Allra käraste syster

Jag har tur! Jag har en syster! Inte vilken syster som helst, utan världens bästa lillasyster! Jag skulle fylla 14 när hon föddes, så i början var hon mest en söt liten tjej som sa att hon en dag skulle bli en prinsessa. Vi hade inte sådär jättemycket gemensamt hennes första levnadsår, mitt fokus var (ganska naturligt skulle jag tro) riktat åt ett annat håll under den tiden av mitt liv... Men lillasyster fanns hela tiden med i bakgrunden, ibland kunde hon till och med få följa med mig på små utflykter, sitta i mitt rum och med stora ögon se på när jag gjorde mig iordning för en utekväll eller någon gång till och med få sitta med på förfesten och dricka O´boy, det har liksom aldrig känts som att hon varit i vägen.

Med åren har vi dock kommit varandra betydligt närmare. I år fyllde hon 18 år, vilket förenklar en hel del, nu har vi till exempel varit och tatuerat oss tillsammans :) Mamma var nog sådär halvnöjd med min 18-årspresent till min syster... En riktigt bra grej med min syster är att hon underlättar mitt liv något oerhört, ibland kommer hon förbi bara för att vara sällskapsdam, ibland behöver hon hjälp med läxor (fast då är det mest mannen hon är intresserad av att prata med, undrar varför?), ibland vill hon bara träffa barnen, ibland har hon tråkigt hemma och kommer hit och hänger en stund, och ibland är hon BARNVAKT! Hon fixar att ta hand om alla våra tre troll alldeles själv, och det är en uppgift som det känns som att jag knappt klarar själv vissa dagar...

En annan bra sak är att det känns som att hon på något vis får mig att känna mig lagom ung, fast jag vet att jag börjar bli lite äldre... Genom henne och hennes kompisar får man lite bättre koll på hur det funkar nu för tiden. Hon berättar mycket konstiga saker ibland, men hon berättar inte allt, vilket jag misstänker att jag ska vara tacksam över...

Lillasyster hjälper mig även att få lite perspektiv på mitt liv ibland. Det märks tydligt på henne när jag gör något som är knasigt. Hennes senaste "fnissisar" har varit när jag för tredje gången ropar till barnen "var rädda om mina sidenkuddar!!!" (varför skaffar man sidenkuddar att vara rädd om om man har småbarn?), och när dottern frågar "mamma, kan jag gå ut på smhi och kolla vad det blir för väder imorgon så jag vet jag ska ha för kläder?", en kommentar som jag skulle tycka var helt naturlig och rationell (det är ju jag som lärt dottern tillvägagångssättet...) för en 9-åring om inte lillasyster skulle sitta och nästan fnissa ihjäl sig i soffan. En fnissis hon haft under lång tid är tavlan med "Familjen Normans regler" som sitter på väggen i barnens allrum. Jag tror att hon försöker få mig att förstå att jag är lite väl fyrkantig och ordningsam och att jag dessutom för över det på barnen, lagom är kanske bäst? Eller inte!

Till barnen är hon världens bästa moster, nästan som en storasyster ibland. Det skiljer mindre i ålder på henne och Ebba, än vad det gör mellan henne och mig.

Nu går världens bästa lillasyster sista året på gymnasiet, så vem vet vad hon gör om ett år? Mannen kom på det för några månader sedan, att hans lilla svägerska kanske flyttar från stan nästa år, han blev nästan vit i ansiktet och sa "men det går ju inte, hon kan inte flytta ifrån oss, hur ska vi klara oss då?!" Om det nu skulle bli så att hon vidgar sina vyer och drar iväg någon annanstans redan nästa år får framtiden utvisa, men om det skulle bli så kommer vi att ha den största förståelsen och stötta henne i hennes val, både jag och mannen har ju faktiskt en gång gjort det valet själva. Vi kommer nog att klara oss här hemma trots allt, även om det inte blir med samma stil och glans!

Tack för att du finns Sanna, du är en prinsessa för mig!