Livstetris

Ibland brukar folk göra sig lustiga över min förmåga att planera och styra upp saker. Jag tycker själv att jag har intagit en betydligt mer slapp och bohem stil den senaste tiden, förmodligen i kombination med barn, djur, hus, trädgård (eller åtminstone gräs, singel, blommor i krukor och OGRÄS) och annat som tillkommit i mitt liv de senaste åren. Man blir tvingad att prioritera och släppa en hel del saker som man tidigare tyckte var otroligt viktigt. När jag umgås med mina närmaste vänner tror jag inte att den här planeringsgenen är så sjukt framträdande som andra verkar tro, men det kan nog också bero på att jag gärna omger mig med likasinnade ;)

En av mina allra bästa vänner har ett tufft år bakom sig, och jag har många gånger varit riktigt orolig för henne, att hon ska krascha in i väggen totalt. Hon har försökt få ihop det kända livspusslet, (eller snarare livstetris som jag hellre kallar det, för om man inte bestämmer sig j-vligt fort sprängs hela rutan!) med en ny liten bebis (som också har ett 3-årigt syskon) som haft problem med andningen sedan han var ett par månader (då de också drabbades av ett dödsfall i familjen, visserligen väntat, men det är ändå alltid tufft när någon nära försvinner)och i princip ständigt medicinerats och åkt ut och in på barnkliniken, samtidigt som hon haft ett eget, krävande bolag att sköta, oförstående förskolepersonal att tampas med, och även med känslan att man gör något som är avvikande (att jobba samtidigt som man har en liten bebis).

Föräldraledighet, som de flesta ser som en självklarhet, har inte varit en självklarhet i det här fallet. Jaja, tänker nog många, man har väl alltid ett val? Och visst är det så, men i detta fall hade jag nog gjort exakt lika som min vän har gjort, för vad hade alternativet varit? Jag vet att hon någon gång, när det varit riktigt tufft, funderat på att kasta in handduken avseende jobbet, steget har verkligen inte varit långt borta. Men samtidigt är jobbet även en hel del av hennes identitet, något hon kämpat för och byggt upp under så många år. Jag vet att det här låter helknasigt för väldigt många, men för mig är det inte konstigt alls.

Till slut lyckades min älskade vän ändå ta semester, även om den infann sig senare än planerat, och det tog några dagar innan det blev semester på riktigt. Hon har även turen att ha tillgång till en fantastiskt hus vid havet, i ett annat land än Sverige. Hela hennes familj har nu tillbringat tre, för mig, extremt låååånga veckor där borta. Oj, vad jag har saknat henne! Nu har de äntligen kommit hem, och jag blev så glad när jag hörde hennes röst igår, nu kvittrar den som vanligt igen; om handlingslistor, tomtebroderier, middagar och om nästan färdigskrivna packningslistor till den kommande utlandsresan i slutet av oktober!!

Tack för att du var så klok och flydde landet ett tag och vilade upp dig! Tack för att du är en sådan fullfjädrad planerings- och struktureringsmänniska, jämfört med dig är jag bohemen personifierad. Tack för att du är min vän!