Idag har min allra minsta lillprins börjat inskolningen på dagis. (Jag vet att det heter förskola...) Det gick alldeles utmärkt, för honom åtminstone. Jag började däremot fundera över hur fort det här året har gått. Ibland har det verkligen känts oändligt långt, men nu när det är förbi känns det som att det bra sa TJOFF!, så var det färdigt med mammaledigheten. Jag tycker i och för sig att det ska bli jätteskoj att börja jobba igen och få in lite rutiner, det låter trist, men så´n är jag...
Det som känns lite vemodigt är att min lillkille blivit så stor att det ska vara OK att lämna bort honom hela dagar... Jag tycker att det känns som att det var igår jag började bearbeta mannen med bara tanken på att skaffa ett barn nr 3, men det måste uppenbarligen ha varit ett bra tag sedan! Å andra sidan känns det som att Johan har varit med oss jämt, var det verkligen bara 15 månader sedan han föddes? Har vi inte alltid varit familjen Taikon med fem i familjen? Skumt...
En annan sak som känns lite knepig är att jag ser Johan som väldigt mycket mitt barn, ja, jag vet att han är mitt barn, men nu menar jag mer mitt än någon annans, och det är ju faktiskt inte sant, han måste väl vara lika mycket sin pappas barn? Jag tror att det kan ha att göra med att det var jag som efter lång övertalning/bearbetning fick mannen att gå med på att sätta ytterligare ett barn till världen, så var inte fallet med de två första barnen, då var det tvärtom.
När jag väntade Johan blev jag sjukskriven tidigt på grund av en rad olika saker. Jag låg hemma själv med min växande mage, och gick på i princip alla kontroller själv, både på MVC och specialistmödravården. Mot slutet av graviditeten kontrollerades jag med ultraljud och CTG varannan dag. Jag tror därför att jag kände mig väldigt nära det där lilla knytet redan innan han var född, det var han och jag väldigt tidigt. Dagen jag fick veta att "nu är det dags att vi plockar ut honom, nu mår han bättre utanför magen än inuti", skickade jag ett sms till den blivande trebarnsfadern (jag hade fått stränga order om att jag inte fick ringa eftersom han satt i ett viktigt möte hela dagen) och talade om att något hade tillstött och att bebisen skulle komma morgonen därpå, i sms:et (!!) som jag fick tillbaka stod det "OK". Jag körde med andra ord graviditetsracet mer eller mindre själv. Det har även fallit sig naturligt att jag varit hemma större delen av Johans första år, men det är något som jag valt själv och passat familjen bäst!
För att försvara mannen måste jag ändå säga att om jag hade krävt att han skulle varit med på ALLT under graviditeten, då hade han varit det, det tvivlar jag inte en sekund på. Jag tror att han tyckte att jag fixade det där ganska bra själv, och det gjorde jag också, annars hade jag bett om mer support!
Johans start har nog bidragit till att jag ser honom väldigt mycket som min. Han är dessutom yngst i familjen (och kommer alltid att vara det!), vilket nog också gör att allt jag gör med honom har en "sista-gången-känsla", jaha nu var det sista gången vi använde badbaljan, jaha nu var det sista gången vi använde babyoverallen, jaha nu var det sista gången vi använde babyliften, gåstolen, babysittern, you´ve got the picture?!
Dagisdags alltså... Nog jobbigare för mamman än för barnet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar