Dagis dag 2

Minstingen har nu avslutat inskolningsdag nummer två. Det har gått hur bra som helst, för honom alltså... Idag var det utelek på förmiddagen, han gled runt bland alla barn, stod i vägen i trappen upp till rutschkanan, åt frukt, gungade och klappade tjejerna på kinderna och hoppade upp i fröknarnas knän som vilket dagisbarn som helst!

När det gått en timme sa inskolningsfröken åt mig att hon tyckte att det gick så bra så att jag gärna kunde gå till fikarummet och ta en kopp kaffe om jag ville, "ja, det kan jag ju göra" sa jag, men gick ändå inte, jag hade liiiite svårt att släppa minstingen bland alla barn. Tills sist sa fröken T åt mig igen, att gå och dricka kaffe, varpå jag hör mig själv svara "eh, jaha, men ska jag lämna honom här med alla barn, fixar du det? de är ju så många?", "ja, det är det som är meningen, och det är mitt jobb, det kommer att vara så här i några år nu, att du ska lämna honom bland barnen...", svarade fröken T snällt. Ja, så är det visst, undrar bara när jag verkligen ska fatta det? Jag ser mig verkligen inte som någon hönsmamma, jag är ju en cool trebarnsmorsa, eller...?

Till slut fick de iväg mig till fikarummet, jag satt där i en timme, läste tidningar, drack kaffe, åt Ahlgrens limousiner och Mariekex, innan det var dags att hämta guldklimpen. Då satt han fortfarande och åt, han hade ätit mer än fröken T, de var mycket imponerade och undrade hur länge han kunde sitta och äta, ja, vem vet? Så länge det finns mat?


Jag ifrågasatte lite grann hur det kunde komma sig att minstingen är så väldigt enkel att skola in, och att han verkar kunna tänka sig att ty sig till andra vuxna så snabbt, har jag gjort något fel? Men så var det tydligen inte, tvärtom, minstingen "beter sig som ett barn som är väldigt trygg i sig själv", något jag nog måste försöka bära med mig i dessa bråda inskolningsdagar, som verkar vara betydligt tuffare för mamman än för barnen.