton håller man ihop som människa? Hur tar man sig upp ur sängen på morgonen? Hur fixar man att ta hand om barnen, hus och hem? Hur orkar man äta, handla, duscha? Ja, hur orkar man vad som helst? Jag fattar inte! Hennes svar är så självklart för henne: jag kan välja att leva och göra det jag kan, för jag är här nu

Fixar-Johan har mycket att stå i

Först måste han kika så att Luke har det bra...



...sedan kolla om det finns några fina stenar...



...undrar om stenarna smakar gott?



Fixa lite mat till Luke Skywalker och Lille Skutt...



...peta lite på Skutt.



Posera lite för mamma i skogsbrynet,



chilla lite på uteserveringen i väntan på banan,



gunga,



kolla vattennivån i vattenkannan,



sopa lite



och plocka undan mammas skor.

"Det är inte lätt att ha barn"

Mamma Maria med Ebba (idag tweenie), Erik (idag intressant 6-åring) och Johan (kommande 2-årstrotsande charmtroll)


"Det är inte lätt ha barn" var det någon som sa till mig för några dagar sedan, och jag har inte riktigt kunnat släppa det. Jag har gått och funderat på varför, och kommit fram till att det måste finnas hur många anledningar som helst, några har jag funderat lite mer över...

Från början, när man väl lyckats bli gravid, börjar oron (eller egentligen börjar den nog redan innan man blivit med barn, för då oroar man sig för att det kanske inte ska gå som man tänkt, men mentalt har man redan ställt in sig på att bli förälder)komma krypande; först vill man passera graviditetsvecka 13, sedan gärna v 24, och sedan har jag personligen även haft v 32 som någon form av målsnöre. Sedan kommer självklart oron över förlossningen, när den väl är över och man har det lilla knytet hos sig är man ofta inställd på att det kan bli en hel del vaknätter, skrik, oro, kolik, amningstrubbel, extrem trötthet och missförstånd och annat som hör den första tiden till.

Samtidigt som många är i en lyckobubbla, vet man att det kan vara tufft där inne ibland. Grejen är bara att det har man i de allra flesta fall hunnit förbereda sig på, för de flesta blivande föräldrar blir konstant matade med information kring detta, från mödravården, släkt & vänner, media och BVC. Självklart kan man inte veta hur det är innan hur mycket information man än blir matad med, det kan man inte även om man har barn sedan tidigare heller, alla barn är olika, men man är ändå förberedd på att det kan komma att kännas lite tungt emellanåt.

Men sen då? När den första tiden har passerat, och man trots allt har fixat det ganska bra, vad händer då? Då borde ju alla leva lyckliga i alla sina dagar, eller?

Det konstiga kan ibland vara att den där underbara mannen man träffade för några år sedan, och som man faktiskt kunde tänka sig ha som sina barns far, han kan kännas som bortblåst. Istället har någon annan skummis kommit och tagit hans plats, någon som inte alls delar ens egna idéer om barnuppfostran och om vem som bör göra vad i hemmet (fast det kändes som att man var rörande överens innan). Och ibland kan det nog kännas som någon alien kommit och tagit över kontrollrummet i ens egen hjärna, för den där arga, sura kärringen som stirrar på en i spegeln är i alla fall inte jag!

Det där underbara lilla knytet som man skulle ge sitt liv för, kan också emellanåt förvandlas till en något mer argsint och trotsig variant som skrattar en rakt upp i ansiktet och gör precis tvärtemot vad man säger. "Shit, vad har jag gett mig in i?!", är det nog ganska lätt att tänka då..."Hur fasiken ror jag den här båten i land?" Sanningen är att jag har ingen aning själv, jag har precis börjat ro...

Efter den värsta småbarnstrotsen är det nog ganska vanligt, och välbehövligt, med ett lite lugnare paus-år, det brukar tydligen komma i 5-årsåldern (vet inte riktigt om jag instämmer där, men det sägs att det kan vara så...), innan det är dags att tampas med 6-åringen, som kan vara deprimerad, fundersam och som en hundvalp motoriskt. Efter det kommer antagligen tweenies-åldern och fortsätter upp till de riktiga tonåren, och den sistnämnda tiden vågar jag knappt tänka på ännu... Jag har fullt sjå att försöka ta oss igenom den analkande 2-årstrotsen, tillsammans med 6-åringen, tweenisen, den där skumma gubben och den sura kärringen ;)

"Att vara mamma är världens bästa jobb", kan en del så käckt kläcka ur sig ibland... och visst är det det! Jag tycker uppenbarligen att det är så bra att jag har satsat på att bli mamma tre gånger :) Jag älskar mina barn över allt annat, det är en gränslös och ovillkorlig kärlek som inte går att jämföra med något annat! Men ibland kan det kännas som att man skulle vara extremt tacksam för att få ha ett utvecklingssamtal med chefen, och kanske sätta upp lite mål, och diskutera hur man når dit. Gå igenom det senaste året, se tillbaka, vad gjorde jag bra? Vad gjorde jag mindre bra? Vilka lärdomar kan jag ta med mig inför det kommande året? Är det någon bra kurs som känns lämplig för att utvecklas och komma vidare? Så funkar det åtminstone på de andra arbetsplatserna jag varit på!

Det kanske är det som är grejen, man känner själv att man har världens bästa jobb (eller världens snyggaste roddbåt), men man vet i sjutton hur man ska klara av det, det finns inga givna regler och ingen att fråga som kan ge ett exakt, rätt svar. För varje barn, förälder och hem är unikt.

Hang in there!

6-årsdags!

Idag ska Erik skolas in i skolan, eller 6-årsverksamheten. För min del är det ingen större skillnad mellan skolan och "6-års", som bedrivs i samma lokaler som skolan, Eriks klassrum ligger vägg i vägg med klassrummet Ebba som har haft som sitt i både ettan och tvåan, och så bedrivs det någon form av skolverksamhet mellan klockan åtta och elva. I och för sig så finns det ingen utbildad lärare bland sexåringarna, och det är förstås en väsentlig skillnad om man frågar någon inom skolväsendet. För mig som mamma känns det dock som att just det faktumet kvittar just nu, lillkillen ska i alla fall lämnas på skolan bland alla stora barn!

På något vis har skolan känts som Ebbas territorium, hennes plats och hennes grej. Att nu lillebror också ska forslas dit känns lite skumt, hur sjutton ska det gå? Förmodligen alldeles utmärkt, intalar jag mig själv, men när lillkillen i förrgår sa att "jag tänker inte börja i skolan", kände jag att: nä, OK du slipper i år... men det går ju inte! Det var bara att klistra på den lugnande mamma-minen och säga att det "kommer att bli så kuuuul, alla dina kompisar är där och väntar på dig, och Ebba är jätteavis, hon skulle jättegärna vilja gå på 6-års igen". Hmmm, visserligen helt sant, Erik hör till sista gänget som skolas in, så alla hans kompisar är redan där, och han har hittills haft tur, han är en sådan där kille som många barn står och väntar på när han kommer på morgnarna, och Pysselprimadonnan Ebba gillade verkligen att vara på 6-års, men ändå... Kan han verkligen gå i skolan med de där stora barnen? Tur att Ebba och hennes fina kompisar håller till i samma hus, de får väl se efter sina småsyskon om det krisar, funkar det så? Jag vet inte...

Innerst inne vet jag att Erik är helt klar för att börja i skolan. Han var så less på dagis det sista året. Det var inte skoj att vara äldst. Han har börjat läsa lite, kan alla bokstäver, kan ljuda hur bra som helst efter allt harvande hos logopeden, och sitter gärna och knåpar med enklare mattegåtor som han själv hittar på, så visst är han redo. Han har varit min yngsta till bara för ett drygt år sedan, men nu ska jag släppa dagis-Erik, det är dags nu!

Mal aux cheveux

Nu har jag lite ont i håret efter allt kalasande i helgen. Vi har åkt runt och blivit bortskämda, både i fredags och igår. God mat, trevligt sällskap och mycket gott att dricka; allt från rosa Carrefour-bubbel, till rött vin, Baileys, portvin, mojito, champagne, öl, snaps, vitt vin, och konjak. Jag smakade inte alla sorter, men vilket utbud det finns i Bomhus, nästan större än Systembolagets!

Igår blev jag återigen imponerd av min dotter, en sådan där tweenie (pretonåring) vet man aldrig riktigt var man har, ibland känns de otroligt vuxna och i nästa sekund undrar man varför de beter sig som en 4-åring... Igår imponerade hennes engagemang för kräftskivor; på med hatten, när kommer kräftorna mamma?, ska vi inte sjunga en sång snart?, får jag välja sång mamma?, är det verkligen sant att det där är kräftans bajs på riktigt?, varför kan man inte äta hjärnan?, (ja, hon kanske inte får en guldmedalj i trevligt konverserande, men å andra sidan, vem får det när det finns snaps på bordet?) vad betyder sup och nubbe?, vem får köra bil hem? Mycket relevanta kräftskivefrågor.

En hel del nya idéer har även ploppat upp under de trevliga middagarna. Bland annat kom jag och Linda på att vi självklart måste åka till Åland på en tjejresa, då kan vi basta hur länge vi vill (våra gubbar brukar tycka att det räcker med att vi bastar i två timmar, men då känns det ALLTID som att vi blir avbrutna mitt i en intressant diskussion), och diskutera finsk revisionsdokumentation hur mycket vi vill!

L8 kom fram till att vi borde försöka nästla oss in på en TV-inspelning i Stockholm (L8 har spännande kontakter :)), och ha en tjejhelg, mycket bra idé! Det borde kännas jättelugnt och säkert för producenten att ha mig och L8 med i studion i direktsändning ;)

En av de bästa idéerna som kläcktes måste ändå ha varit att erbjuda Martin Stenmarck en visning i godisfabriken, mot att jag och gänget får back-stagepass på Ladies Night, och nej, det var faktiskt INTE min idé! Nu måste jag bara få fram någon form av kontaktuppgifter, och inte verka vara en stalker... Hmm, kan bli mission impossible med min Martin-historia, men skam den som ger sig!

Livstetris

Ibland brukar folk göra sig lustiga över min förmåga att planera och styra upp saker. Jag tycker själv att jag har intagit en betydligt mer slapp och bohem stil den senaste tiden, förmodligen i kombination med barn, djur, hus, trädgård (eller åtminstone gräs, singel, blommor i krukor och OGRÄS) och annat som tillkommit i mitt liv de senaste åren. Man blir tvingad att prioritera och släppa en hel del saker som man tidigare tyckte var otroligt viktigt. När jag umgås med mina närmaste vänner tror jag inte att den här planeringsgenen är så sjukt framträdande som andra verkar tro, men det kan nog också bero på att jag gärna omger mig med likasinnade ;)

En av mina allra bästa vänner har ett tufft år bakom sig, och jag har många gånger varit riktigt orolig för henne, att hon ska krascha in i väggen totalt. Hon har försökt få ihop det kända livspusslet, (eller snarare livstetris som jag hellre kallar det, för om man inte bestämmer sig j-vligt fort sprängs hela rutan!) med en ny liten bebis (som också har ett 3-årigt syskon) som haft problem med andningen sedan han var ett par månader (då de också drabbades av ett dödsfall i familjen, visserligen väntat, men det är ändå alltid tufft när någon nära försvinner)och i princip ständigt medicinerats och åkt ut och in på barnkliniken, samtidigt som hon haft ett eget, krävande bolag att sköta, oförstående förskolepersonal att tampas med, och även med känslan att man gör något som är avvikande (att jobba samtidigt som man har en liten bebis).

Föräldraledighet, som de flesta ser som en självklarhet, har inte varit en självklarhet i det här fallet. Jaja, tänker nog många, man har väl alltid ett val? Och visst är det så, men i detta fall hade jag nog gjort exakt lika som min vän har gjort, för vad hade alternativet varit? Jag vet att hon någon gång, när det varit riktigt tufft, funderat på att kasta in handduken avseende jobbet, steget har verkligen inte varit långt borta. Men samtidigt är jobbet även en hel del av hennes identitet, något hon kämpat för och byggt upp under så många år. Jag vet att det här låter helknasigt för väldigt många, men för mig är det inte konstigt alls.

Till slut lyckades min älskade vän ändå ta semester, även om den infann sig senare än planerat, och det tog några dagar innan det blev semester på riktigt. Hon har även turen att ha tillgång till en fantastiskt hus vid havet, i ett annat land än Sverige. Hela hennes familj har nu tillbringat tre, för mig, extremt låååånga veckor där borta. Oj, vad jag har saknat henne! Nu har de äntligen kommit hem, och jag blev så glad när jag hörde hennes röst igår, nu kvittrar den som vanligt igen; om handlingslistor, tomtebroderier, middagar och om nästan färdigskrivna packningslistor till den kommande utlandsresan i slutet av oktober!!

Tack för att du var så klok och flydde landet ett tag och vilade upp dig! Tack för att du är en sådan fullfjädrad planerings- och struktureringsmänniska, jämfört med dig är jag bohemen personifierad. Tack för att du är min vän!