Idag öppnade himlen sig totalt i exakt samma ögonblick som jag skulle lämna storbarn i skolan och minstingen på dagis. Allt blev så himla mycket bökigare helt plötsligt!
Fast morgonen började lite sisådär innan också... Först upp 6.32 (nej, jag har inte orkat ändra klockradions tidsinställning, vilket irriterade mig måttligt i morse, men det känns störande att klockan inte står på 6.30 PRICK när den ringer!), duschningen har jag lärt mig att rationalisera bort när jag är själv med barnen på morgnarna, så direkt på med kläderna, och sedan runt i huset för den första, snälla väckningen, börja fixa frukosten, klockan står helt plötsligt på 6.47, dags för väckningsrunda nr 2 som inte är lika mamma/barn-vänlig. Vid 7 hasar sig två mellanstora spöken till bordet och sätter sig och stirrar apatiskt rakt framför sig... Vargyl från barnkammaren, minstingen vill VERKLIGEN upp, när jag kommer in förstår jag varför, helt blött i hela sängen, tack och lov för den som uppfann den plastade frottén! Upp med minstingen, sticka in huvudet i köket för att påminna spökena om varför de sitter vid bordet med frukost under sina näsor... In i badrummet för att sanera minstingen i handfatet, det får duga en dag som denna, på med ny blöja, in i köket för att se till att spökena rör på sig och ev börjar intressera sig för att peta i sig lite frukost, storspöket på god väg, det mindre spöket har det lite svårare.
Minstingen påminner mig om att jag missat att ge honom välling, och han är minsann inget spöke när han vaknar, snarare en virvelvind, eller en tornado om han inte får välling PRONTO! Välling it is, snabbt som attan! Kommer på mig själv med att känna mig lite yrslig...hm... något saknas... just det; frukost till mamman! Kl slår 7.15, jomenvisst, det hinns med att kasta ner två knäckemackor och sippa två gånger på teet. Storspöket klar med frukost, hämtar en borste och börjar borsta sitt långa hår, verkligen plus i kanten för att hon kommer på detta själv nu för tiden! Mellanbarnet (som inte längre är ett spöke efter ett glas O´boy, utan istället en sockerbombad 6-åring) studsar från stolen till soffan kl 7.28 och slår igång TV:n! Arga kärringen kommer fram direkt! Snabb som en vessla med handen och stänger av TV:n! Gormar något oförståeligt om strumpor på, tandborstning, bort med chokladmustaschen och på med ytterkläderförnuMÅSTEVIÅKAOMNISKAKOMMAITIDTILLSKOLAN! Mellanbarnet svarar att han inte går i skolan utan i sexårs.
Alla barn i hallen, mellanbarnet har foppatofflor på fötterna (märk väl att det är spöregn ute) och en munkjacka istället för jacka. Den arga kärringen börjar tjata om regnställ och gummistövlar. Storspöket (ja, hon är fortfarande ett spöke) säger att hon inte har regnställ, då säger kärringen att det har hon visst det, och plockar fram det käcka svarta brandmansregnstället från ICA Maxi, Storspöket svarar att hon menar att hon inte använder regnställ längre. Mellanbarnet hakar förstås raskt på Storspöket. Då morrar arga kärringen att då kan de bli blöta båda två, det är ju inte arga kärringen som måste sitta blöt i skolan hela dagen. Då går storspöket motvilligt med på att åtminstone ha ett paraply mellan bilen och skolan, men bara om hon får ha det stora, chockrosa med vita prickar. Mellanbarnet sätter på sig ett par stövlar och tar motvilligt ett litet Bamseparaply. Sådärja! Bara att kränga på minstingen någon form av ytterkläder, den arga, glömska kärringen har glömt galonisar och stövlar på dagis.
Jaha, sedan var det bara prettoregnmammans tur att hitta lämpliga kläder (den lugna mamman hade kvällen innan kollat på smhi.se att det minsann inte skulle börja regna förrän kl 14, men vad hjälper det när regnet vräker ner utanför fönstret i alla fall?), regnjacka check, men vad sjutton har man på fötterna, alldeles för djupa vattenpölar för mina Converse, och stövlar...hur var det nu igen? hade jag inte tänkt köpa ett par sådana där fina, blommiga som alla har, eller? Fast ibland räcker det inte att tänka... OK. Plan B: har för mig att svärmor donerade att par mycket fotriktiga, gröna Tretorn för något år sedan, men var är de?? Inne i groventrén? Nej! I finhallen? Nej! I klädkammaren? Nej! I garaget? Nej! I förrådet? Bingo! Det känns sådär att springa runt och leta efter den vuxnas kläder klockan 7.40 när barnens skola börjar 8.00, men med de regnmängder som faller finns inget annat alternativ än gummistövlar. Vrålande barn föses ut ut hallen och in i bilen i omgångar, paraplyer fälls upp och ihop, barn spänns fast.
Äntligen på väg, klockan slår 7.45. Stortjejen förvandlas från spöke till vanlig tjej när hon ser hur mycket klockan är, hon gillar inte att komma för sent, hon gillar inte heller när mamma inte följer pappas tidschema. Framme vid skolan får vi parkera hur långt bort som helst, det känns nästan som att vi lika gärna hade kunnat gå hemifrån. Stortjejen får lov att gå i förväg till sitt klassrum, så hon springer iväg med det rosa paraplyet. Mellanbarnet blir på militäriskt vis instruerad när han ska kliva ur bilen, hur paraplyet ska fällas upp, och hur han sedan måste skydda lillebrors vagn för att den inte ska bli dyngsur innan lillebror ens hunnit ur bilen. Även mellanbarnet kommer i tid till skolan.
På vägen tillbaka till bilen frågar jag mig själv vad som egentligen skulle hända om ett barn inte kommer i tid en dag... förmodligen INGENTING! Jag blir lite irriterad när jag går och tycker lite synd om mig själv i ett par lite för breda och gröna stövlar bland alla blommiga stövlar, jag undrar lite grann vad jag gett mig in i. Hur sjutton ska det här gå när jag dessutom ska hinna jobbpiffa på morgonen?! Sedan möter jag någon som gör mig påmind om att jag är extremt lyckligt lottad som får uppleva mina tre barn. Mina aggressioner, all irritation, stress och utmattning som byggts upp under morgonen försvinner på ett ögonblick!
Jag stoppar handen i fickan för att leta efter bilnyckeln, och hittar den bortglömda godisklubban som jag fick av tatuerar-Niklas. Jag stoppar klubban i munnen, kör hem, och är så tacksam för att det känns att jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar