Mamma Maria med Ebba (idag tweenie), Erik (idag intressant 6-åring) och Johan (kommande 2-årstrotsande charmtroll)
"Det är inte lätt ha barn" var det någon som sa till mig för några dagar sedan, och jag har inte riktigt kunnat släppa det. Jag har gått och funderat på varför, och kommit fram till att det måste finnas hur många anledningar som helst, några har jag funderat lite mer över...
Från början, när man väl lyckats bli gravid, börjar oron (eller egentligen börjar den nog redan innan man blivit med barn, för då oroar man sig för att det kanske inte ska gå som man tänkt, men mentalt har man redan ställt in sig på att bli förälder)komma krypande; först vill man passera graviditetsvecka 13, sedan gärna v 24, och sedan har jag personligen även haft v 32 som någon form av målsnöre. Sedan kommer självklart oron över förlossningen, när den väl är över och man har det lilla knytet hos sig är man ofta inställd på att det kan bli en hel del vaknätter, skrik, oro, kolik, amningstrubbel, extrem trötthet och missförstånd och annat som hör den första tiden till.
Samtidigt som många är i en lyckobubbla, vet man att det kan vara tufft där inne ibland. Grejen är bara att det har man i de allra flesta fall hunnit förbereda sig på, för de flesta blivande föräldrar blir konstant matade med information kring detta, från mödravården, släkt & vänner, media och BVC. Självklart kan man inte veta hur det är innan hur mycket information man än blir matad med, det kan man inte även om man har barn sedan tidigare heller, alla barn är olika, men man är ändå förberedd på att det kan komma att kännas lite tungt emellanåt.
Men sen då? När den första tiden har passerat, och man trots allt har fixat det ganska bra, vad händer då? Då borde ju alla leva lyckliga i alla sina dagar, eller?
Det konstiga kan ibland vara att den där underbara mannen man träffade för några år sedan, och som man faktiskt kunde tänka sig ha som sina barns far, han kan kännas som bortblåst. Istället har någon annan skummis kommit och tagit hans plats, någon som inte alls delar ens egna idéer om barnuppfostran och om vem som bör göra vad i hemmet (fast det kändes som att man var rörande överens innan). Och ibland kan det nog kännas som någon alien kommit och tagit över kontrollrummet i ens egen hjärna, för den där arga, sura kärringen som stirrar på en i spegeln är i alla fall inte jag!
Det där underbara lilla knytet som man skulle ge sitt liv för, kan också emellanåt förvandlas till en något mer argsint och trotsig variant som skrattar en rakt upp i ansiktet och gör precis tvärtemot vad man säger. "Shit, vad har jag gett mig in i?!", är det nog ganska lätt att tänka då..."Hur fasiken ror jag den här båten i land?" Sanningen är att jag har ingen aning själv, jag har precis börjat ro...
Efter den värsta småbarnstrotsen är det nog ganska vanligt, och välbehövligt, med ett lite lugnare paus-år, det brukar tydligen komma i 5-årsåldern (vet inte riktigt om jag instämmer där, men det sägs att det kan vara så...), innan det är dags att tampas med 6-åringen, som kan vara deprimerad, fundersam och som en hundvalp motoriskt. Efter det kommer antagligen tweenies-åldern och fortsätter upp till de riktiga tonåren, och den sistnämnda tiden vågar jag knappt tänka på ännu... Jag har fullt sjå att försöka ta oss igenom den analkande 2-årstrotsen, tillsammans med 6-åringen, tweenisen, den där skumma gubben och den sura kärringen ;)
"Att vara mamma är världens bästa jobb", kan en del så käckt kläcka ur sig ibland... och visst är det det! Jag tycker uppenbarligen att det är så bra att jag har satsat på att bli mamma tre gånger :) Jag älskar mina barn över allt annat, det är en gränslös och ovillkorlig kärlek som inte går att jämföra med något annat! Men ibland kan det kännas som att man skulle vara extremt tacksam för att få ha ett utvecklingssamtal med chefen, och kanske sätta upp lite mål, och diskutera hur man når dit. Gå igenom det senaste året, se tillbaka, vad gjorde jag bra? Vad gjorde jag mindre bra? Vilka lärdomar kan jag ta med mig inför det kommande året? Är det någon bra kurs som känns lämplig för att utvecklas och komma vidare? Så funkar det åtminstone på de andra arbetsplatserna jag varit på!
Det kanske är det som är grejen, man känner själv att man har världens bästa jobb (eller världens snyggaste roddbåt), men man vet i sjutton hur man ska klara av det, det finns inga givna regler och ingen att fråga som kan ge ett exakt, rätt svar. För varje barn, förälder och hem är unikt.
Hang in there!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar