Solsidan

För några veckor sedan fyllde jag år, och blev väldigt uppvaktad! Undrar om det börjar betala tillbaka sig nu; alla de där födelsedagsuppvaktningarna som inte riktigt blev av när jag var liten och fyllde år mitt i semestern och ingen var hemma, inte jag heller för den delen...? Jag brukar tycka lite synd om alla barn som fyller år mitt i sommaren (som vårt mellanbarn som är född den 17 juli)och inte kan ha samma typ av kalas på sin födelsedag som andra barn som är födda under resten av året. Å andra sidan brukar vårt sommarbarn få ha två kalas, ett när han fyller år, och ett på hösten när skolan börjat, det är inte fy skam det heller! Nu kan jag dessutom tala om för honom att "när du fyllt 30 år, då minsann blir du uppvaktad ordentligt varje år!", men för en 6-åring känns det nog som en evighet till 30-årsdagen...

Konstigt egentligen, jag kommer ihåg min 6-årsdag som om den var igår; solen sken (det gjorde den alltid den 11 juli när jag var liten) mormor och morfar kom med sin lejongula volvo med en brunröd rostfärgsfyrkant på motorhuven (reg nr BOY 871) och uppvaktade mig hemma på Pelarvägen 5 i Hofors, Pontus (vår stora, fina schäfer) skuttade som en kanin bredvid bilen när den äntligen svängde upp på gatan. Jag fick min första klocka, en blå med vita siffror. Av mamma och pappa fick jag en gul cykel med blå Monark-text, jag hade på mig en rosa spetsklänning och mamma hade gjort en glasstårta med karamellströssel, för jag hade inte lärt mig att tycka om grädde än... (Min man tycker att jag ibland uppvisar lätt autistiska drag bara för att jag har sinne för att komma ihåg detaljer.)

Nu var det egentligen inte alls meningen att jag skulle pladdra om min barndom, utan om en av de överraskande presenterna jag fick, nämligen en DVD-box med första säsongen av Solsidan, tack Linda och Daniel för en utmärkt present! (En annan överraskande present jag fick var ett par Maria Montazami-tassels, men de förtjänar förstås ett helt eget inlägg!) Solsidan är så fantastiskt bra!! Nu när jag, som ett litet barn, sett alla avsnitt säkert tre gånger, börjar jag fundera lite över exakt vad det är som får mig att tycka att serien är så fantastisk... Är den bara skojig för att det dras så mycket roliga skämt? Eller är det för att alla andra säger att den är bra? Eller är det, ve och fasa, lite väl hög igenkänningsfaktor?? Men om det är så; vad är det då jag känner igen mig i? Och vem av karaktärerna är jag?

Gubbarna kan jag stryka direkt; jag står inte och grillar mitt i natten, känner inte att jag bara har en sak som jag får bestämma över i hemmet (men skulle nog ibland tycka att det vore ganska skönt om det var så, om det gick att ändra när den andra bestämmer fel förstås), och har inte problem med att säga till min mamma och resten av min familj vad jag tycker (har nog inte svårt att säga till någon vad jag tycker egentligen, så länge jag verkligen tycker något). Då finns det två karaktärer kvar: Anna (Mia Skäringer) och Mickan (Josefine Bornebusch), men nä, inte är väl jag som de?

Möjligtvis på det sättet att jag också är lite besatt av en viss typ av kakor, Singoalla, men Anna är ju besatt av Ballerina, och det är en helt annan sak! Jag hade nog också kunna få min make att köpa ett kakpaket för 500:- när jag låg på förlossningen (fast inte när vi fick Ebba, för då blev maken lite klen och var tvungen att vila i en säng bredvid mig). Jag kan också bli galen på min man när han inte kan säga ifrån, och då ofta tala om för honom vad jag tycker att han ska göra (en mindre sympatisk egenskap, som jag även delar med karaktären Anna).

Mickan undviker i det längsta att byta bajsblöja, så att maken ska ta bytet istället, det gör inte jag. Däremot skulle jag säkert kunna få maken att byta fler blöjor genom något konstigt, halvologiskt resonemang (gärna med hans jobb inblandat)som han till slut skulle köpa, men inte skulle väl jag? Nää...

När vi har väntat barn har vi inte valt namnen som stått högst upp på min lista, utan faktiskt på makens lista (Mickan). Dessutom är maken betydligt bättre på att hålla räkningen på antalet bytta bajsblöjor (Mickan och Fredde), han brukar ta med sig sjuka barn till jobbet (Fredde), han kan vara en riktig toffel som har svårt att säga ifrån (Alex), jag tror att listan kan göras längre än så, men jag börjar redan se ett mönster!

Maken är en kombination av Mickan (kanske lite skrämmande), Fredde och Alex, medan jag har en vissa inslag av Anna, förutom att jag inte pratar värmländska... Hm, ja, men det är väl bra att kunna skratta med och åt sig själv, gissar jag.

Egentligen tror jag inte att det är därför Solsidan är så himla bra, och jag tror inte heller att vi är precis som de, även om vi har några gemensamma egenskaper, det har nog de flesta! Solsidan är bara bra helt enkelt, väldigt träffsäkert, och med underbara skådespelare!

Nu hoppas jag bara att jag sått någon form av snabb-frö i min makes huvud så att jag slipper se Solsidans andra säsong i en lätt batikfärgad (det gick sådär med tvätten...), gubbluktande soffa :)